I told Santa that I'd been good....

, Muhhuuhuhuhuhaaa

//busmamman

Inspirationen har gjort att jag börjat att skriva en novell

Här kommer början, tala gärna om vad ni tycker i kommentarerna, har ingen titel ännu:


-------------------------------------------------------------------------------------


Hon satt vid köksbordet, där hon alltid brukade tillbringa mornarna och tittade ut genom det lite dammiga fönstret. Genom fönstret såg hon hur mammorna började välla ut genom dörrarna och insåg plötsligt att klockan redan var halv åtta. I samma andetag som hon insåg tidpunkten så blev hon varse sig själv och sin tillvaro, det var som att se ett litet ögonblick i en dagsländas korta liv genom en lins. Hon skakade av sig känslan och försökte fokusera på vad som skulle hända under dagen. Känslan sa henne att det borde vara onsdag, hon visste inte så noga men känslan av att det var något särskilt kom krypande mot hennes medvetande som myror i benen. Benen bytte ställning under bordet och sockerdrickskänslan gav sakta med sig.

Hur länge hade hon suttit där egentligen? Med en suck drog hon handen genom det testiga nötbruna håret eller mörkt råttfärgat hår som hon hade sagt till de få vännerna med ett rått skratt. Känslan av fett på fingrarna sa henne att det nog var längesedan som hon skötte hygienen riktigt. Om det var onsdag idag så måste hon av det skitiga håret att döma gissa att det nog var mer än fem dagar sedan hon duschade sist. Långsamt kröp en oroskänsla över henne, Hon hade ingen aning vad som hänt under dagarna som gått.
Med en suck och en sista blick genom fönstret steg hon upp från stolen och svepte morgonrocken tätare runt kroppen. Hon såg sig omkring runt köket och tittade på den vita, billiga IKEA inredningen och undrade om det någonsin var möjligt att få dem fläckfria. Med ett litet leende så tänkte hon att det nog var omöjligt. Ibland blev hon så trött på att allt i svenska lägenheter var intill döden standardiserat och tiden hade på de flesta ställen stannat i 60-talets miljonprojekt. Det var därför lite knöligt att få plats med bänkdiskmaskin, kaffebryggare och mikrovågsugn. Mikron hade hon löst genom att sätta upp en hylla på väggen och förlänga sladden. Det var väl inte världens vackraste lösning tänkte hon, men den var i alla fall praktisk. Till köksbord hade hon ett gammalt klaffbord med Perstorps platta – jättefult men outslitligt. Det enda som hänt med skivan var att den var en aning mattare på vissa ställen.
-------------------------------------------------------------------------------------

Är väl ingen Strindberg direkt men uppskattar goda råd då jag är alldeles ny på detta..

//Skrivar mamman

Kärlek är bra svårt att begripa...

Hur kan det komma sig att när det gäller kärlek känner jag mig alltid som om jag är 12 år istället för närmare 40 år (38 år gammal). Är det bara jag som låter mig svepas med och kan bli förälskad i en kille jag knappt träffat? Det räcker med att jag ser honom för att jag ska bli knäsvag och hjärtat hoppa över ett slag. Jag skulle om jag hade tid kunna ligga i sängen och stirra på hans bild och fantisera. Patetisk är ett ord att beskriva det med - det förstår jag - ett annat ord är feg. Hur ska jag våga tilltala mitt mål för secret crush när jag knappt vet om han har sett mig ens. Våra blickar har mötts och hållit tag i varandras ögon - det har hänt. En annan sak är åldersskillnad - han är åtta år yngre än jag. Är detta ok? Jag tycker det - ingen peddovarning här i alla fall.

Jag önskar att jag vore modigare, duktigare på att läsa människor och att jag vore vacker - då hade nog självförtroendet funnits här för att åtminstone kunna tala med honom. Jag är rätt bra på att beundra på avstånd och vara nöjd med det. Samtidigt som det är urdumt för då får jag inget veta, eller hur? Alldeles anskrämlig är man ju inte i alla fall *fniss*.

Människor brukar tycka om mig för att jag är social, utåtriktad, vänlig och bryr mig om människor jag möter. Jag antar att rädslan beror på en historia i skoltiden med svår mobbing där man angrep mig för att jag var en stor tjej, norrlänning och att man försökte knäcka mig då jag alltid varit stark som person.

Ibland hoppas jag att jag ska ha jobbat så mycket med mig själv att jag inte hindras så mycket i livet av gamla osäkerheter att det här ska vara lite enklare. Kanske är det ändå så att kärlek är svårt för alla. Hur jag tänker då - jo, vi har alla vår historia och vårt bagage med oss - det är det som gör oss till de personer vi är idag. De erfarenheter och de motgångar vi möter i livet är med och formar oss hela tiden. Det är det som gör att vi utvecklas till något starkare, bättre och friare människor. Tyvärr är det rädslorna vare sig de är påhittade, verkliga eller bara starka som hindrar oss att göra det vi vill. Vi kan som människor välja att se på dessa annorlunda och välja att se på verkligheten genom nya glasögon eller de vi burit genom hela livet.

Jag har haft en ganska svår uppväxt och har ett ganska tungt och ansvarsfullt liv idag, men jag väljer att se livet med guldkant och försöker att se det ljusa i tillvaron. Det gör att jag kan hålla mig positiv i det mesta och klara de flesta svårigheter jag möter. Men åter till det här med kärlek,

...det är fortfarande jättesvårt för mig att hantera, att behandla det som det det verkligen är och att förhålla mig positiv. Jag kan dock efter den här monologen se att det har med omognad, lite erfarenhet och många dåliga erfarenheter att göra. Då är det inte så svårt att man känner sig fel, patetisk och malplacerad.

//kär-mamman