Translate

torsdag, november 27, 2008

SVT1: Debatt om Hemlösa bl a.

Det är inte Bianca på bilden här ovan.


Det är ju helt otroligt dåligt att det inte går att få ett hem trots att man inte har drogproblem eller lever något annat liv i misär.

Blev helt rosenrasande över att Bianca med lillpojken på tio månader inte blir erbjuden hjälp till lägenhet i Skärholmen i Stockholm. Hon fick till svar att Socialtjänsten inte är en bostadsförmedling! Vilken kränkning! Hon har levat i ett av socialtjänsten skapat missförhållande under fem år från och till. Ändå ser både hon och sonen rätt välmående ut - detta trots en känsla av mindre värde som måste infinna sig, en känsla där just hon och hennes son inte är värda att satsa på. Bianca är ju väldigt ung och mycket ansvarsfull.

Tänk om hon fick tillgång till bostad, socialbidrag och även ett dagis. Det skulle säkert inte dröja länge innan hon skulle känna sig trygg och efter något år skulle hon säkert vara redo att studera eller söka arbete. Jag anser att detta är en av vårt samhälles mest beklämmande brister. Det hjälper inte att skämmas för att det inte fungerar - sopa under mattan tekniken och syns inte finns inte är inte applicerbart på människors liv. Vi måste lära oss att värdera människors liv högre.

Jag såg att det rullade sms meddelanden i bakgrunden och jag läste ett av dem som sa; Varför är det ett storstadsproblem med hemlösa? Som svar på det så kan jag säga att tyvärr så är det inte begränsat till storstäderna. Jag vet att det finns ett antal hemlösa i Sundsvall också. Det finns t o m en familj utan hem här. I socialdemokratiskt/miljöparti styrda Sundsvall så är detta ett faktum idag.

Vi måste gå in med rätt resurs till varje människa - det går inte att tro att en lösning passar för alla. Varje människa är unik. Varje människas liv är unikt. Varje människas förutsättningar skiftar från person till person. Vi måste idag INDIVIDUALISERA stödet till de som behöver vår hjälp. En lösning går inte att applicera på alla människor.

Det finns inga genvägar, politikerna måste skaffa sig större kunskap, möta människor, se verkligheten och inte bara en bunt siffror i en statistisk tabell. Varje siffra i dem motsvarar en människa och en individ.

Ansvar kostar och det ska kosta på att vara folkvald.

Hjälp Bianca och hennes son på riktigt - inga tillfälliga lösningar skapar trygghet i livet.

Läs mer på Svt.se

//arg mamma

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vad kan man säga mer än att detta är sjukt,så här ska det f.n inte vara.Vart går skatte pengarna kan man ju undra,gör något istället för att bara disskutera som ni ALLTID säger.

Om Bianca behöver några nätter eller mer att bo någonstans så hör bara av dig

johan.monster@hotmail.com

Unknown sa...

Ja, man kan verkligen undra över var skattepengarna tar vägen ibland. Men - detta är tyvärr inget nytt fenomen och så här får det inte se ut i vårt land.

Det förpliktar att säga till omvärlden att vi har så bra social trygghet i landet. Jag tycker jag ser mer och mer av Thatchers England i Sverige och vartåt det strävar.

Jag vill att politikerna ska sluta gömma sig bakom andra regeringars misstag och verkligen se till att skapa långsiktiga lösningar. Jag vill se snabb och kraftfull handling.

Tack för ditt inlägg.

//Harriet

Rolf Nilsson sa...

När en person kommer till socialtjänsten och självklart är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.
Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.
Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.
Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum. Det är upp till alla inblandade att fråga sig: På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?


Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa