Idag får jag ett samtal av min dotter som sa;
- Det var en kille här idag, han såg snäll ut och var jättetrevlig. Han undrade om du hade bott på D? Jag talade om var du jobbade och han skulle åka dit.
- Vad hette han sa han?
- Han sa det fast jag kom inte ihåg vad det var.
Jag undrade en del och tänkte att det kunde ju vara intressant att se vem det var. Jag var iväg till fotografering med nya kören (till vårt cd-omslag) innan jobbet. Det var rätt kul faktiskt. Sedan jobbade jag ett tag och så kommer han in genom dörren.
- Är det du som är Harriet?
Mitt hjärta hoppade till när jag hörde dialekten - Pitemål - sedan tittade jag på honom och sedan funderade jag lite till...
- Kommer du ihåg mig från Hortlax?
- Jaaaa! sa jag är det L?
Det var det. Förstår ni något så fantastiskt. Jag som har funderat mycket på Hortlax och Piteå ett tag. Han var min bästa kompis när jag var 5 år gammal. Vi lekte jämt. Vi tappade kontakten när jag flyttade från Hortlax till Tårrajaur ett halvår - sedan hamnade vi i Piteå och på Plåtslagargatan.
Jag fyller fyrtio år i november och här står en av de mest fantastiska människor jag känt och som jag burit med mig som en skatt i alla år. Det visar sig att han har en kompis i Timrå och att han sökt upp mig då han ändå var i krokarna.
Jag har varit alldeles prillig och glad hela dagen. Tack Gud för att du bryr dig om mig mer än jag förtjänar och jag är så tacksam över att han har kommit in i mitt liv igen. Jag behövde något positivt nu.
Det är jättejobbigt annars med min hälsa fortsättningsvis och jag ska till doktorn igen på måndag.
