Min stora insikt denna veckan är att jag är helt slut av den ekonomiska stressen som mitt liv innebär. Jag ska försöka arbeta så mycket som möjligt och värderar att vara slutkörd av arbete och den stress det innebär. Jag inser också att det tar tid att vänja kroppen vid att arbeta igen och har nu lärt mig det. Jag vill så himla mycket och jag är så trött på att aldrig ha en ekonomisk grundtrygghet. Jag drömmer inte om att bli rik bara att kunna klara mig och kunna unna mig ett frisörbesök när det behövs, ett par biobesök i månaden eller så. Idag så köper jag bara det billigaste av allting oavsett vad det gäller då jag inte har utrymme för mer.
Jag får välja vad jag ska ha ont i kroppen av och bli trött av. Jag drömmer bara om ett liv som inte innebär en ständig längtan efter en vardag och ett liv som fungerar tillfredställande. Jag är så trött på att alltid vara fattig. Jag kräks på det!
Jag borde vara en kvinna med ordnat liv vid snart 45 års ålder. Ha en vacker lägenhet, en man i mitt liv ett jobb jag lite mer än överlever på och kunna liksom pusta ut när det nu snart är halvtid.
Istället befinner jag mig i ett rum som inneboende, med ett jobb som är på projektbasis och oregelbunden arbetstid, jag överlever på ett hår idag och leva längtar jag efter.
Det är lite trist att alltid befinna sig på nedersta trappsteget i Maslovs behovspyramid och hoppa upp och ner på det istället för att kunna avancera så småningom. Så himla tröttsamt!
