Vad det är underligt ändå det där med släkten...

... jag har så svårt att känna mig speciell och som en viktig släkting när jag gång på gång blir nekad lite hjälp. Jag ber inte om stora saker utan små som att bli skjutsad ett par kilometer till närmsta affär någon gång för att hämta paket eller handla hem lite mer mat på en gång. Svaret blir för det mesta nej och jag blir så ledsen och besviken. Samtidigt gäller också andra regler som att jag ska hälsa på dem och aldrig de mig - hallå! - vi bor bara tre dörrar från varandra - vad är det? Det går bra att be mig om pengar för att kunna köpa saker till barnen då är man bra att ha.

Det känns så underligt att man kan ställa upp för alla andra utom för mig... jag är också viktig faktiskt. Det är så tråkigt att befinna sig där igen och känna att man inte är någon viktig person i sin närmaste familjs liv. Jag är så trött på att inte känna mig som en viktig person. SÅ idag tänker jag fr o m nu sluta att försöka - inte fråga om hjälp mer för det slutar som det alltid gör. Jag ställer upp och ingen hjälper mig tillbaka.

Tänkvärt är ändå att de som ställt upp för mig bäst i mitt liv hittills har varit Jesus, mina körkamrater och min f d pastor. SÅ jag är nog viktig för någon annan än för mina barn. Jag blir bara så ledsen och sitter här och gråter... jag känner mig så förödmjukad.

Jag får ta med det till Gud i min kvällsbön och be om hjälp att läka ännu flera sår.

Tack för er uppmärksamhet,

Ledsenmorsan