Den där känslan...

Ni vet den där känslan av att känna sig som en bluff, att alla ser igenom en och att känna att du bara är fel. Där är jag nu.

Det skaver rätt hårt under skinnet att känna sig obekväm i den man är, sina tillkortakommanden och känslan av att, finns det något mer, blir det någonsin bättre eller varför är jag så in i baljan udda, obekväm och jag kort och gott fel hela tiden.

Det är inte en bekväm plats att vara på. Den platsen där bara misstagen tillåts ta plats, den platsen där bara felaktiga beslut och att ständigt rensa upp i efterskalvet av sina goda föresatser. Att ha gått ett nu halvt liv och inse misstagen försent. Se hur längtan efter kärlek bara blev till ingenting. Hur jag står där ensam idag, ensam med alla mina goda föresatser satta på skampåle till allmän beskådan och jag bara väntar på den publika förödmjukelsen.

Jag är dock lite tacksam att jag vågar se mina misslyckanden och att jag fortfarande orkar försöka stå ut med mig själv i en värld där bara den som har pengar, skönhet, status och makt är värdefull. I en värld där den som kämpar för att göra gott och där status och makt är ointressanta för. Inte konstigt att en sån människa hamnar i skottgluggen för diverse elände och blir utsatt för det ena och det andra.

Ibland tänker jag att världen inte har någon glädje av mig och att jag är för udda för att få ta plats i den.

Ibland tänker jag, tänk om det inte blir bättre än så här? Orkar jag mer av detta? Just nu är jag oerhört osäker på det.