Translate

Visar inlägg med etikett sångglädje. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sångglädje. Visa alla inlägg

söndag, april 26, 2009

Tänk att jag fortfarande är så påverkad...


Jag känner mig fortfarande rätt knäckt och är fortfarande ganska rädd att sjunga i kör, lovsångsteam och solo. Numer känner jag bara viss frihet och glädje att sjunga under gudstjänsten. Det är en stor sorg i mitt liv. Jag är rädd för människor som behandlar mig illa och det känns som ett stort svart hål inombords när jag tänker på att hänge mig i ett större sammanhang igen.

Jag saknar sångglädjen och glädjen i att det är fullt tillräckligt att jag är den jag är. Att min röst är bra och att det faktiskt lönar sig att vara omtänksam, ärlig och rak mot sin omgivning. Rättvisa i samhället får jag aldrig men jag tycker ändå att det borde finnas lite mer empati och kärlek människor emellan i kristna sammanhang.

Jag kunde till exempel inte gå på en härlig lovsångs och danskväll häromkvällen då jag visste att en person som behandlat mig mycket illa skulle vara där. Detta trots att jag inte vill något hellre än att trivas och sjunga igen.

MEN jag duger inte som den människa jag är - DET är helt klart. Tyvärr så är det så...
Jag gråter inombords utav det svek jag känner då jag vet att många andra människor reagerar som jag men inte vågar göra något åt det - eller - ens vågar hålla med mig.

Jobbigt i detta fallet just nu....


söndag, mars 01, 2009

Var har min sångglädje tagit vägen?


Boken om Näktergalen av HC Andersen kan du köpa på Adlibris. Den kostar bara ynka 25 kr och kommer leva med dig länge.


Jag har kommit att fråga mig själv det på sistone. Ja, alltså var min sångglädje har tagit vägen någonstans? Har den drunknat i min ständiga längtan att prestera? Har den drunknat i min förevigt följeslagande dåliga självkänsla? Är det mina dåliga erfarenheter som till slut visat sitt fula tryne?


Var tog min kärlek till sång vägen? Varför vill jag inte bara brista ut i lovsång av kärlek till Gud? Varför vill inte jag sjunga i kör som har sjungit i kör sedan jag var fem år? Vad är det som händer? Vad ska jag nu lägga min energi på nu när sångglädjen verkar ha flyttat ut ur min själ för gott?


Jag känner mig så ledsen....


så nedbruten ....


så beklämd ....


... när jag tänker på körsång. Jag tycker inte att det är särskilt roligt längre att sjunga solo heller? Vem har tagit min glädje? Varför är jag så otroligt ledsen idag?


Vad konstigt att jag efter snart 40 år av en ständig kärlek till musik och att sjunga, kan finna mig själv sitta och gråta som efter att ha blivit dumpad av killen jag varit kär i.


Det gör så ont i mitt hjärta och jag vet inte om jag kommer läka igen.





För jag gör aldrig rätt. Det är alltid mitt fel om något händer. Jag får alltid klä skott för andras misstag och framför allt ... jag värdesätts aldrig som person eller den lilla, vingbrutna sångfågeln som bor i mitt hjärta någonstans.


All sångglädje har försvunnit och kvar finns bara en stor sorg, längtan och tomhet.