Translate

Visar inlägg med etikett oro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett oro. Visa alla inlägg

fredag, augusti 14, 2015

När det kryper under skinnet och liksom skaver

Idag har jag haft en sömnig och trött dag. Det enda vettiga jag gjort är att jag varit på ett läkarbesök. Efter det har jag spelat på datorn och gosat mina hundar.

Jag mår lite så där obekvämt under skinnet idag. Jag är inte riktigt nöjd med människan innanför kostymen. Jag borde vila mer men jag har svårt att få ro till det. Mitt inre är ständigt på språng men när man inte riktigt vet målet så blir det bara stressande. Hur kan det komma sig att jag vill så himla mycket hela tiden, för att ständigt ha en känsla av att jag inte kommer någonstans? Sjukt arbetsamt för den inre människan att hitta sin ro som är så hett eftertraktad. En ro som blir som en Sisyfossten som i kampen uppför berget ständigt rullar ned till andra sidan och kampen ständigt tar om.

Att känna att inget känns helt fel men ändå är inget riktigt på plats. Jag ger nog rotlösheten ett ansikte. Jag kan aldrig finna mig på den plats jag befinner mig. Jag är ständigt på väg någon annanstans. Ibland önskar jag att min frihetslängtan och mitt självständighetsbegär bara kunde få stå tillbaka för lugnet och tillfredsställelsen i nuet.

Vad är det som gör att jag ständigt har myror i brallan, inte kan finna någon ro och aldrig kan vara nöjd? Jag är så himla trött på det här.

Jag har också undrat ett tag vad det är som gör att jag ständigt befinner mig i samma livsmönster? Mycket av det vi upplever i min familj, på olika sätt och olika nivå, verkar drabba oss alla på ett liknande sätt? Är det någon slags familjeförbannelse?

Jag har också börjat undra om jag verkligen är en trevlig person? Är jag verkligen en sån person som behandlar andra med respekt, ärlighet och medmänsklighet? OM jag nu är en sån människa varför bemöts jag ofta med svek, oärlighet och brist på empati så många gånger?



söndag, november 24, 2013

Känn ingen oro....

Är så sant som det är sagt. Finns inget som är så fånigt att slösa energi på som det. Möjligtvis ska det vara hat då eller förakt. I vilket fall som helst så var jag lite oroad för hur dagen skulle gå med min hemmaloppis idag. Givetvis var väl resultatet sådär men det jag tyckte att jag kom fram till var ändå att min oro gjorde varken från eller till för försäljningen av mina grejor. Det kom ingen anstormning av människor men jag fick ändå sålt litegrann. Vilket känns väldigt bra. Dessutom planerar jag att göra om det nästa söndag så ingen skada skedd, eller hur?

Dagens läxa alltså... Sluta oroa dig utan gläd dig åt det som kommer istället. För jag var ju väldigt glad för det jag faktiskt sålde.

För att använda ett slitet uttryck - Fånga dagen - vilket inte alls är dumt när jag tänker efter. Från och med nu ska jag anstränga mig mer för att vara i nuet.

Jag är rätt duktig på det ändå måste jag säga då jag kan göra tvärnit på en promenad då jag ser en fin blomma, lustig bit trä eller vackra, frostiga löv eller något sånt naturligt och vackert mirakel. Jag är tacksam att det alltid finns utrymme för förbättring av mig själv, somliga gånger är det väldigt mycket, annars skulle livet bli alltför enahanda.

Vad har ni haft för aha-ögonblick idag? Har ni haft något under veckan? Vad vill du bli bättre på?

Kram på er! Varför en kram, näe, jag kände för att sprida lite kärlek extra idag bara.



onsdag, oktober 17, 2012

❤ Underbar dotter inne på operation.

Dags att göra slut med trasig vänster axel. Inte mycket att spara.

Tänk att trots att vi varit med om byte av vänster armbåge och båda höftlederna, så är det fortfarande med samma oro. Nu var det ju dessutom nytt sjukhus och nya rutiner. Vi hittar inte i huset och personalen är ny. Ovissheten gillar jag inget vidare fortfarande.

Men jag vet att jag har mål i mun och att vi kan fråga och få svar på det vi undrar över.

Lite mer oviktigt i sammanhanget är dock att cafét är sämre än på ALB och i Lund. Maten är ju sådär... Får jag köpa paj en dag till kräks jag nog. Trodde nog de skulle vara bättre på vegetarisk mat.

Nu återstår väntan till jag kan gå till uppvaket och finnas där för min unge igen.

På fotot min dotters magnetröntgen...

söndag, oktober 14, 2012

Imorgon bär det av..,

Måndag mitt i dagen börjar vår resa mot Johannas operation och mot ny axelled. Jag har nu till slut fått styr på känslorna och har packat ihop det som gick. Mycket att tänka på och många osäkra variabler.

Ska bli intressant att se hur det kommer gå med två personer som behöver assistans och en som inte flygit med såna som oss, ja ni vet, krångliga människor som kliver först på planet och sist av, för att vara så lite i vägen som möjligt. *fniss*

Jag kommer sakna grabbarna som skrutt och mina älskade hundar också.

Bloggar lite varje dag för att beskriva det som händer och hur det går till.

Här finns en bra och informativ video från Youtube.

http://m.youtube.com/watch?feature=related&v=_ejcfrZGiJQ

söndag, september 16, 2012

Jag är 42 år gammal



Jag är sjukpensionär på 75% (uppbär sjukersättning) Jag gör det för att min arbetsförmåga anses vara nedsatt med så mycket. Tro mig jag har provat att arbeta mer än så, jodå med Försäkringskassans goda minne, för att jag tycker jag är för ung för detta.

Jag har tre diagnoser och nu utreds jag för en fjärde. Jag har försämrats hastigt och behöver nu rullator/elrullstol för att kunna ta mig fram.

Jag är 42 år gammal, egentligen skulle jag nu kunna börja njuta lite av livet men det kommer aldrig bli så. Jag ska påbörja en process för att bli sjukpensionär på 100% bara allt blir lugnt runt min dotter.

Har jag tur kommer jag att ha runt 8000 kr efter skatt att leva på. När denna process är klar.

Det är inga lysande framtidsutsikter direkt. Dessutom när jag får min pension, ja förutsatt att några pengar finns kvar, kommer denna summa ligga på runt 6000 kr.

Jag började jobba som sextonåring och har tills jag började bli sjuk försökt utbilda mig och tagit de jobb som fanns. Jag har under mitt friska liv knappt varit arbetslös.

Jag är 42 år gammal, jag har smärtor dagligen, jag kan knappt gå och de människor som ska strida för alla i vårt samhälle håller på och smågnabbas på kommunal nivå och kör maktspel istället för att arbeta tillsammans för att hela samhället ska fungera bättre för alla.

Jag är 42 år gammal och jag tror att det sätt samhället behandlar sina svagaste speglar hur vårt samhälle kommer att bli.

Jag är 42 år gammal, jag är orolig, jag är rädd och hur ska jag kunna känna framtidshopp i ett sånt svenskt samhälle?

Jag är 42 år gammal ...
.... Vad händer nu?

måndag, december 06, 2010

Idag kommer Försäkringskassan

Min dotter har ju mycket svår barnreumatism och vi har äntligen kommit till skott att ansöka om assistans för hennes del. Anledningen till det är ju att hon fyller 16 år imorgon och att hon behöver få lite tid på sig att lära sig ställa krav på sina assistenter och att ta ansvar för alla detaljer kring detta när hon blir myndig. Det krävs sin lilla tid att lära sig allt runtomkring och att våga sätta sig själv i centrum.

Då vi inte har någon erfarenhet av sånt här innan så känns det faktiskt lite skrämmande att kasta sig ut i det okända här.

Hoppas allt går vägen - sänd oss gärna en tanke.

lördag, juli 17, 2010

Även den starke behöver stöd.


Livet är aldrig enkelt och ibland går mitt liv i stå. Ibland gör jag bara halt för att jag är mentalt utmattad av att tänka bort min kroniska värk, symptomen av min diabetes och höga blodtryck. Utmattad av att tänka bort min oro.

Men det är då de kan dyka upp i livet - de där sällsynta människorna som bara tycker om att finnas där för andra.

Idag var hon där min nya andliga syster och bara lyste upp min dag och mitt liv sådär alldeles extra när jag så väl behövde det.

Tack, och tack så mycket.

söndag, december 13, 2009

Jag går om kring i julefriden och känner mig skitarg.


Det är jättejobbigt.

Jag känner mig sviken. Jag är orolig över min dotter och hennes hälsa. Misstänker svek från en "vän". Jag är frustrerad över att mycket inte fungerar. Jag känner mig ensam i min oro. Min mage består av ett svärmande getingbo av oro och det känns som inget jag gör är rätt. Gud hjälp mig!

Jag inser att jag har mycket omkring mig med en diabetes att lära mig hantera, medicinsk studie för Johanna. Min dotters smärtor. Känna mig övergiven av mina föräldrar. En vilja att orka med allt och även fast jag har en ok ekonomi till jul så stressar den ihjäl mig ändå.

Jag vill ha julefrid, kärlek och att känna glädje, trygghet och värme NU!

onsdag, augusti 05, 2009

Jag har funderat vidare under dagen...


... till slut kom tårarna...

Det har varit jättejobbigt och min hälsa har gett mig på nöten allt vad den har. Jag har kapitulerat och hoppas snart få lite vila från tråkiga besked om kroniska sjukdomar snart. Jag har burit kampen för dottern så länge och jag måste nu finna mig i att jag är sjuk själv och att jag MÅSTE ge mig själv tid till både att tänka på mig själv och att ta hand om mig själv.

Jag måste lära mig att jag kan be om hjälp igen - trots mina minst sagt dåliga erfarenheter i mitt liv tidigare.

SÅ verkar jag modfälld så är jag faktiskt det. Jag är ganska orolig över min hälsa och jag måste hitta någon som orkar hjälpa mig bära oron. Jag orkar inte ALLT själv.

söndag, april 26, 2009

Tänk att jag fortfarande är så påverkad...


Jag känner mig fortfarande rätt knäckt och är fortfarande ganska rädd att sjunga i kör, lovsångsteam och solo. Numer känner jag bara viss frihet och glädje att sjunga under gudstjänsten. Det är en stor sorg i mitt liv. Jag är rädd för människor som behandlar mig illa och det känns som ett stort svart hål inombords när jag tänker på att hänge mig i ett större sammanhang igen.

Jag saknar sångglädjen och glädjen i att det är fullt tillräckligt att jag är den jag är. Att min röst är bra och att det faktiskt lönar sig att vara omtänksam, ärlig och rak mot sin omgivning. Rättvisa i samhället får jag aldrig men jag tycker ändå att det borde finnas lite mer empati och kärlek människor emellan i kristna sammanhang.

Jag kunde till exempel inte gå på en härlig lovsångs och danskväll häromkvällen då jag visste att en person som behandlat mig mycket illa skulle vara där. Detta trots att jag inte vill något hellre än att trivas och sjunga igen.

MEN jag duger inte som den människa jag är - DET är helt klart. Tyvärr så är det så...
Jag gråter inombords utav det svek jag känner då jag vet att många andra människor reagerar som jag men inte vågar göra något åt det - eller - ens vågar hålla med mig.

Jobbigt i detta fallet just nu....


söndag, mars 01, 2009

Jag gruvar mig för imorgon...


Då ska jag till vårdcentralen för att göra en rektoskopi och allvarligt från ändtarmen ska saker bara komma ut inte stoppas in - uscha! Hoppas på lugnande och muskelavslappnande för annars går det nog åt pipsvängen med läkarundersökningen.

Min mage har fortsatt att värka, spänna, svida, krampa och vara svullen. Känns inte så kul att se ut som man är gravid i sjunde månaden kan jag ju säga. Har varit hemma från jobbet i två dagar med feber också...

Håll tummarna för mig!

torsdag, december 11, 2008

Jag bara undrar...


... varför människor man verkligen vill hoppas på aldrig överraskar en positivt?

Ständigt behöva finna sig i att andra försöker förstöra för en utan att man har gjort något. Ständigt behöva ha en klump i magen. Ständigt behöva göra inre monologer med ursäkter för en människa som inte kan klara av att se hur den beter sig illa mot andra.

Detta ständiga upprepade mönster som man med näbbar och klor försöker ta sig ur. Handlar annorlunda, ber för personen, försöker göra rätt, försöker hålla sig i bakgrunden.

Ständigt och annorlunda men alltid samma.



Ett helt grustag i magen
grus i ögonen
grusiga, oroliga drömmar

Ett spirande hopp
smulas ned i gruset
smulade, trasiga drömmar

Ett helt hjärta
oroligt bankande
glädjen som grusas i magvirvlande drömmar

Av: Harriet Olsén 2008-12-11

fredag, oktober 31, 2008

Bli inte förvånad om McCain vinner - svtopinion.

Bli inte förvånad om McCain vinner
28 oktober, 2008 av svtopinion

”Om Obama skulle vinna?”

Mannen på den enkla poolbaren på Sunny Isles Beach i Florida höjde armen med pekfingret rakt ut, sänkte sakta armen och låtsades ta sikte.

Pang.

Han är inte ensam. I intervju efter intervju, speciellt från delstater som West Virginia, Alabama eller Texas, kommer samma fras, på frågan om Obama vinner: ”Somebody will take him out”.

Det är obehagligt, vi känner kyliga vindar från 60-talet med morden på Martin Luther King och bröderna Kennedy. Men det går inte att blunda för att sådana åsikter fortfarande finns i USA idag.

Just nu är det få i USA som tror annat än att Barack Obama kommer att vinna presidentvalet nästa tisdag, att USA kommer att få sin första svarta president.

Flera opinionsundersökningar tyder på att det till och med kan bli en jordskredsseger.

Framförallt har stödet för Obama ökat starkt efter finanskrisen och raset på Wall Street. Människor ser sina pensionsbesparingar krympa, många kan inte längre skicka sina barn till college, något som kostar uppåt 300 000 till 400 000 kronor per år. Och de tror inte efter åtta år med Bush att en republikan är rätt person att fixa ekonomin.

Även jag börjar tro på en demokratisk seger, tvärt emot vad jag varit övertygad om tidigare. Men säker är jag inte. Obama ökar inte längre sin ledning, snarare är trenden den motsatta. I tre av de senaste opinionsundersökningarna, gjorda under perioden 23-26 oktober, leder Obama inte med mer än fem procent. I två andra med bara tre procent. Det ligger inom felmarginalen. Under alla omständigheter krävs det bara två till tre procents förändring i väljarkåren för att McCain skall vara i ledningen.

Det kan bli som för fyra år sedan, när alla journalister var helt övertygade om att demokraten John Kerry skulle vinna, men när vallokalerna stängde stod George W Bush där som segrare. Igen. Alla experter undrade vad som egentligen hände?

Hittills har valet handlat väldigt lite om ras, i vart fall på ytan. Både presidentkandidaterna och kommentatorer har medvetet undvikit frågan. Men de sista dagarna har jag sett en ändring med flera analyser i tidningar och inte minst på nationell tv där man tar upp ”the race card”, debatten som officiellt inte finns.

USA har ändrats de sista årtiondena och massor med vita väljare ser inga problem med att rösta på en svart kandidat. Men ändå svarade 29 procent i går ja på frågan om ras har en betydelse i en undersökning som CNN gjorde.

Vad händer om tre-fyra procent har en annan uppfattning, något som de - eftersom det är politiskt inkorrekt - kanske inte ens vill erkänna i en opinionsundersökning, röstar efter sin övertygelse? Mer behövs faktiskt inte för att vända hela valet.

Ett annat problem är USA:s märkliga valsystem. I Florida, där valschabblet för åtta år sedan gjorde att Al Gore förlorade presidentvalet, har det inte mycket blivit bättre.

Myndigheterna har uppenbarligen inte räknat med att stora delar av den svarta och spansktalande befolkningen nu bestämt sig för att rösta i större antal än någonsin.
I USA kan man rösta två veckor i förväg i speciella vallokaler. Hittills har det inneburit totalt kaos.

Människor har tvingats att vänta i timmar för att få rösta, rekordet är nära sex timmar i kö. Orsaken är för få röstlokaler, och att rösta är så komplicerat att det tar 7-9 minuter för varje person. Dessutom har man dragit ner på antalet timmar vallokalerna är öppna.

På lördag och söndag, de dagar som människor som arbetar har chansen att komma loss, har staten beslutat att bara hålla öppet fyra timmar per dag! Jag besökte själv en vallokal i Miami Beach i söndags när den stängde klockan 17 i söndags. Då ringlade fortfarande kön med väljare runt kvarteret.

Liknande scener utspelas nu i stat efter stat. Valsystemet funkar helt enkelt inte.
Hur många, ofta demokrater eftersom 97 procent av det svarta USA stöder Obama, väljer då att strunta i att rösta? Och - eftersom valet i USA alltid är på en tisdag - hur många kan inte ens ta ledigt från jobbet från att rösta?

Slutsatsen är enkel: Varför skall någon bli förvånad om McCain vinner?

Mats Wångersjö
Florida, USA

-

Mats Wångersjö är journalist, senast på SVT Debatt. Han har varit USA-korrespondent för GT, KvP, Idag och Expressen i sammanlagt 3,5 år. Bevakat flera presidentval, det första 1988 mellan Michael Dukakis, då guvernör i Massachusetts, och George Bush den äldre. Dukakis förlorade efter en historisk negativ campaining.

http://svtopinion.wordpress.com/2008/10/28/bli-inte-forvanad-om-mccain-vinner/

Läs på artikelns originalplats och kommentera gärna. Jag blir oroad av det jag läser här i alla fall.

tisdag, september 30, 2008

One-On-One With Sarah Palin



Sarah Palin: My understanding is that Rick Davis recused himself from the dealings of the firm. I don't know how long ago, a year or two ago that he's not benefiting from that. And you know, I was - I would hope that's not the case.

Katie Couric: But he still has a stake in the company so isn't that a conflict of interest?

Palin: Again, my understanding is that he recused himself from the dealings with Freddie and Fannie, any lobbying efforts on his part there. And I would hope that's the case because, as John McCain has been saying, and as I've on a much more local level been also rallying against is the undue influence of lobbyists in public policy decisions being made.

Next, Couric asked about the $700 billion government bailout of bad debt - and whether she supports it.

Palin: I'm all about the position that America is in and that we have to look at a $700 billion bailout. And as Sen. McCain has said unless this nearly trillion dollar bailout is what it may end up to be, unless there are amendments in Paulson's proposal, really I don't believe that Americans are going to support this and we will not support this. The interesting thing in the last couple of days that I have seen is that Americans are waiting to see what John McCain will do on this proposal. They're not waiting to see what Barack Obama is going to do. Is he going to do this and see what way the political wind's blowing? They're waiting to see if John McCain will be able to see these amendments implemented in Paulson's proposal.

Couric: Why do you say that? Why are they waiting for John McCain and not Barack Obama?

Palin: He's got the track record of the leadership qualities and the pragmatism that's needed at a crisis time like this.

Couric: But polls have shown that Sen. Obama has actually gotten a boost as a result of this latest crisis, with more people feeling that he can handle the situation better than John McCain.

Palin: I'm not looking at poll numbers. What I think Americans at the end of the day are going to be able to go back and look at track records and see who's more apt to be talking about solutions and wishing for and hoping for solutions for some opportunity to change, and who's actually done it?

Couric: If this doesn't pass, do you think there's a risk of another Great Depression?

Palin: Unfortunately, that is the road that America may find itself on. Not necessarily this, as it's been proposed, has to pass or we're going to find ourselves in another Great Depression. But, there has got to be action - bipartisan effort - Congress not pointing fingers at one another but finding the solution to this, taking action, and being serious about the reforms on Wall Street that are needed.

Couric: Would you support a moratorium on foreclosures to help average Americans keep their homes?

Palin: That's something that John McCain and I have both been discussing - whether that ... is part of the solution or not. You know, it's going to be a multi-faceted solution that has to be found here.

Couric: So you haven't decided whether you'll support it or not?

Palin: I have not.

Couric: What are the pros and cons of it do you think?

Palin: Oh, well, some decisions that have been made poorly should not be rewarded, of course.

Couric: By consumers, you're saying?

Palin: Consumers - and those who were predator lenders also. That's, you know, that has to be considered also. But again, it's got to be a comprehensive, long-term solution found ... for this problem that America is facing today. As I say, we are getting into crisis mode here.

Couric: You've said, quote, "John McCain will reform the way Wall Street does business." Other than supporting stricter regulations of Fannie Mae and Freddie Mac two years ago, can you give us any more example of his leading the charge for more oversight?

Palin: I think that the example that you just cited, with his warnings two years ago about Fannie and Freddie - that, that's paramount. That's more than a heck of a lot of other senators and representatives did for us.

Couric: But he's been in Congress for 26 years. He's been chairman of the powerful Commerce Committee. And he has almost always sided with less regulation, not more.

Palin: He's also known as the maverick though, taking shots from his own party, and certainly taking shots from the other party. Trying to get people to understand what he's been talking about - the need to reform government.

Couric: But can you give me any other concrete examples? Because I know you've said Barack Obama is a lot of talk and no action. Can you give me any other examples in his 26 years of John McCain truly taking a stand on this?

Palin: I can give you examples of things that John McCain has done, that has shown his foresight, his pragmatism, and his leadership abilities. And that is what America needs today.

Couric: I'm just going to ask you one more time - not to belabor the point. Specific examples in his 26 years of pushing for more regulation.

Palin: I'll try to find you some and I'll bring them to you.



© MMVIII, CBS Interactive Inc. All Rights Reserved.

Egen kommentar:

Ja, man kan ju verkligen undra över hur det ska gå med den Amerikanska ekonomiska politiken. Det är ju dessutom särskilt dumt att alla kandidaterna till både president och vice president posterna är så otydliga.

I dessa ekonomiska orostider när ekonomin övar störtdykning måste de amerikanska politikerna verka pålästa, kunniga och som om de kan genomföra de politiska förändringar som behövs för att inte hela världsekonomin ska rasa.

Jag tycker det är oerhört tråkigt att se att inte det nya förslaget för att göra något åt ekonomin i landet har tagits på allvar. Det är speciellt tråkigt att man försöker göra politiska poäng i detta allvarliga läge istället för att ta ansvar.

Shape up America!

//eknomiskoromamman

lördag, september 20, 2008

Om Försäkringskassan vill få ut mig i jobb...




... hur tror de att jag ska klara mig på 78 kronor/dag? Det är nämligen den ersättning jag får i habiliteringspenning. Helt galet - dessutom - måste jag stå för resekostnader under 300 kronor själv.




Jag ska ha habiliteringspenning på 25% det innebär att jag ska jobba 2 dgr/v = 10 t/v. På en månad blir det alltså åtta (8) dagar. Det gör att jag alltså ska få 624 kronor minus skatt + ev. milersättning på 11 kr mil över 300 kronor. SÅ jag får ingen bensinersättning heller då m a o. Eftersom jag åker 3 mil/dag = 24 mil * 11 = 264 kronor.




Det har jag inte råd med alls! Är jag sjukskriven får jag åtminstone 1 200 kr/månad ca på dessa 25%.




I Sverige straffas du oavsett om du är sjuk, ofrivilligt arbetslös, lat men inte om du lurar staten på pengar. Vad får de som sitter i fängelse undrar jag - säkerligen mer än vad jag får.




Det är nog inte jag som är sjuk - det är nog samhället!




//förtvivlad mamma

söndag, september 14, 2008

Nu har jag våndats idag och kollat upp fakta...


Jag har faktiskt 17 middagar kvar i frysen blir alltså 13 till nästa period - så det ser ju hoppfullt ut ändå.

Handlar jag riktigt smart så kommer det att gå. Det gäller att handla typ 1 kg bacon för 59 kr - räcker till massor av måltider, ägg 24 pack * 2 = 50 kr, pasta i storpack 1 kg = 49 kr, höjdaren köttfärs ett tråg ca 115 kr = 273 kr. Den stora variationen får ju Johanna i skolan så länge.

Kommer att gå den här gången med. Sedan får man ju hoppas att reseersättningen jag ska fylla i blankett från min habiliteringsplats för hela sommaren - hoppas att de pengarna kommer snabbt - Försäkringskassan... ja, jag vet. Stor chans!

Bensinpengar får jag ju efter den 1:a i form av den skattefria reseersättningen för att jag är Johannas skolskjuts.

På något vis ordnar det sig alltid - och jag kan äta gröt - jag ger Johanna maten det har jag gjort förr och kan göra det igen.

//tror på min egen uppfinningsrikedom

fredag, september 12, 2008

Kalla mig flitiga Lisa vet ja!


Idag har jag lagat ny fiskrätt efter nytt recept - blev riktigt mumma. Jag har städat hela lägenheten och nu tar jag mig an monstertvätthögen. Ser ut att hamna runt 11 - 12 maskiner. Massor är täcken, bäddmadrasser och andra sängkläder som behöver en omgång men någon gång måste det göras.

Idag känner jag mig rätt ok för den sakens skull.

Har dock suttit och räknat ut vad jag kommer ha att leva på nästa månad efter överraskningsräkningar och annat - jag kommer att landa på ungefär 400 kr vilket gör 13 kronor/dag! den här månaden. Hur ska man få det att gå ihop? Är riktigt orolig för det men å andra sidan vill jag verkligen betala räkningarna för att komma på rätt fot inför nästa månad då jag behöver köpa vinterdäck och fälgar till bilen.

Bidrag mottages tacksamt på min hemadress tack!

Jag får lämna det till Gud och se om han hittar på något smart för att hjälpa mig...

Flitiga Lisa - over and out!

torsdag, september 04, 2008

Mår väl inte riktigt hundra idag - kan jag ju säga...


... min dotter mår skrutt, min pojkvän mår skit och jag mår dåligt för att de mår dåligt.

Johanna har besvärligt med sin reumatism och är utslagen idag och Christer tampas med mycket svåra beslut (som han måste fatta själv utan min inblandning) och jag älskar dem båda högt och skulle göra allt för att ta bort deras smärta om jag bara kunde.

Idag har jag migrän på gång p g a stressen och oron för två av de viktigaste fem personerna i mitt liv. Men som sagt - livet går upp och ned - nu är det definitivt nedåt idag. Jag är stressad också p g a det här och har fått massor av smärtsamma utslag runt munnen. De gör jätteont och blotta tanken att sminka över dem är outhärdliga.

Idag blir det bara av att lufsa ut med hundarna, kanske ta en långpromenad för att få oron ur kroppen.

SÅ tänk gärna på mig idag och ni som tror på Gud - be gärna en bön för oss om ni har tid.

//oroligamamman

måndag, augusti 11, 2008

Skräcken att nästan förlora en kär vän...


BARNENS BERÄTTELSER från katastrofen
Skräck, sorg och saknad.


Ilska, skuld och dåligt samvete.

De barn som nu kommer hem från Asien har bagaget fullt av upplevelser och känslor.

Aftonbladet har träffat några av dem. Alla intervjuer har gjorts tillsammans med och i samförstånd med deras anhöriga.

"Vet du, jag dog nästan i Thailand"


LYCKLIGT ÅTERFÖRENADE När flodvågen slog in över Khao Lak sveptes Toni, 44, Sebino, 7, Bianca, 42, och Serena, 5, iväg åt olika håll. Toni lyckades få tag i Serena, hittade Sebino vid en uppsamlingsplats och återförenades till sist med Bianca på sjukhuset. ”När jag träffade dem grät jag”, säger hon.
Foto: MAGNUS WENNMAN

Sebino, 7, överlevde katastrofen i hotellbyn
NORRTÄLJE.
De kunde lika gärna ha varit döda.

Serena Zalbo, 5, och hennes storebror Sebino, 7, överlevde katastrofen i hotellbyn där 400 av 460 turister omkom.

–Ì´1;Det var den värsta dagen i mitt liv, säger Serena.

–Ì´1;Vet du, jag dog nästan i Thailand, säger Sebino.


Serena Zalbo, 5, och hennes storebror Sebino, 7, från Norrtälje kom till Khao Lak på julafton tillsammans med mamma Bianca, 42, och pappa Toni, 44.

De skulle ha en lugn och skön semester och hade hyrt en jättefin bungalow 20 meter från stranden i Khao Lak.

Badrummet vattenfylldes
–Ì´1;Jag var inne i badrummet när jag hörde ett konstigt ljud, som om ett flygplan höll på att störta. Plötsligt kom Toni rusande med ett barn under varje arm och skrek ”Vi kommer att dö”, säger Bianca Zalbo.

–Ì´1;Jag blev jätterädd när de skrek, säger Serena.

Vattnet trängde in under dörren och badrummet vattenfylldes på bara några sekunder.

Bianca försökte hålla upp Serena mot taket för att hon skulle få luft. Sedan tryckte vågen bort hela överdelen av badrummet som en champagnekork.

–Ì´1;Jag slog huvudet i taket så att det gick sönder, säger Sebino, 7, som slogs medvetslös.

Toni sveptes med upp i djungeln och fick tag i ett träd som slitits upp med rötterna.

–Ì´1;Plötsligt hörde jag ett svagt ”Pappa” bredvid mig. Jag vred på huvudet och såg två rosa läppar i det svarta vattnet, säger han.

Det var hans dotter Serena som höll på att sjunka.

–Ì´1;Jag hittade en liten planka som jag höll mig fast i. Men vattnet var fullt med olja eller något, säger hon.

Toni lyckades få tag på henne, och med hjälp av en svensk flicka och en thailändsk kvinna kunde de gripa tag i en luftfylld innerslang till ett traktordäck.

–Ì´1;Det kändes som om vi surfade fram genom djungeln i 100 km i timmen.

När hastigheten minskade lyckades de få tag på ett träd. När vattnet sjönk undan satt de fast på en gren tio meter över marken.

”Värsta dagen i mitt liv”
–Ì´1;Det var den värsta dagen i mitt liv. Och jag som inte ens visste vad en våg var för något, säger Serena.

Hon har många minnesbilder som hon helst inte vill prata om.

Som när finska Eva, 14, låg döende i bråten nedanför deras träd. Eva, som innan hon dog ropade till gruppen i trädet att de måste hälsa till hennes mamma i Finland att hon älskar henne.

–Ì´1;Varför dog hon? Var det för allt blodet, undrar Serena.

Serena och Toni fick senare hjälp att komma ner ur trädet och tog sig till en uppsamlingsplats utanför Khao Lak. När de närmade sig huset hörde de en röst uppe från taket.

–Ì´1;Pappa, pappa. Det är min pappa som kommer.

Det var Sebino.

–Ì´1;Jag kunde inte tro det: båda mina barn levde. Det gick nästan inte att förstå, säger Toni.

Storebror Sebino hade åkt med vattnet åt andra hållet. Åtminstone tror han det, han kommer inte ihåg så mycket.

–Ì´1;Jag minns att jag stod på ett upp och nervänt tak. En svensk kille som heter Ville och som går i sjuan räddade mig. Han sa ”Hoppa till mig på stocken”, säger han.

Toni och barnen tog sig till sjukhuset i Khao Lak där de skrev ner sina namn på listor över överlevande.

Utan att de visste om det fanns också Bianca på sjukhuset, men på en annan avdelning.

–Ì´1;Jag skrek högt när jag hörde Tonis och barnens namn läsas upp. När jag träffade dem grät jag. Sebino såg alldeles rädd ut och frågade om jag var ledsen, säger hon.

–Ì´1;Jag var säker på att mamma levde. Hon har så stora tuttar som hon kan flyta på, säger han.

”Varför måste det bli så?”
Bianca och Toni har tagit kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin i Norrtälje. De förbereder sig nu på att återgå till ett så normalt liv som möjligt. Men de är beredda på att det kan ta tid, framför allt för barnen.

–Ì´1;När vi kom hem hälsade Sebinos bästa kompis på. Det första han säger: ”Vet du, jag dog nästan i Thailand”. Sedan leker de som vanligt, säger mamma Bianca.

–Ì´1;Men så rätt vad det är kommer det en fråga. ”Varför måste det bli så?” Då gäller det att fånga ögonblicket när barnen orkar prata om det.


Olle Castelius
MIN KOMMENTAR:
Det var längesedan nu men jag kan nästan ta på skräcken och oron jag kände när jag såg nyheterna den där ödesdigra morgonen den 26 december 2004. Jag var inte säker på var mina vänner och barnen befann sig och jag vet fortfarande inte idag hur jag lyckades få tag på Biancas föräldrars nummer. Jag kommer ihåg hur mitt hjärta höll på att klämmas ihop till ett litet russin, jag känner hur jag omväxlande blev varm och kall i kroppen. Jag var så orolig att jag knappt orkade hålla mig stilla. Det pirrade i kroppen inombords så huden kändes elektrisk. Jag blev bara så själaglad när vi fick besked om att alla otroligt nog hade klarat sig.
Jag har tackat Gud flera gånger för att Han hade dem under sitt beskydd och att det helt enkelt inte var meningen att de skulle komma hem just då.
Jag är så oändligt tacksam för att min vän finns i livet och jag saknar henne när vi inte hörs av eller kan mötas.
Livet snurrar så snabbt ibland och det är då svårt att hinna mer än att umgås med sin familj och på något sätt så är ju ändå den viktigast.
//Tankfulla mamman

tisdag, maj 13, 2008

Jag har skickat iväg ett mejl till MittHem...


... där jag vädjar om att de ska våga se människan bakom den intresseanmälan de avslog så lätt.

Jag beskriver där helt ärligt min situation och hur det skulle hjälpa mig och mina barn att få flytta till Nacksta. Tänk att ett område som har haft så dåligt rykte nu helt plötsligt kan vara så svårt att kunna flytta till. Jag fattar inte det här, det skulle ju vara enklare om man hade något annat problem kanske.

Mina ekonomiska bekymmer beror på att jag har lagt ut massa pengar när vi legat på sjukhus, på saker för att underlätta min dotters liv och visst ett och annat dåligt beslut har jag också fattat - jag är långt ifrån perfekt.

I en perfekt värld hade hennes pappa tagit ekonomiskt ansvar för hennes sjukdom och frågat vad han skulle kunna göra för att underlätta för sin dotters situation.
I en perfekt värld hade jag alltid fattat kloka beslut.
I en perfekt värld hade jag inte varit singel.
I en perfekt värld hade jag slagit igenom som sångerska och haft föräldrar som stöttat mig.
I en perfekt värld hade samhället gett mig stöd i min situation.
I en perfekt värld hade vi alla varit friska.

Nu är världen inte sådan utan jag får hanka mig fram med svåra beslut,
ångest för dottern,
ångest för oro hur det ska ordna sig för min son med Aspergers,
ångest för att aldrig träffa en ny man,
ångest för att alltid känna mig otillräcklig,
ångest för att inte barnen förstår hur mycket jag älskar dem alla tre.

Jag begär inte att mitt liv ska vara utan hinder.... jag drömmer om att åtminstone vardagen fungerade. Jag längtar efter att bara vara barnens mamma och inte behöva vara politiker, läkare, lärare, kurator, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, mamma - Gode Gud låt mig bara vara mamma till mina fantastiska, underbara, älskade barn.

Jag ber MittHem att våga se människan och hennes situation - inte döma osedd, ohörd och okänsligt.

//Enastående mamma