Translate

tisdag, januari 08, 2008

Påbörjar nu en tråkig nedräkning....



Min bästa körledare någonsin ska sluta som ledare för gospelkören jag sjunger i. Det är såååå tråkigt eftersom hon är en duktig inspiratör, suverän dirigent och har ett så stort kunnande inom gospelmusiken. Till detta kommer att hon är en tjej med skinn på näsan som vet vad hon vill med musiken och lyckas få kören dit hon vill. Många gånger är vi som kör viljestarka, många som kan mycket om musik och många som är engagerade med hela hjärtat. Då blir nog kören som helhet rätt bångstyrig att hantera. Hon har gjort stor skillnad under de två åren hon lett kören tycker jag.


Jag hoppas jag skulle hinna sjunga Who knows but you Lord som är en oerhört stark och bra sång av en svensk kompositör och sångerska som är jätteduktig, hon heter Maria Nordenback. Den är en av mina absoluta favoritsånger och jag skulle vilja sända henne iväg med den levande i hjärtat - från mig till henne. Jag tror inte att jag är någon som är bättre än någon annan men för mig betyder sången allt efter mina underbara barn och Gud förstås.


När jag har en riktigt svår dag eller min dotter är övereländigt dålig så är det sången som håller mig vid liv från vecka till vecka. Det är så oerhört viktigt att få ett andningshål mitt i smärtan - ett andningshål som innebär total koncentration - i nuet på det man gör. Sången är för mig just detta. Jag blir lugn, glad och harmonisk av att sjunga. När jag får chansen att sjunga solo som jag får ibland och jag sjunger en sång där jag är trygg med ackompanjatören, sången, texten och där jag befinner mig. Då inträffar någon slags magi för min egen del - jag tas med i musiken och förs fram av sången till en annan plats. Då just då är jag så levande och jag blir så fastnaglad i nuet att hjärtat nästan vill spricka av glädjen jag känner. Hade jag inte haft barnen, Gud och musiken skulle mitt annars ganska tunga liv ha varit till ända för längesedan.


//Musikmamman

Inga kommentarer: