Jag känner mig fortfarande rätt knäckt och är fortfarande ganska rädd att sjunga i kör, lovsångsteam och solo. Numer känner jag bara viss frihet och glädje att sjunga under gudstjänsten. Det är en stor sorg i mitt liv. Jag är rädd för människor som behandlar mig illa och det känns som ett stort svart hål inombords när jag tänker på att hänge mig i ett större sammanhang igen.
Jag saknar sångglädjen och glädjen i att det är fullt tillräckligt att jag är den jag är. Att min röst är bra och att det faktiskt lönar sig att vara omtänksam, ärlig och rak mot sin omgivning. Rättvisa i samhället får jag aldrig men jag tycker ändå att det borde finnas lite mer empati och kärlek människor emellan i kristna sammanhang.
Jag kunde till exempel inte gå på en härlig lovsångs och danskväll häromkvällen då jag visste att en person som behandlat mig mycket illa skulle vara där. Detta trots att jag inte vill något hellre än att trivas och sjunga igen.
MEN jag duger inte som den människa jag är - DET är helt klart. Tyvärr så är det så...
Jag gråter inombords utav det svek jag känner då jag vet att många andra människor reagerar som jag men inte vågar göra något åt det - eller - ens vågar hålla med mig.
Jobbigt i detta fallet just nu....
