Frv; Mor och dottern Emelie.
På bilden; Agneta Ersson Eriksson, mor Klicka på rubriken för att komma till artikeln i blogginlägget.
Emelie skar sönder sin kropp med rakblad
PITEÅ Emelie skar sönder sina armar och ben med rakblad för att dämpa ångesten. Det destruktiva beteende började när hon var 14 år och blev lämnad av sin pojkvän. Några mardrömslika år följde och det gick så långt att Emelies mamma önskade livet ur henne.
Emelie var en ljus, glad och positiv tjej som älskade fotboll och dans. Över en natt förändrades allt och hon förvandlades med tiden till en svarthårig trashank med tomma ögon och ett destruktivt beteende.
I går besökte Emelies mamma, Agnetha Ersson Eriksson, Piteå och berättade om den tuffa tiden. Hon har tidigare medverkat i TV4 och höll två föredrag i stadshuset - ett under dagen för polis, socialtjänst och kyrka med flera, samt ett kvällstid för allmänheten.
- All min kraft gick åt till Emelie. Ibland hade jag mörka och förbjudna tankar om mitt barn - när vi försökt med allt önskade jag ett tag livet ur henne, berättar Ersson Eriksson.
Bytte ut kompisarna
Det var en sommarkärleks slut som blev startskottet på Emelies väg ned i det svarta hålet. Agnetha Ersson Eriksson berättar att hon som mamma la lock på sina känslor och dolde för alla runt omkring hur familjen hade det.
- Jag skämdes över min dotter. Man hade ju sett svartrockare på stan och sagt att "så där skulle aldrig mina ungar få se ut". Jag var arg och frustrerad över vår situation, förklarar Ersson Eriksson.
Samma höst bytte Emelie ut alla sina kompisar. De hon spelat fotboll och dansat med försvann och ersattes av svartklädda ungdomar som var hennes gelikar.
Varje morgon när Agnetha Ersson Eriksson vaknade gick hon in till dottern för att kolla att hon levde.
- Det luktade ständigt blod i Emelies rum, hon bytte aldrig sängkläder. Hon skar sig med rakblad för att dämpa sin ångest. Det fanns inte en hel fläck på hennes armar från handlederna och upp och benen såg likadana ut. De var fulla av gamla och nya ärr som varade och luktade illa.
Hjärntvättad
Emelie avskärmade sig mer och mer från den övriga familjen. Hon blev beroende av internet och lärde sig genom kontakter där hur hon skulle skära sig på bästa sätt. Det var på nätet hon träffade Erik - en 17-åring som kastade sig över henne.
- Han visste precis hur han skulle göra för att hjärntvätta henne. Erik jobbade med kärlek - om du älskar mig så gör du det här och det här. Emelie blev mer och mer hatisk mot mig. Till slut pratade hon inte ens med mig. Jag förbjöd henne att åka till Erik som bodde i Norrköping och det gjorde inte saken bättre. Det var precis vad han sagt att jag skulle göra och det gjorde Emelie ännu argare.
Samtidigt som Emelie led av ångest och destruktivitet så kämpade hennes mamma med sina skuld- och skamkänslor. Hon funderade om hon var en dålig mamma och vad hon gjort för fel. Agnetha Ersson Eriksson försökte fråga hur hon skulle hjälpa henne, men fick inga svar tillbaka.
"Jag vet inte varför jag varje sekund och varje minut måste kämpa för att orka leva", sade Emelie.
- En gång sa hon "snälla mamma ta bort mig, jag orkar inte leva mer med den här ångesten". Jag ville inte åka in till psykiatrin med henne, jag var rädd att hon för evigt skulle ha det stämplat i pannan, säger Ersson Eriksson.
Självmord
Till slut fanns inga alternativ. Kontakten med barnpsykiatrin på Sunderby sjukhus blev dock allt annat än positiv. Eftersom det var en söndag Emelie skulle skrivas in jobbade inga psykiatriker utan en vanlig barnläkare tog hand om henne.
- Det syntes tydligt på hans kroppsspråk att han inte ville vara där.
Läkaren sa att han sett ungdomar som skurit sig på armarna förut, men aldrig på benen. "Vill du strippa för mig", frågade han Emelie. Agnetha Ersson Eriksson gick i taket.
- "Vad säger du gubbjävel", skrek jag. När han gick klappade han henne på huvudet och sa "fontanellerna har växt ihop i alla fall". Han tog vårt sista hopp och efter det var veckorna på sjukhuset bortkastade.
Emelie skrevs ut trots att hon mådde minst lika dåligt som tidigare. En dag en tid senare hände någonting oväntat. Agnetha Ersson Eriksson mötte en nyduschad Emelie i rena kläder på morgonen.
- "Mamma, jag tänker äta frukost i dag", sa hon. Jag tänkte på vad läkarna sagt - sker en drastisk förändring kan hon ha bestämt sig för självmord. Men jag njöt av frukosten och av att prata med min dotter.
Vändning
Samma kväll försvann Emelie spårlöst. Familjen kontaktade både socialtjänst och polis, men inget hjälpte. Någon dag senare ringde Emelie hem och berättade att hon var hos internetvännen Erik.
Då tog hennes mamma ett drastiskt beslut och förbjöd Emelie, då 15 år, att komma hem. Polisen hämtade henne och hon fördes till ett behandlingshem i Mellansverige.
Där fick hon kognitiv terapi och lärde sig att leva här och nu. Mammans tuffa beslut, att säga nej till sitt barn, blev vändningen på familjens hårda prövning.
- I dag mår Emelie bra, men hon kommer att få äta medicin och kämpa resten av sitt liv. Vår relation är bra nu - vi står väldigt nära varandra, berättar Agnetha Ersson Eriksson.
--------------------------------------------------------------------------------
Anders Thelin
anders.thelin@pitea-tidningen.se
0911-645 20
Publicerad 16 oktober 06:00
Uppdaterad 16 oktober 01:12
Egen kommentar:
Jag vet att det här inte är något nytt utan att den här formen av självdestruktivt beteende funnits länge. I Hedda Gabler får man ju också reda på att det förekommer t e x. Det som berör mig i den här berättelsen är just att man känner desperationen och nöden i den unga flickans berättelse. Jag har inte läst alltför många så jag vet inte om den skiljer sig eller om den liknar alla andras. Det enda jag kan säga är att den här berör mig.
Det måste vara fruktansvärt svårt som förälder att stängas ute från ett älskat barns liv och att många gånger i förtvivlan konstatera att man glider ifrån varandra. Känslan av hopplöshet känner jag ju igen i min egen livssituation i att man inte vill annat än att sina barn ska vara friska och må bra. Känslan att då stå bredvid och inte kunna ta bort smärtan inuti och utanpå är bland det svåraste som finns. Som tur är så har inte min dotter problem med ångest och vi står varandra väldigt nära. Men smärtan att jag inte kan göra henne frisk finns ju alltid med och kostar den dagliga kraften i mitt liv många gånger.
Jag ville bara dela med mig av den här berättelsen för att den berör.
Emelie var en ljus, glad och positiv tjej som älskade fotboll och dans. Över en natt förändrades allt och hon förvandlades med tiden till en svarthårig trashank med tomma ögon och ett destruktivt beteende.
I går besökte Emelies mamma, Agnetha Ersson Eriksson, Piteå och berättade om den tuffa tiden. Hon har tidigare medverkat i TV4 och höll två föredrag i stadshuset - ett under dagen för polis, socialtjänst och kyrka med flera, samt ett kvällstid för allmänheten.
- All min kraft gick åt till Emelie. Ibland hade jag mörka och förbjudna tankar om mitt barn - när vi försökt med allt önskade jag ett tag livet ur henne, berättar Ersson Eriksson.
Bytte ut kompisarna
Det var en sommarkärleks slut som blev startskottet på Emelies väg ned i det svarta hålet. Agnetha Ersson Eriksson berättar att hon som mamma la lock på sina känslor och dolde för alla runt omkring hur familjen hade det.
- Jag skämdes över min dotter. Man hade ju sett svartrockare på stan och sagt att "så där skulle aldrig mina ungar få se ut". Jag var arg och frustrerad över vår situation, förklarar Ersson Eriksson.
Samma höst bytte Emelie ut alla sina kompisar. De hon spelat fotboll och dansat med försvann och ersattes av svartklädda ungdomar som var hennes gelikar.
Varje morgon när Agnetha Ersson Eriksson vaknade gick hon in till dottern för att kolla att hon levde.
- Det luktade ständigt blod i Emelies rum, hon bytte aldrig sängkläder. Hon skar sig med rakblad för att dämpa sin ångest. Det fanns inte en hel fläck på hennes armar från handlederna och upp och benen såg likadana ut. De var fulla av gamla och nya ärr som varade och luktade illa.
Hjärntvättad
Emelie avskärmade sig mer och mer från den övriga familjen. Hon blev beroende av internet och lärde sig genom kontakter där hur hon skulle skära sig på bästa sätt. Det var på nätet hon träffade Erik - en 17-åring som kastade sig över henne.
- Han visste precis hur han skulle göra för att hjärntvätta henne. Erik jobbade med kärlek - om du älskar mig så gör du det här och det här. Emelie blev mer och mer hatisk mot mig. Till slut pratade hon inte ens med mig. Jag förbjöd henne att åka till Erik som bodde i Norrköping och det gjorde inte saken bättre. Det var precis vad han sagt att jag skulle göra och det gjorde Emelie ännu argare.
Samtidigt som Emelie led av ångest och destruktivitet så kämpade hennes mamma med sina skuld- och skamkänslor. Hon funderade om hon var en dålig mamma och vad hon gjort för fel. Agnetha Ersson Eriksson försökte fråga hur hon skulle hjälpa henne, men fick inga svar tillbaka.
"Jag vet inte varför jag varje sekund och varje minut måste kämpa för att orka leva", sade Emelie.
- En gång sa hon "snälla mamma ta bort mig, jag orkar inte leva mer med den här ångesten". Jag ville inte åka in till psykiatrin med henne, jag var rädd att hon för evigt skulle ha det stämplat i pannan, säger Ersson Eriksson.
Självmord
Till slut fanns inga alternativ. Kontakten med barnpsykiatrin på Sunderby sjukhus blev dock allt annat än positiv. Eftersom det var en söndag Emelie skulle skrivas in jobbade inga psykiatriker utan en vanlig barnläkare tog hand om henne.
- Det syntes tydligt på hans kroppsspråk att han inte ville vara där.
Läkaren sa att han sett ungdomar som skurit sig på armarna förut, men aldrig på benen. "Vill du strippa för mig", frågade han Emelie. Agnetha Ersson Eriksson gick i taket.
- "Vad säger du gubbjävel", skrek jag. När han gick klappade han henne på huvudet och sa "fontanellerna har växt ihop i alla fall". Han tog vårt sista hopp och efter det var veckorna på sjukhuset bortkastade.
Emelie skrevs ut trots att hon mådde minst lika dåligt som tidigare. En dag en tid senare hände någonting oväntat. Agnetha Ersson Eriksson mötte en nyduschad Emelie i rena kläder på morgonen.
- "Mamma, jag tänker äta frukost i dag", sa hon. Jag tänkte på vad läkarna sagt - sker en drastisk förändring kan hon ha bestämt sig för självmord. Men jag njöt av frukosten och av att prata med min dotter.
Vändning
Samma kväll försvann Emelie spårlöst. Familjen kontaktade både socialtjänst och polis, men inget hjälpte. Någon dag senare ringde Emelie hem och berättade att hon var hos internetvännen Erik.
Då tog hennes mamma ett drastiskt beslut och förbjöd Emelie, då 15 år, att komma hem. Polisen hämtade henne och hon fördes till ett behandlingshem i Mellansverige.
Där fick hon kognitiv terapi och lärde sig att leva här och nu. Mammans tuffa beslut, att säga nej till sitt barn, blev vändningen på familjens hårda prövning.
- I dag mår Emelie bra, men hon kommer att få äta medicin och kämpa resten av sitt liv. Vår relation är bra nu - vi står väldigt nära varandra, berättar Agnetha Ersson Eriksson.
--------------------------------------------------------------------------------
Anders Thelin
anders.thelin@pitea-tidningen.se
0911-645 20
Publicerad 16 oktober 06:00
Uppdaterad 16 oktober 01:12
Egen kommentar:
Jag vet att det här inte är något nytt utan att den här formen av självdestruktivt beteende funnits länge. I Hedda Gabler får man ju också reda på att det förekommer t e x. Det som berör mig i den här berättelsen är just att man känner desperationen och nöden i den unga flickans berättelse. Jag har inte läst alltför många så jag vet inte om den skiljer sig eller om den liknar alla andras. Det enda jag kan säga är att den här berör mig.
Det måste vara fruktansvärt svårt som förälder att stängas ute från ett älskat barns liv och att många gånger i förtvivlan konstatera att man glider ifrån varandra. Känslan av hopplöshet känner jag ju igen i min egen livssituation i att man inte vill annat än att sina barn ska vara friska och må bra. Känslan att då stå bredvid och inte kunna ta bort smärtan inuti och utanpå är bland det svåraste som finns. Som tur är så har inte min dotter problem med ångest och vi står varandra väldigt nära. Men smärtan att jag inte kan göra henne frisk finns ju alltid med och kostar den dagliga kraften i mitt liv många gånger.
Jag ville bara dela med mig av den här berättelsen för att den berör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar