Varför får jag en stor knut i magen...

...när jag faktiskt längtar efter att sjunga igen? När jag inget hellre vill än att få sjunga! För jag har fått en knäck på självförtroendet som heter duga. Jag har så svårt att komma runt det och tänka runt det. Jag vet - "alla får inte sjunga solo trots att de är duktiga" "Jag borde vara tacksam att jag får sjunga över huvudtaget solo" "Du är visst duktig att sjunga - det är bara det att de sånger du sjunger aldrig passar när det är något större evenemang"

ANDRA säger till mig;

"Du blir bara bättre och bättre på att sjunga - tar du lektioner" Så blir jag lite gladare en stund - för att än en gång inte duga till en konsert.

Detta gör lika ont varje gång - vad är det verkligen som pågår. Andra saker som också händer är detta....

Jag har blivit bortglömd av personer som skjutsade mig två gånger och då har det varit så långt att jag inte kunnat ta mig hem inom mindre än två timmar till fots - som tur har det ordnat sig ändå. Men hur kan man glömma bort mig... jag måste vara oerhört oviktig som person.

Är det så självklart att jag alltid finns där och gärna ställer upp om jag kan att man tar mig för given? Är det inte orsak att bli behandlad bättre? Jag försöker alltid att vara vänlig och bemöta människor väl.... Hur kan det då komma sig att jag hamnar i situationer där jag får ta skit för att det går dåligt på jobbet? Att det är stressigt? Att man har bråttom till en annan akitivitet?

Det här året är det året jag tänker säga nej - NEJ! - det är dags att folk fattar att jag är lika mycket värd som alla andra.

I år slutar jag ta skit!!

Jag tänker fortsätta säga vad jag tycker och fråga om det är något jag undrar över....

JAG ÄR VIKTIG
JAG BEHÖVS
JAG KAN
JAG VILL

JAG SÄGER NEJ FÖR JAG VILL INTE
JAG SÄGER JA FÖR ATT JAG VILL

JAG KAN SJUNGA
JAG KAN MÅLA
JAG ÄR EN BRA MOR
JAG VÄLJER ATT TA MIG TID MED HUSHÅLLET
JAG VÄLJER ATT ÄGNA MER TID TILL BASKET OCH MINDRE TILL KÖREN EFTER ERIKA SLUTAT

JAG ÄR TACKSAM FÖR MINA BARN
JAG ÄR GLAD ATT JAG FÅTT NYA VÄNNER
JAG ÄR TACKSAM FÖR ATT JAG HAR TAK ÖVER HUVUDET
JAG ÄR TACKSAM FÖR ATT JAG HAR MAT PÅ BORDET
JAG ÄR TACKSAM FÖR ATT JAG ÄR BRA PÅ ATT SJUNGA
JAG ÄR TACKSAM ATT JAG HAR EN TRO

JAG TACKAR GUD FÖR ATT JAG FINNS

Lamar Campbell's låt All 'bout the love of Jesus

En annan sång jag bara älskar....

//Gospelmamman

Påbörjar nu en tråkig nedräkning....

Min bästa körledare någonsin ska sluta som ledare för gospelkören jag sjunger i. Det är såååå tråkigt eftersom hon är en duktig inspiratör, suverän dirigent och har ett så stort kunnande inom gospelmusiken. Till detta kommer att hon är en tjej med skinn på näsan som vet vad hon vill med musiken och lyckas få kören dit hon vill. Många gånger är vi som kör viljestarka, många som kan mycket om musik och många som är engagerade med hela hjärtat. Då blir nog kören som helhet rätt bångstyrig att hantera. Hon har gjort stor skillnad under de två åren hon lett kören tycker jag.

Jag hoppas jag skulle hinna sjunga Who knows but you Lord som är en oerhört stark och bra sång av en svensk kompositör och sångerska som är jätteduktig, hon heter Maria Nordenback. Den är en av mina absoluta favoritsånger och jag skulle vilja sända henne iväg med den levande i hjärtat - från mig till henne. Jag tror inte att jag är någon som är bättre än någon annan men för mig betyder sången allt efter mina underbara barn och Gud förstås.

När jag har en riktigt svår dag eller min dotter är övereländigt dålig så är det sången som håller mig vid liv från vecka till vecka. Det är så oerhört viktigt att få ett andningshål mitt i smärtan - ett andningshål som innebär total koncentration - i nuet på det man gör. Sången är för mig just detta. Jag blir lugn, glad och harmonisk av att sjunga. När jag får chansen att sjunga solo som jag får ibland och jag sjunger en sång där jag är trygg med ackompanjatören, sången, texten och där jag befinner mig. Då inträffar någon slags magi för min egen del - jag tas med i musiken och förs fram av sången till en annan plats. Då just då är jag så levande och jag blir så fastnaglad i nuet att hjärtat nästan vill spricka av glädjen jag känner. Hade jag inte haft barnen, Gud och musiken skulle mitt annars ganska tunga liv ha varit till ända för längesedan.

//Musikmamman