Fr o m onsdag denna vecka börjar jag att behandla den depression som har börjat krypa på mig alltmer. Det är ett beslut som inte varit lätt att fatta men samtidigt så känns ett års kamp som en rätt okay grund att stå på. Jag inser att jag inte klarar allting själv men jag inser också att jag som knappt gillar potatis har haft ett enormt sug efter det sedan i somras. Vad har potatis med detta att göra undrar ni? Jo, det är så att potatis innehåller en hel del Serotonin som vid brist av detta ämne ger depression.
Känns bra jag är så trött på klumpen i magen och i o m att jag lever med en konstant negativ grundstress så lever jag i ständigt kortisol påslag som i sin tur gör att mängder av Serotonin i kroppen förbrukas. Detta kortisolpåslag gör ju också att det är så fruktansvärt svårt att gå ned i vikt - fast jag försöker träna och äta rätt - det motverkar också att matspjälkningen fungerar helt optimalt också.
Jag känner mig tillfreds med beslutet och tackar tacksamt för den kemiska hjälpen det ger.
//snartmårjagbättremamman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar