Translate

lördag, februari 02, 2008

Jag har börjat att skriva något.....


Här kommer början;


Dripp, dropp, dripp…
Med ett häftigt andetag satte hon sig upp … fortfarande hördes det där irriterande droppandet. Men var kom det ifrån? När hon la sig för att sova var det inte alls det här ljudet som hade dominerat ljudbilden. Där var det igen – dripp, dropp, dripp – hon kände sig alldeles kallsvettig. När ögonen vant sig vid det svaga ljuset började hon kunna urskilja en ojämn klippvägg. Sedan såg hon att det inte var alldeles mörkt eftersom skuggorna dansade på väggarna så måste det finnas en ljuskälla någonstans. Men hur hade hon hamnat här och vart var här någonstans? När hon lade sig i sin sköna säng sent kvällen innan såg världen helt annorlunda ut.
Sakta sträckte hon ut sig i armbredd men fann snart att utrymmet tog slut. Här var väggen inte så skrovlig som klippväggarna runt omkring henne. Medan hon rörde på huvudet så kunde hon urskilja att där hon legat var som ett slags alkov i snidat trä och slipade väggar, det liknade inget hon sett tidigare i sitt liv. Hon smekte över bädden av mossa som hon legat på och lade sedan händerna på något slags fäll som hon haft över sig trodde hon . Rädslan och oron började nu ge vika för nyfikenheten när hon fortsatte att undersöka sin omgivning. I alkovens yttre sida mot grottrummet såg hon underbart vackert snidat mörkt träslag, hon trodde att det kunde vara mörk ek men hon var inte säker. Förhänget var gjort vackert av rötter med keramikpärlor på. De var monterade på ett grovt vävt linnetyg för att erbjuda skydd mot både ohyra och skapa som en trygg kokong för den som skulle sova där. Hon uppskattade tanken mycket där hon började rysa litegrann, ännu kunde hon inte avgöra om det var av den råa luften eller av rädsla som hon darrade i kroppen. Hon drog försiktigt efter andan och tyckte att det var en tacksam känsla att känna hur lungorna och bröstet vidgade sig som det skulle.
Ju mer hon klarnade i sinnet desto mer blev hon varse en dov smärta i ena fotleden. Ibland skar en skarpare smärta igenom och hon försökte lokalisera vart i fotleden smärtan var och varför den var så påtaglig. Hon var ju varken kunnig i människokroppens anatomi och fysiologi eller något annat som kunde hjälpa henne just nu, om bara någon varit här så hon kunnat fråga vart hon var och varför hon var här? En suck undslapp henne och då rörde sig något i ena änden av klipprummet.

Hon var alltså inte ensam här inne. Vem kunde vara så tyst att hon inte uppfattade denne i samma rum. Kisande försökte hon få något sammanhang av vad som fanns i rummet. Det var så svårt att fokusera blicken och urskilja något i det skumma skenet från ljuskällan. Kunde det bero på att det var en så underlig färg på skenet? Funderade hon. Färgen var så annorlunda att det nog skulle ta en stund att göra en definition av den och just nu med ett annat oidentifierbart väsen i rummet var det ganska ointressant. Hon beslöt att försöka sig på det senare.
– Hallå!
Viskade hon ut i rummet.
– Vem där?
Medan hon väntade på en reaktion så fortsatte inspektionen av rummet. Taket var betydligt slätare än väggarna och var formade som en stenkupol i ett kapell. I en kedja i mitten av den lilla domen såg hon källan till det underliga ljuset. I en kupa var det något som levde och som avsöndrade det lilla sken som skulle försörja hela grottrummet med ljus.
Det rasslade till och någon eller någonting liksom hasade sig framåt mot henne. Knogarna vitnade genom hennes grepp om kanten av alkoven. Försiktigt sa hon:
– Hallå där! Vem är du?
¬¬- Fnnrrk?
– Fnnrrk? härmade hon, sedan väntade hon en stund igen.
Smärtan i foten gjorde sig påmind nu så stark att hon fick behärska sig för att inte skrika rätt ut. Fotleden måste ju vara av tänkte hon medan hon kvidande drog sig in i alkoven igen. Medan hon kröp in under fällen så kände hon att hon började tappa skärpan. Den sista observationen av rummet utanför alkoven som hon såg genom förhänget var att ljuset i rummet nu ändrat karaktär. Ljuset återspeglade hennes kalla, skarpa smärta utan att för den skull gå att beskrivas i några enkla ord för färger. Ögonlocken gled igen och innan hon visste ordet av så sov hon åter djupt. Hon sov så djupt att det gränsade till medvetslöshet, huvudet blev som bomull och smärtan försvann. Med ett tacksamt leende så försvann hon in i en drömlös, djup sömn.
När hon somnade in startade en febril verksamhet i rummet, en verksamhet som hon var helt omedveten om.
– Här är den! Kom igen nu vi måste få tag på den. Skynda dig Dulrik! Om du inte var så stor skulle det gå bra mycket snabbare, ropade mannen med värme i rösten. Till svar fick han:
– Min storlek har räddat dig många gånger Andor, glöm inte det!
– Nej då, jag glömmer inte det så lätt. Sin hjälpebroder kan man aldrig tappa ur vare sig sikte eller hjärta, vet du väl?!
Till svar fick han ett mullrande skratt och så fortsatte jakten in i rummet där den främmande unga kvinnan låg.
Med två stora kliv, ett tjut och lite handgemäng var det lilla odjuret infångat och satt i bur. Lite förvånat satt det nu i buren och blinkade som om den fått nått i ögonen. Lite ömkligt satt den och Fnnrrkade för sig själv.
Varelsen kallades för Onk och var en lite satt halvfigur med ett runt månansikte och fjällig kropp. På huvudet var det alldeles ludet och istället för mun hade det en liten näbb som den använde för att söka föda i trånga klippskrevor med. Färgen var en aning mossgrön och skiftade i brunt beroende på ljusmängd. Ögonen var inte så stora men pupillerna upptog nästan hela ögat för att kunna reflektera in så mycket ljus som möjligt för att kunna jaga effektivt på sina favoritplatser. Den här Onken såg dock lite speciell ut och det fick männen att börja diskutera vilket ursprung den hade eftersom den hade en så annorlunda kroppsbyggnad i övrigt. De kom fram till att det var en hona och det var därför som den skilde sig mot de exemplar de hade jagat förut.
Nästa gång hon började vakna till så var det inte ljudet av vatten som droppade som störde hennes sömn nu var det ett stillsamt sorl av människor som fick henne att komma ur den dåsiga slummern. Hon kände sig het som en bakugn och misstänkte att hennes fot hade blivit infekterad och att hon därför fått feber. Hennes strupe var så torr och det smakade konstigt i munnen. Smaken var något hon aldrig känt förut och påminde mest om ett slags ruttna persikor eller något annat, ”bläärk” tänkte hon. Hon försökte avgöra utav sorlet att döma hur många människor som var därinne men det var så svårt att urskilja genom hennes bultande och skärande smärtfyllda tillvaro och ekot avgjorde hon till slut gjorde det omöjligt. När hon inte kunde hejda sin nyfikenhet längre drog hon försiktigt förhänget åt sidan. Det hon såg fick henne att tappa andan.
Framför henne satt några människor och sneglade förstulet åt hennes håll som för att inte tappa kontrollen över hennes belägenhet. Blickarna hon mötte i deras ögon var fyllda av värme och medkänsla. Hon kände sig nästan trygg trots att allt var så helt olikt hennes värld i Märsta som hon var så van vid. Hon kunde inte bli klok på hur hon hade hamnat här var hon nu var någonstans. När de upptäckte att hon var vaken kom genast en mager, tandlös gumma med fantastiska ögon fram emot henne. Hon sa något som hon inte kunde förstå men av hennes gester förstod hon att hon skulle sitta upp försiktigt på kanten av alkoven. Hon instruerade också henne att dra några djupa andetag för att klara huvudet. Mycket försiktigt flyttade hon fötterna över kanten och i samma ögonblick som den skadade foten kom över kanten och stödet under den försvann ropade hon till av smärta. Genast var kvinnan där med något som såg ut som en kombinerad hängmatta och gungstol och ställde under foten. Till stöd att vila vristen på fick hon en kudde med utsökt mönster och till hennes glädje var de i färger hon kunde nämna namnet på. Kuddens mönster var snirkliga i röda, blå och gröna jordfärger antagligen växtfärgade tänkte hon för sig själv. När värsta smärtan lagt sig tittade hon runt på de andra runt en värmekälla hon inte kunde beskriva just nu.
Där satt de två männen som hade jagat Onken, Dulrik och Andor. Gumman hon just sett och som hon förstod tagit hand om henne. Där satt också två barn en pojke och en flicka. Pojken gissade hon var i sjuårsåldern med blont hår i en tovig frisyr, han såg ut som Kalle på kaviartuben, fnissade hon för sig själv, fast inte så klämkäck utan med rejäla smutsfläckar på kolten och hosorna. Han hade något upproriskt i blicken och tittade ogenerat på henne. Flickan var en kopia av pojken fast med kvinnliga drag så hon antog att de var syskon. Hon var något äldre kanske tretton år men liten till växten och hade svårt att dölja sin nyfikenhet på kvinnan som tittade på henne. Sedan satt där en kvinna som hon gissade var barnens mor. Hennes ögon var fantastiskt vackra mandelformade rådjursögon med en blick som fick henne känna det som om de redan var goda vänner. Hennes hår var långt, brunt och vågigt. Kvinnans axlar var smäckra, armarna var muskulösa och händerna visade märken efter ett liv i hårt arbete. Hon var lite rund om midjan och den kvinnliga instinkten sa henne att hon var gravid. Benen var muskulösa och fötterna var klädda i ett slags höga, skinnfodrade sandaler. Kvinnan var klädd i en klänning av tjock tovad ull såg det ut som. I midjan hängde ett bälte med några små, vackert mönstrade påsar och väskor på. Hon gissade att det var Andor som var hennes make då hon tittade ofta åt hans håll för att söka bekräftelse på att allt stod rätt till. Dulrik tittade på henne med något som var en blandning av intresse av henne som kvinna och som person. Det kändes rätt intressant att den långa mannen med det vilda håret tyckte att det var intressant med någon som hon. Medan hon satt där och fotleden gjorde sig påmind igen kom någon ytterligare in medan hon bet ihop för att möta smärtan. Hon kände sig yr av ansträngningen att hålla sig upprätt. Personen som kom in var en bländande vacker kvinna med vackra anletsdrag, smal näsa och höga kindben. Hon såg nästan onaturligt perfekt ut. Hennes hår var lagt i en konstfärdig frisyr med många flätor och keramikpärlor uppsatt i en slingrig knut. Hennes klänning var av flera lager tunn lin i olika gula, bruna och orangea toner. Genom hennes hållning förstod hon att detta var en viktig person. När de andra blev varse hennes närvaro reste de sig upp och bugade sedan djupt för henne. När hon tyckte att de bugat länge nog så gjorde hon en antydan till nick och de fick kliva upp. Hon tittade på kvinnan i alkoven och registrerade att hon försökte göra en bugning från där hon satt. Belåtet kallade hon till sig den gamla kvinnan och förhörde sig om läget. När hon förstod hur det var fatt ropade hon ut till ett annat rum och ett par män kom genast in. De var nog slavar eller tjänare antog hon de var klädda i sämskskinn och vad det såg ut som skinnbitar som blivit över från de andras dräkter. Efter att den viktiga kvinnan kastat ur sig några order till männen rusade de iväg och snart kom de tillbaka med två bylten och en säck till rummet. Hon instruerade kvinnan om vad som skulle göras och gick med högt buret huvud ut därifrån. De bugade igen och vände sig sedan åter mot kvinnan i alkoven.
Nu utbröt det en febril aktivitet. Männen och barnen skickades ut och kvar blev de två kvinnorna och främlingen. Från någonstans drog en vackert flätad skärm fram och vatten som luktade riktigt gott. Doften påminde svagt om rosor och tulpaner tyckte hon. Hon blev visad att hon skulle ta av sig kläderna och sedan började ett gestikulerande för att hon skulle lyfta armar, sänka armar luta sig bakåt och luta sig framåt. Inom loppet av en halvtimme var hon nu ren, klädd i en enkel klänning i mossgrönt färgat linne. Hennes hår uppsatt i en enkel frisyr och hon hade till och med fått några smycken att ta på sig. Hon kände sig genast mycket kvinnlig och saknade inte längre de svarta, tighta Levisjeansen eller hennes långärmade top med båthalsringning. När hon vant sig vid den lite fuktiga värmen kändes kläderna riktigt behagliga tyckte hon. De funkade och när hon fick på sig den varma långa skinnklädnaden över så kom även en torr, befriande värme som hon tyckte mycket om. När de sett att hon började slappna av och att hon accepterat sin klädsel och det andra vidtog nästa fas. Foten skulle nu tas om hand. I ett huj fann hon sig sittande på kanten av alkoven igen och den vackra kvinnan som hon förstod hetta Nialla satte sig som ryggstöd bakom henne. När hon gjorde det så kände hon att magen nog var större och graviditeten mer långt gången än hon först trott för medan hon försökte luta sig försiktigt så levde det omkring rejält i magen. Den gamla kvinnan presenterade sig med lite me Tarzan you Janeteknik som Ewola och genom ett pekande gav även kvinnan sitt namn och det var Amanda. Genom att försöka tala lugnande till Amanda började ett försiktigt arbete med att ta upp lindorna som också var av lin att lindas av. När det närmade sig huden och de två sista varven såg hon att det var alldeles geggigt och gul-grönt. Stanken gick heller inte att missta sig på hon hade fått en rejäl infektion i den. Medan den luftade sig på vagganordningen så nickade kvinnan och gick mot härden och började arbeta koncentrerat med något. När det hade gått ett tag så kom hon tillbaka och tittade lugnande mot Amanda och visade med teckenspråk vad som skulle hända. Oändligt försiktigt och en bit upp under knäet redan började hon att metodiskt tvätta rent. Hela tiden utifrån och in. Så fort trasan nuddat själva varhärden så böts den ut till en ny. När allt var blev borttorkat så bars en skål dit med någon annan blandning och foten sänktes ned i den. Fastän vattnet var lite varmare än huden kände hon hur den liksom bubblade ur såret varrester. När det slutat att bubbla togs foten upp och sköljdes med rent vatten utan att beröra foten och den fick lufttorka en stund. Sedan smordes honung på såret och nya rena lindor lindades på igen. Amanda gjorde en bugning av tacksamhet mot Ewola som log tillbaka. Sedan fick hon något bittert under tungan som hade effekt genast vad det var hade hon ingen aning om men hon log tacksamt när smärtan återigen började bli till ett mer uthärdligt rytmiskt dunkande igen. Kvinnorna gestikulerade att hon skulle luta sig mot två stora kuddar som lagts i alkoven och vila en stund innan något annat skulle ske. Kvinnorna gick ut ur rummet med trasorna och de båda skålarna med vätskorna och det dröjde en liten stund innan de kom tillbaka.

//Historiamamman

1 kommentar:

Supermamsen sa...

Fantastiskt du är ju superbegåvad och vilket orförråd och fantasi"

KRAMIS