Jante....

Är det något jag är sjukt less på i vårt land är det jantelagen. Varför låter vi oss Lutherskt krypa in under oket och säga att vi inte kan något, är inte mer värda än någon annan och att vi inte för all del ska tro att vi är något.

Det är helt sjukt! Hur kan ett helt folk som är så drivet att hela tiden skapa sig bättre förutsättningar, se bättre ut och tjäna mer pengar än grannen SAMTIDIGT låta sig tryckas ned av jante? Jag fattar det inte, det vilar en oärlig anda över det hela som jag har svårt att köpa.

Jag känner människor som är fantastiskt duktiga på att leda gospelkör, spela basket, speedwayförare som när jag berömmer dem och bejakar deras begåvning och talang säger nä men inte jag inte, inte är väl jag... skitsnack!

De hade inte varit så bra på det de gör om de inte lagt ned tid, ork, kraft och dessutom haft en gudabenådad talang för det de gör. Jag hoppas att de slutar att urskuldra och förminska sig själva snart - tänk bara vilka höjder de skulle kunna nå.

Jag tror stenhårt på att vi ska bli bättre på att säga något positivt till varandra. Visst jag förstår att det är svårt att inte låta avundsjukan krypa inpå skinnet men försök att hålla den stången. Det är faktiskt så att inte nog med att det skadar dig själv - det skadar även den person du riktar det emot. Egentligen är det ju så att du skulle göra allt för att vara den personen om du kunde, eller hur? Näe, säger du kanske men om du ställer följdfrågor till dig själv så enkelt som t ex du börjar en frågeställning med ett påstående: Jag tycker illa om X för han/hon är så himla konstig. Fråga dig själv; Varför det? Hela tiden tills du inga svar har kvar så ska du se att du till slut hamnar i att du egentligen skulle vilja vara den personen. Tro mig oftast är det så det ligger till. Personen speglar något som du saknar i dig själv och istället för att ta itu med det så skyller du (projicerar) du ditt eget missnöje på han eller henne.

Säg gärna din åsikt i kommentarerna - det vore intressant att höra.

//funderandemamman