Självuppskattning och självskattning

Jag har verkligen skattat mig själv lågt alltför länge, vilket jag ångrar något alldeles tokmycket just nu. Dags att införa en stor dos av självuppskattning i mitt liv. Jag tänker prova på många nya saker, uppleva mycket, prova på att förändra mitt utseende med små grepp. Jag tänker tillåta mig själv att känna mig duktig, ibland är jag det också har jag upptäckt, för att jag också är det.

Jag tänker klä mig fint i sånt jag verkligen vill ha men inte flera plagg som substitut utan det jag gillar, utan knussel och utan att be om ursäkt för det.

Jag tänker nu bli skuldfri och jag tänker tillåta mig att uppleva kärlek igen. För jag är också värd det nämligen. Vet du, det är du också.

Vi borde verkligen visa oss själva lite egen kärlek och skapa utrymme för oss själva i våra egna liv.

Sånt jag är stolt över; att jag är blåögd, d v s att jag väljer att tro gott om människor, att jag har sånt driv och vill framåt med mitt liv, att jag gjort valet att tycka om människor, att jag försöker vara ärlig, uppmuntrande och glädjas åt det lilla i mitt liv.

Jag tycker faktiskt att jag är skitbra som har ett nytt jobb efter att ha sagt upp mig i torsdags och nu är det tisdag och jag har haft min första dag med introduktion. Känns bra att äntligen få betalt med vettiga slantar för ett jobb som passar mig. Jag som är empatisk och tycker om att ta hand om andra har fått jobb på ett privat hemtjänstbolag där jag har mina äldre människor i Östermalm m o.

Det måste verkligen vara lätt att få jobb i Stockholmsområdet idag.

Härligt!


Nu är jag på väg framåt och uppåt en smula igen kul. Dags för lite uppåtkurva igen, innan återhämtningsfasen kan ta vid och en stund av stagnation innan nästa period att röra sig framåt kommer. Hela livet går i vågor, inget är ständigt eländigt, ständigt bra och ständigt fint. Livet är så och vi måste förstå det för att inte drabbas av panik, det är lättare sagt än gjort jag är medveten om det. För mig är största skräcken när jag känner mig låst och inte kan komma vidare. Då gäller det att komma ihåg de ljusa stunderna, stunderna med uppgång och framgång, glädje och små stunder av lycka. Njut av dem och spara dem som väl inbäddade juveler i ditt alldeles eget smycke av guld.

En snyfthistoria?

Som ni vet är min dotter med i Talang Sverige i år. Jag är oerhört stolt över henne och som Johannas mamma så vill jag bara säga. Min dotter eller andra sjuka människors livsöden inte får degraderas till att kallas snyfthistorier. Det är ju ett oerhört cyniskt sätt att se på andra människor tycker jag. Det är helt enkelt inte okej.

Det är precis som att säga att din mamma som har cancer bara får massa sympatipoäng så hennes eller din oro ska inte tas på allvar. Nej, anledningen till att jag skriver detta är att folk liksom inte kan låta bli att vara troll på nätet på olika sätt. Utan att nämna källan kan jag direktcitera en persons inlägg om min dotters framförande på talang.

"äntligen en snyfthistoria som faktiskt sjöng jävligt bra.. vacker mjuk röst till och med jag som är så kräsen gillade johanna skarpt! /../"

Visserligen var det ju fint sagt att han gillade henne men att nedvärdera hennes livsöde till att kalla det en snyfthistoria upprörde mig faktiskt. Jag har haft det skramlandes i bakhuvudet hela dagen och har inte klarat av att släppa det. Mycket märkligt hur vissa saker inte liksom släpper en. Jag drar dock slutsatsen att människorna som uttrycker sig så handlar det om brist på empati, att aldrig haft ont en dag i sitt liv (vilken dröm) eller helt enkelt att det handlar om någon sorts skruvad maktkänsla, vad vet jag.

Det är också alldeles möjligt att jag överreagerar eller är överkänslig. Fast jag tycker nog att vi borde vara mer omtänksamma om varandra än så. Jag tycker att vi borde bry oss om varandra tillräckligt mycket för att behandla och bemöta varandra med respekt oavsett vad vår personliga åsikt är.


Det är så illa att i min tankevärld behövs alla människor, alla som tänker olika, ser olika ut, har olika bakgrund, sexuella preferenser, religioner, människor med downs syndrom, funktionshinder såväl psykiska som fysiska. Vi är alla fantastiska och än hur konstigt det låter så behöver vi varandra med våra olikheter och våra likheter.

Det är min åsikt och den står jag för.

Kärlek är så viktigt och är det enda vi kan slösa med och som bara ökar.

Johanna Eriksson anno 2012 och tidigare

Johanna på skolavslutningen på Geijerskolan, Sundsvall 2012. Jag säger ju att hon alltid varit himmelskt bra.

Delar också lite fotografier med henne här...

Njut!

Alltid vacker, alltid underbar och alltid med sin egen stil. 

I frustrationen är det bara tomhet

Tom var precis så jag kände mig igår. Tom, livstrött, frustrerad, uppgiven, sorgsen och bara helt utsliten mentalt. Idag känns det lite bättre och näsan är nu återigen ovanför vattenytan även om jag trampar vatten som en galning under ytan för att ens ha den där.

Disa är min hund, min kärlek och mitt underbara stöd. Hon älskar mig alltid och jag är så tacksam för att hon finns i mitt liv igen. Hur kunde jag tro att jag skulle må bra utan henne? Vilken tur att jag har fina vänner som insåg att vi behöver varandra för att må som allra bäst. Tack Emma och Ange, jag älskar er nog allt lite extra ska ni veta.

Disa, 2 år

Tomheten som kommer av frustrationen är rubriken, låt oss återvända till den. Vad kommer då frustrationen av? Jo, den kommer av en lång räcka tillkortakommanden i mitt liv. Nu ska jag vara ful i mun, den där djävla fibromyalgin som gjort mitt liv surt, i första hand. Jag orkar ju inte en bråkdel av vad mitt hjärta vill och det gör mig galen. Inget positivt tänkande i världen har effekt på eländet heller.

Jag hade tänkt att skriva något mer men just nu är jag blockerad. Med lite tur återkommer jag senare med något klokt att säga. Det blir inte bättre än så här just nu.

XOXO

Olika former av självskadebeteenden

Jag mår ju både bra och dåligt som ni vet. Det är arbetsamt att ta sig igenom det svåra i livet även om vi måste det. Jag inser att jag har såklart dels skaffat mig ett pansar för att skydda mig i livet mot att tycka jag är värd att älskas. Min stora kroppshydda som jag skaffade för att straffa mig själv för att jag kände mig fel, udda och att jag inte dög hjälpte ju andra människor att också uttrycka det. Jag inser rätt mycket under den här fasen i livet. Mitt överätande gav mig inte en helt oansenlig kroppshydda och en maxvikt på 126 kg utan den gav mig också, diabetes II och högt blodtryck. Jag hade stora problem med ont i magen och ångest i samband med allt detta. Jag inser att jag med mina handlingar och mitt sätt att skada mig själv var för att jag längtade efter att få ge upp. En känsla av att nu när det inte kunde bli värre så kunde väl inte livet ställa mer krav på mig i varje fall? Det var rent fruktansvärt om jag tänker tillbaka på hur det varit idag. Istället för att skrika på hjälp så tog jag livet av mig själv genom att äta mig närmare min egen död och en ökad ohälsa.

Förra året och även året innan det började jag en resa där jag tänkte återerövra min kropp. Under två år har jag gått ned sammanlagt ca 40 kg. Idag är jag nästan normalviktigt och har bara ca 10 kg kvar. Jag har oftast storlek 42 och det har varit utopiskt på många sätt. Nu på allvar är det dags att leta fram den personen jag försökt dölja med mat och genom att bara ägna mitt liv åt andra. Det här året kommer på oanade sätt skapa det som ska bli mitt nya jag. Mitt stora aber är ju att jag fortfarande söker hitta sätt att skada mig själv. Jag håller däremot på att försöka minska skadeeffekterna efter en ekonomi där både sjukt barn, sjukersättning på 75% för egen del och ett par dåliga beslut under många år gett mig stora problem. Jag ska gå på seminarium på onsdag med Charile Söderberg från tvs Lyxfällan där temat är att skapa sig rikedom. En av övningarna innan det var att försöka hitta vad som är ens egen definition. Min definition är att bli skuldfri.

Men det största problemet/hindret som kvarstår i kampen om att kunna älska mig själv och sluta skada mig är nog att tillåta mig själv att känna glädje, ta emot kärlek och släppa in en man för att kunna ens ta en kaffe på stan eller en middag och bio. Jag behöver ju faktiskt inte erbjuda min kropp och själ utan bara just ett sällskap, ett samtal och ett möte med en man. Jag får börja så smått med det för även jag är värd kärlek och inte bara att ge den till alla som behöver utan även för att ta emot kärlek och känna mig älskad.

Känner sån tacksamhet

Jag är så tacksam för mitt arbete och den självkänsla som jobbet ger mig. Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det men det kommer hålla min näsa ovanför vattenytan och det ligger på 25% så det känns alldeles bra. Den som gjorde bedömningen om min arbetsförmåga låg nog alldeles rätt som det känns just nu. Jag är glad att få höra att jag gör ett bra jobb, jag kan vara trött innan jag ger mig iväg men energin kommer alltid när jag sätter mig med mitt manus för intervjun, med en telefonlista att pricka av och formulär att fylla i. Det är så skönt med ett arbete där jag glömmer arbetet i samma ögonblick som jag kliver utanför porten och drar in den sköna luften i lungorna. Det känns bra eftersom Kronofogden kommer kunna mäta ut mer och kanske kommer jag också få behålla lite mer pengar själv också.

I det stora hela så är livet rätt gott just nu och jag funderar fortfarande på om jag ska börja sjunga i någon kör eftersom mitt liv just nu är alldeles bra som det är. Jag har jobb, månadskort på SL, min hund och hela Stor Stockholm att se mig omkring i. Ser fram emot min och Disas sommarutflykter då vi ska se oss omkring med buss och se var vi hamnar. Hemester är ju helt genomförbart här även med ett arbete. Bara närheten till alla muséum jag vill på gör ju möjligheterna i princip oändliga.

Jag har nu satt bollen i rullning och försöker få till en utredning av eventuellt Aspergers/ADD/ADHD och det känns som min kraft kan gå till mig själv och inte för ett engagemang i massa annat. Jag behöver hjälp och kunskap och jag är så trött på mig själv imellan varven. Det är också ok och jag är glad att jag vågar söka hjälp.

Mitt arbete är perfekt för mig, samma rutiner varje gång, liknande uppgifter bara föremålen varierar och det är lätt att se en början och ett slut på varje uppgift. Sånt mår jag bra av och vet ni, jag förtjänar att må så bra som jag kan också.

Har börjat längta efter att dejta igen och det känns ju som ett sätt att även ge mig själv ett värde på ett annat sätt. Det svåra här är att våga ta steget, våga möta en drömman och våga ge mig rätten till kärlek igen. I början kan det nog vara bra att våga ta en fika på stan med någon som första steg. Så män mellan 35-50 som bor i Stockholmsområdet... Vad säger ni? En semla och kaffe på stan på söndag före klockan 13.00? *fniss*

Ärligt talat så har jag ju inge bråttom jag är fortfarande märkt efter misstag i mitt förflutna men jag är åtminstone öppen för möjligheten att vara en vän till en början och om tycke uppstår så småningom en ny man i mitt liv.

Med allt mindre bagage i livet...

... både när det gäller saker och när det gäller gamla tankerester, tankemönster och känslospår. Det blir allt lättare i livet om du förlåter. Det är sant! Tro mig, jag har förlåtit de som förgripit sig på mig, mobbat mig som barn och vuxen, de som utnyttjat mig på andra sätt och det största, svåraste och tyngsta har jag äntligen lyckats göra. Vet ni vad det är? Jo, jag har förlåtit mig själv för att jag varit för godtrogen, att jag tillåtit andra att göra mig illa, att jag inte stått upp för mig själv tillräckligt, för de gånger jag inte varit så bra mor jag velat vara, för de gånger jag känt mig otillräcklig, för de gånger jag trott på andras värderingar av mig som person, mitt utseende eller för att jag inte klarat av lika mycket som andra.

Det andra riktigt stora i den här processen som kommit är att jag kan säga med ett öppet hjärta och en ren själ att varje beslut jag fattat har jag gjort utifrån den person jag varit då med de kunskaper jag hade i de situationerna, utifrån hur min tankevärld sett ut just då. Jag har aldrig fattat ett beslut för att medvetet göra någon annan illa. Det har alltid fattats utifrån det bästa jag kunnat just där och då. Ingen kan göra bättre än så, inte jag heller.

Min fasta övertygelse är också i det här sammanhanget att när du minskar på dina krav på dig själv så kommer du också ha lättare att förstå och överse med andra människors "brister". Drar vi det ett steg längre så har du ingen rätt att försöka ta makten i en annan människas liv genom att förminska deras insats eller värde, för det är just det du gör när du går in och kritiserar andra människor. Har du tänkt på det? Har du obeserverat hur du mår i ditt inre när du tänker illa om någon annan människa? Vad kan du observera när du skickar tänkta giftpilar av förnekelse, skadeglädje eller önskemål om andra människors misslyckanden? Mår du bättre av det? Nej, knappast. Initialt känner du nog en oerhörd lättnad över att du hittar något sätt att göra andra människor mindre än du själv känner dig. Sedan kommer det lite skuld och skam in i bilden och efter det mår du sämre efteråt än du gjorde innan, har jag rätt?

Hur bryter man då ett sånt mönster? Det är inte lätt. Redan när vi börjar i skolan eller rent av tidigt hemifrån lär vi oss att skapa ett mönster där det är vi och dem. Där de som inte är vi har några tillkortakommanden som skapar ett inbillat övertag över dem. I bästa fall får de aldrig reda på att det är vi och dem. De kommer gå genom ett helt liv utan att veta om att det är de som är dem. Då funderar jag ju så här givetvis, vad är det då som ger dig ett övertag? Jag menar eftersom att de som inte ingår i ditt vi aldrig får reda på att de är dem? Förstår du min tanke här?

Jag tycker att det är så absurt att dela in oss människor i vi och dem. VI är alla VI! Vi är alldeles felbara, ofullständiga, fula, snygga, underbara, lika, olika människor - VI- ALLIHOP!

Det är när vi lever i vanföreställningen av vi och dem som vi skapar rädslor. Rädslor föder mer rädsla och frånvaro av kärlek. I frånvaron av kärlek slår mörkret rot och det som är avarter av oss människor. Det mörka får i avsaknad av kärlek övertaget och slukar oss. När sedan hoppet försvinner kommer hatet som ett brev på posten. När hatet och rädslan tar över organismen så gör vi allt för att fylla tomrummet och avsaknaden av kärlek. Då fyller vi det med hat, våld, krig och droger.

Kom ihåg, det finns bara VI - Vi är alla EN!

Vänster, höger om marsch!

Vi borde vid det här laget ha kommit längre i vår omsorg om varandra och vår jord. Varför har vi så lätt att dras med i jakten på status, pengar, makt och ett övertag över vår granne? Jag kan ibland med längtan se antropologiska program om s k underutvecklade isolerade stammar i någon djup djungel någonstans och beundra deras sätt att ta hand om varandra. Där statusen oftast mäts i din kunskap, hur väl du tar hand om andra eller vad du kan tillverka för samhällets och varandras bästa. För mig känns det rent personligen som att vi är de som är underutvecklade, förkrympta och många gånger egoistiska själar som bara vill kliva på någon annan för att klättra högre upp på samhällsstegen.

Ett tag trodde jag att jag skulle bli lycklig om jag var rik eller om jag var uppskattad högt för det jag gjorde. Jag upptäckte ganska nyligen att det är ingen som frivilligt ger dig uppskattning i livet. För många människor är det så oerhört svårt att unna andra människor lycka, glädje och kärlek. Hur kan man det? Jag blir bara glad om andra har framgång om det är viktigt för dem. Jag unnar alla i min närhet kärlek, lycka och rikedom.

För min egen del väljer jag att alltid uppskatta mitt liv precis som det är. Det är någon sorts lugn vardagslycka som inte är så hysterisk och grandios som jag tycker om. Jag gillar när människor uppskattar mig för att jag kan ge dem någonting. Att jag är den som lyssnar, kanske kommer med en synpunkt om den efterfrågas eller som älskar mig som den jag är. Någon som uppskattar min positiva, uppbyggande ärlighet och som förstår att även jag är klumpig och fel ibland.

Maslovs behovstrappa borde säga oss mer än vad den får utrymme för. Den visar så tydligt hur människan värderar sina basala behov.

En annan viktig aspekt i det hela är ju att även om detta började med ett politiskt inlägg så ville jag så småningom komma fram till att även politiken ligger många gånger i toppen av våra mänskliga behov det är ett problem när vi utnyttjar vår postion på ett felaktigt sätt som det blir ett problem.

Vi väljer alltid vilka mål vi jobbar oss fram till på samma sätt som vi väljer hur vi ska uppfatta livet och vår utblick över det. DU kan alltid välja att se på livet med postitiva glas eller negativa i dina "glasögon" i slutänden är det alltid DIN känsla och DINA tankar som avgör hur du uppfattar ditt liv, din omvärld och dina förutsättningar.

Dina drömmar kan ingen ta i från dig. De är din egen personliga skatt att bevara i ditt hjärta.

Curiousity killed the cat?

Så säger ju det engelska uttrycket. Det menar ju att det är fult att vara nyfiken, eller? För mig personligen skulle det innebära en personlig själslig död då jag har stort behov av att lära mig nya saker hela tiden. Det skulle vara rent fruktansvärt att stagnera. Följdaktligen är jag alltså en stor ivrare för nyfikenhet och då menar jag inte nyfikenheten på vad grannens stora paket som stod utanför dörren innehöll utan mer den nyfikenheten som skapar en utveckling av mig själv. En nyfikenhet som kan leda till ny kunskap, nya ställningstaganden och förslusten av fördomar t ex.

Jag har alltid älskat skolvärlden och att lära mig nytt är utmaningar jag älskar. Jag ska dock erkänna att jag inte gärna lär mig om saker som inte intresserar mig. Är saker helt främmande söker jag hjälp av andra då jag kan behöva lite hjälp och ledning. Är jag intresserad av någonting så är det väldigt enkelt att hitta information och komma ihåg den. Jag är en stor älskare av passionerad kunskapsinhämtning och tycker att det är underbart när min egen kunskapstörst skapas utifrån den drivkraften. Jag mår bra av att lära mig nytt och att lära om. Det är fantastiskt. Jag försöker också medvetet att vara öppen för andra människor och deras tro, idéer och tankevärld. Det är underbart att försöka sätta sig in i hur andra människor fungerar. Jag älskar att vara positivt nyfiken som jag kallar det.

Jag älskar med mig själv att jag är blåögd, jag vet att jag har berört det här ämnet förr, jag föredrar att tro andra människor om gott. Jag har fel ibland och ibland är det fel rätt ofta men det ger mig ändå en skön världsåskådning tycker jag då jag har glasögon av kärlek på mig istället för av rädsla. Jag känner mig oftast trygg och jag skapar i ögonblicket positiva människomöten. Livet kan vara så hårt och kallt ändå så varför inte välja att se på det med en grundoptimism? Vad skulle vara det värsta som hände dig?

Försök att vara vänlig mot alla du möter en vecka och tänk medvetet på att varje människa du ser kan vara en ny vän. Sätt dig på ett kafé i din lokala galleria och titta ut på vilken vacker mångfald det finns, studera också hur vi strävar efter att vara olika i vår likhet. Speglar inte det om något att vi alla är samma? Förstå min tanke rätt här. Är det inte rätt underbart att vi är så lika trots att vi försöker att skapa olikheter mellan varandra. Jag lovar att även den smartaste människan känner sig lite dum ibland. Den rika kan också vara fattig och den som verkar stark och klarar allting kan i själva verket känna sig tvungen till det eftersom vederbörande inte har lyckats knäcka koden och be om hjälp.

De sanningar vi lever efter fungerar bäst om vi har skapat dem sjäva efter eget huvud. Tolka mig rätt nu, jag menar såklart den sanningen som omfattar vem vi väljer att vara, hur vi väljer att bemöta andra och hur vi tolkar vårt liv och vår verklighet. Hänger du med? Det handlar inte om andras påverkan här utan hur vi väljer att ta ställning i vårt eget liv. Hur vi väljer att värdera det vi har och vad vi tycker vi saknar för det är så oerhört olika både ur ett geografiskt. historiskt, geologiskt, samhälls-, personligt perspektiv. Vi formas av våra familjer, vårt samhälle och opinionen mer än vi tror. Det är rätt svårt i ett samhälle som erbjuder så mycket distraktion att finna ut vem man är, vem man vill vara och hur man kommit till den plats man är i livet.

Det talas mycket om flöde, energier, Guds kraft och andra saker som påverkar oss men vi får inte glömma vår egen inneboende styrka. Den som påverkats av mycket som varit tungt i livet kan ändå vara en lycklig människa genom de aktiva val man gör. Det är svårt men du kan faktiskt aktivt välja hur du ser på en situation du är utsatt för och beroende på det tolka det på en oändlighet av olika resultat.

Hur väljer du att se på ditt liv idag? Hur väljer du att vara? Hur väljer du att tänka, prioritera, bemöta andra människor och händelser i ditt liv? Vad är viktigast för dig?

För mig är det allra viktigaste att söka det goda i människor, vara vänlig och uppskattande, att vara den som ser andra människor i livet. Jag väljer kärlek över rädsla, alltid!

Bara för att jag vågar varför ska du förminska mig?

Denna förmiddag tänker jag på vad olika människors reaktioner varit på att jag ska flytta utomlands. Jag förstår att det har med dem själv att göra, såklart men jag har hört saker som hur ska du klara dig? Vad ska du göra där? Vad ska du leva på? Hur kan du lämna dina barn? Allt med undertonen att jag är dum i huvudet och inte kan tänka själv.

Jag hoppas verkligen att dessa frågor som ställts till mig egentligen handlar om människors egna rädslor och tillkortakommanden. Jag känner mest kärlek och lite ledsamhet för dessa människors skull. Jag är så lycklig att leva i min kraft. Just nu mår jag oerhört bra och livet leker.

Jag är som en ungdom som äntligen kommit på att mina val är mina egna. Såklart har jag talat med nära släkt och mina barn om det för det är så man gör. Ingen av mina barn tycker det är tråkigt att jag åker, de uppmuntrar mig att uppfylla mina drömmar och mina mål precis som jag uppmuntrar dem. De är härliga starka unga vuxna alla tre. Sedan finns ju skype, facebook och ett och annat flygplan.

Jag har hittat tre körer lokalt i Bradford som jag ska gå till när jag har kommit lite iordning. Det första jag ska göra nästan är att boka tid för att pierca mig. Även här gör jag som jag vill. Jag vägrar vara lagom och förminska mig för att passa in i en norm som ingen annan heller följer. Jag är inte rädd att sticka ut, jag är rädd att passa in för det betyder att jag lämnar över makten för mitt liv i andras händer. 

Jag känner mig fri, stark och modig och det är en underbar känsla. Jag kommer ha julafton varje dag genom nya människomöten, höra ett nytt språk i mina öron, se fler nationaliteter, handla billigt, fotografera min omgivning, lära känna en delvis ny kultur, bli trevligt bemött i affärere, gå på muséum, loppisar, konstgallerier, titta på slott, gå på heden, ta vandringsleder och jobba som volontär på RSPCA. Mitt liv kommer bli ännu mer berikat av mängder med olika kulturer.

För mig innebär allt detta saker som gör mig lycklig, de utmanar mig, jag blir av med fördomar (de har vi alla), jag kommer lära mig massor och det kommer vara fantastiskt.

Har du en dröm, sluta aldrig att drömma...

.. det du istället ska göra är att livligt föreställa dig att du befinner dig där. Drömmer du om att stå på scenen så tänk varje gång du känner dig lycklig på det. Var där med alla dina sinnen, känn värmen från strålkastarna, hör musiken som strömmar mot dig. Sjung från ditt hjärtas djup, spela så fingrarna dansar felfritt över ditt instrument. Känn din lycka och glädje i det ögonblicket. Hör applåderna, känn dofterna från den varma scenen, publiken och elektriciteten. Upplev allt med dina sinnen. När du gjort det så sätter du dig ner och skriver ner en målbild. Gör en mindmap, rita en teckning där du skriver ner hur du ska gå till väga.

Upprepa det här många gånger och alltid med känslan av kärlek, tillfredställelse och att du ser målet framför dig. Din hjärna är en fantastisk skapelse, din hjärna, din passion och din kunskap tar dig dit du vill.

När du skapar en målbild så skapa den i positiv anda. Hjärnan förstår inte begreppet NEJ så du måste utgå ifrån det du VILL göra och inte det du INTE vill göra.

Vakna varje dag och var tacksam för det du har. Känn lyckan i att ligga i en säng i en varm lägenhet eller hus. Känn hur god din frukost är och att du uppskattar att vara mätt. När du klär på dig känn också varje fiber i plagget, känn värmen eller svalkan det skänker dig. Gläds åt det du har och sörj inte det du saknar.

Men mitt viktigaste råd till dig är, se dig själv med kärlek, behandla andra människor värdigt och med kärlek. Det goda du gör mot andra kommer alltid tillbaka till dig på ett oväntat sätt från människor du möter. Det är sant!

När det är rätt tid, när det är DIN tid, då kan allt förändras på ett kick. Då måste du vara beredd att motta din chans för att nå ditt mål. Du ser att allt du gör är en förberedelse för att lyckas. Se dig själv med kärlek och förlåt dig själv för dina misstag. Lär av dem och kom vidare. Människa DU är underbar!

GLÖM ALDRIG ATT DU ÄR UNDERBAR!

Ger Ni beröm?

Fick en bra frågeställning av en fbvän idag. Hennes fråga var egentligen Vem ger du beröm idag?

Jag drog den genast vidare och undrar då, ger Ni beröm?

Jag tycker att det är viktigt att berömma andra men jag märker hur det tar emot för andra att GE beröm. Vi borde verkligen skola oss själva i att hitta det som är bra i andra istället för det som är fel med dem.

Det är så mycket roligare att ge beröm=kärlek till en annan människa än att genom kritik sänka någon annan. Jag talar nu här om att tala ner andra människor med varandra t ex att säga att den och den gör det och det helt fel, eller är si eller så. Jag arbetar med detta konstant och försöker bli av med det. Det är så lätt att fastna i detta.

Så, ger Jag beröm. Ja, faktiskt är jag frikostig med det men märk väl. Jag menar alltid vad jag säger VARJE GÅNG. Jag sysslar inte med smicker det är någonting helt annat och väldigt främmande för mig. Säger jag till någon att vad bra du löste den uppgiften, vad fint du har satt samman din garderob, vilken bra frisyr du valt eller så. Då kommer det alltid från hjärtat. Viktigt att klargöra detta bara!

Hur tänker ni kring detta? Är det svårt för er att sätta ljuskäglan på någon annan? Svårt att ge någon cred för väl utfört arbete?

Min tanke kring den här frågan drar sig ännu lite till en bit bort för i mitt huvud så är detta väl sammanhängande med vårt lands största avart jantelagen. Hur då undrar du? Jo, missunnar du andra människor lycka, kärlek, glädje och det goda i livet så är det ju inte konstigt om du i det sammanhanget har svårt att ge kärlek, ja, ge beröm helt enkelt.

Det är så oerhört viktigt att våga ge det goda till andra människor för det skapar en rippleeffekt över hela världen. Eftersom mitt resonemang lyder så förstår ni nog vart jag vill komma sedan, eller hur?

För att kunna ge andra kärlek på ett helt och ärligt sätt måste vi älska oss själva. Varken mer eller mindre.

Ge dig själv kärlek och ge andra det också genom att berömma dem när de har gjort bra saker. För i våra relationer till andra ligger ju vikten av att söka bekräftelse hos den andra, eller hur? Låt oss välja att lägga en positiv ton på det och skapa någonting bättre.

Livet är fantastiskt OCKSÅ.

Så är det då två veckor kvar till nästa lönemånad börjar och jag upptäcker att det kommer gå den här månaden också. Vad skönt att hunden har mat, jag har mat och vatten fulla kranen. Vilken välsignelse att jag fick tillbaka pengar för att jag råkat betala internet två gånger. Jag är noggrann i varje fall *fniss* Så nu kan jag handla mjölk och fylla på busskortet idag.

Allting går med lite tilltro, kärlek till livet och glädje i det lilla. Visst är det tufft att ha lite pengar kvar i slutet av månaden bara för att jag kämpar med att hålla näsan ovanför vattenytan. Men vet ni, trots att jag blir less ibland så stärker kampen mig, det gör mig glad att se vad jag klarar av. För varje gång något nytt hinder dyker upp så lyckas jag hitta ett nytt sätt att se på det, komma runt det eller över det. Jag är ändå rätt stark och det är skönt att känna det.

När jag mår riktigt dåligt så har jag gått på myten om att jag inte kan göra något åt saken. Den som skapar det är jag själv. Rätt dumt kan jag tycka! Det finns de som klarat av att ta itu med värre saker än mig och lyckats. Det är ingen skillnad på mig och dom - EGENTLIGEN - detsamma gäller er andra också. Jag lovar!

Nu finns det ingen universallösning för att ta itu med eller klara av detta såklart men vi kan alla förändra någonting i även en riktigt tung situation.

För att förändra världen och våra sammanhang måste vi börja med oss själva. Finns inget annat sätt. Ingen quickfix, ingen lösning som passar alla. För fast vi är så lika varandra så är vi också olika - just det är det som gör att mötet med andra människor är så givande. Jag älskar att lära mig nytt, lära om och göra nytt.

Livet är fantastiskt OCKSÅ!

Viktnedgång och funderingar om småpojkar...

Hej igen!

Evigheter sedan sist men oj vad mycket som händer med mig. Jag har nu gått ned 34 kg och har storlek 42, jag känner mig jättesmal. Jag började med storlek 52/54 så inte så konstigt att jag känner mig jätteliten.

Med mitt nya självförtroende och min ökade självkänsla följer en massa nya spännande krav på mig själv och faktiskt på hur andra människor behandlar mig. Jag har en låg tolerans mot bullshit och knasigt folk, läs elaka, småsinta, missunsamma, you name it! De har jag inte plats för i mitt liv.

Ämnet småpojkar i rubriken har att göra med att det verkar vara slut på män i samhället. De som brukar kontakta mig numer faller oftast inom den kategorin. Hur jag menar?

I hopp om ett förhållande så småningom så verkar det vara lego numer med KK, älskarinnor och andra lösa förbindelser. Ingen verkar vara villig att lägga ned det arbete som ett förhållande kräver. Inte många småpojkar inser värdet av att ha en kvinna/man i sitt liv att dela allt med. Någon som man har förtroende och tillit för. De flesta vill ha kakan kvar och ändå äta den. Jag är nog en gammaldags uggla för jag tänker tvärtom. Jag vill ha ett förhållande och eftersom sex är det finaste jag delar med den jag älskar så skulle jag aldrig ge det till vem som helst. Jag älskar sex som alla andra men eftersom det är viktigt för mig och en av mina finaste gåvor till någon annan så får inte vem som helst det med mig/av mig.

Det finns forskning som visar att vi skapar band på ett rent kemiskt plan när vi har sex med en annan människa. Band som skapar en kärleksförbindelse mellan två människor. För mig är det här inget konstigt alls och därför så är jag emot tillfälliga förbindelser. Jag vill inte ha band till en människa som kanske ser bra ut men är en gris invändigt. Jag skulle aldrig tillåta mig detta numer. Att vara 43 år är rätt skönt faktiskt och jag är hellre ensam än är tillsammans med någon som inte passar mig.

Vem passar mig då?

Någon som är ärlig, en man som vågar satsa på ett förhållande, någon som älskar mig och uppskattar min person. Han FÅR gärna se bra ut och vara längre än mig men det är absolut inte det viktigaste. En människa i min värld förtjänar respekt och jag hoppas att jag och den jag delar mitt liv med förtjänar det av varandra. Jag drömmer om att bli uppvaktad och tycker att jag förtjänar det :-D så illa är det.

Jag är ingalunda perfekt och förväntar mig inte att en man ska vara det heller men omvårdnad om varandra och uppmuntran är viktiga.

Jag gillar mig själv med mina fel och brister just nu och det är ett ganska skönt plejs att vara på.

Firar en vecka sedan operationen.

Jag mår bra och det känns bra. Mitt liv är trots allt gott.

Har gått in i en ny fas i livet som innebär att jag nu måste lära mig leva på existensminimum. Det kommer att gå det vet jag. Mitt liv är inte så vidlyftigt med stora utsvävningar. Jag tycker om att ta det lugnt och promenera med min hund. Disa har ju blivit stora damen nu. Underbara hund!

Hon tittar skeptiskt på mig eftersom jag av någon anledning inte har kommit mig för att ta fram min systemkamera förrän nu. Har INGEN aning varför det har bara blivit så. I vilket fall så tyckte hon att kameran förde ett konstigt oväsen. Idag har hon dock vant sig lite. Det här betyder bara att jag får vara mer duktig att använda den.

Jag har också upptäckt att jag tycker om att ta fotografier av mig själv. Visserligen är det fortfarande bara av huvudet men rätt vad det är så blir det lite kropp med. *fniss*

2013 ÄR MITT ÅR!

Ja, nu var det både längesedan och väldigt lite ni hört från mig sedan senast. Men oj, vad mycket som hänt de första månaderna på året. Jag har inte hunnit med mig själv knappt men idag sitter jag och skriver till er som vill läsa och kan bara känna tacksamhet.

Arbetet med Sundsvalls Gospelfestival går framåt och jag lär mig mycket under tiden. Efter ett förslag från min kära initiativtagarvän Marie Ottosson så har jag börjat tänka i banorna av hennes förslag om att vara konferencier på gospelfestivalen. Det skulle vara en fantastisk utmaning, hoppas de andra i komittén tycker det också? Vi är ett bra gäng som jobbar ihop. Vi har i princip spelat in övnings cdskivorna klart och nu väntar vi ivrigt på att härliga körsångare och andra anmäler sig för att komma och sjunga med oss.

Jag har ju flyttat till min älskade lägenhet och trivs bra här i Bredsand.

Tiffany min älskade lilla yorkie har fått flytta till barnens far eftersom Disa stressade henne så mycket. En dam på sex år ska kunna få ta det lite lugnare vid den åldern tycker jag. Disa är störtkär i en vacker amstaffherre som heter Lukas och hon har bra smak tjejen. Han är vit och vältränad den lille biffen.

Jag har först lyckats med att vara vegetarian i sex månader och trivts bra med det men eftersom jag äntligen fått en operation mot min övervikt (HURRA) så är jag tvungen att plocka upp kyckling och fisk i min kost igen.

Så Nu ser mitt liv väldigt bra ut och det är spännande att leva varje dag återigen. Nu är det en bra fortsättning som väntar med att arbeta med att ändra mitt liv och mina livsval börjar sätta sig mer och mer.

Vem vet? Kanske jag också skulle klara av att ta emot kärlek igen?

God is good all the time!

2013

Vad skönt att mina låga dagar är just dagslånga. Ofta hittar jag styrkan igen när jag minst anar det och ofta har jag ingen aning hur det går till. Jag hoppas att det är mitt 43 åriga liv som gett mig erfarenhet och verktyg att hantera även de lägsta dagarna. Jag har blivit rätt bra på det numer att bryta ihop och komma igen rätt snabbt. Jag ska också säga att för mig som är så skadskjuten är facebook en fantastisk källa till uppmuntran och kärlek. Det mest intressanta är ju att det ofta handlar om människor jag inte ens känner eller har träffat i verkliga världen, irl eller i köttrymden som jag hörde att det kallas, fniss. För nog är det väl lite fint att vi genom sociala medier faktiskt kan finna modet att finnas för andra och lyssna, lämna möjliga problemlösningar och samtidigt hålla en rätt bra distans till varandra. Jag som har svårt att sätta gränser mellan mitt liv och andras tycker det är väldigt skönt.

Det är så skönt att läsa vad kloka människor skriver, människor med andra erfarenheter och få tips hur man ska ta itu med sådant som hindrar en själv. Trots att man som jag brukar göra, inte orka med människor irl, ändå kunna ha ett socialt umgänge och liv på internet. Det är så skönt för då kan jag öva mig på min kommunikation och försöka hejda mig när jag är klantig eller uttrycker mig så det kan misstolkas. Det blir ju ett extra filter trots allt. För än hur mycket jag inte vill såra människor så visst händer det ändå ibland. Klantigt uttryckt åsikt, missbedömd situation och vad det nu kan vara.

Ja, nytt år igen - 2013 - vad händer då?

I år är MITT år! Det är mitt år på så sätt att jag ska sätta mig själv främst, säga nej mer och bara engagera mig i det som jag VILL göra. Mina barn är vuxna och detta året är mitt mål att hitta en lgh och flytta ut från dem så får de bli vuxna ihop och jag vara ensam. Det är ju så himla svårt att få tag i små lägenheter i Sundsvall så det är ju lättare att hitta EN liten 2:a än att hitta fyra stycken!

Vi har upprättat en slags cease firekänsla just nu. De är vuxna och vill klara sig själv och jag vill inte vara mamma, MAMMA längre. Jag behöver hitta vem jag är. Harriet har försvunnit så långt bort att jag inte riktigt har en aning om var hon tog vägen. Många delar av mig är liksom outvecklade, ofärdiga och stoppade i malpåse. Inte för att det är synd om mig på något sätt, utan bara för att det är nödvändigt för att kunna vara en bra mamma tror jag.

Vi älskar varandra men nu vill vi bryta oss fria från varandra alla för att starta nya liv, våra egna liv. Det känns sunt och mina barn är kloka så jag är inte det minsta orolig för deras skull. Jag finns ju dessutom till hands om det är något då jag vill fortsätta bo i samma stad som dem.

Bilden nedan är bara som en mental bild över hur en planlösning för min lägenhet skulle kunna se ut.

Min bön för det nya året;

2013

Hjälp mig hindra min tunga att säga dumma saker till andra som jag inte menar. Hjälp mig att reflektera mer över det som ska komma över mina läppar så att jag tillför något positivt och kärleksfullt till andra.

O, käre Gud hjälp mig att få mer kraft i själen så jag orkar försöka banka in vett i korkade folks hjärnor. Jag är så trött på att det verkar vara så oerhört svårt med lite äkthet, empati, folkvett och människokärlek.

Framför allt hjälp mig att stå upp för mig själv, de som behöver hjälp och för att jag lär mig be om hjälp och att jag ger hjälp till andra.

Mest av allt önskar jag mig kärlek till mig och att jag kan ge mina tre barn vad de behöver på lite avstånd. Hjälp mig se frukterna av mitt liv med dem och att det nu kommer gå bra.

Hjälp mig hitta tillbaka till mitt självförtroende som fick sig en allvarlig knäck i somras. Hjälp mig att tro på mig själv igen. Hjälp mig förlåta mig själv för mina misstag och lär mig att vara mer kärleksfull mot mig själv.

Detta önskar jag mig mest av allt till nästa år, AMEN ♥

Av; Harriet Olsén

Vad jag älskar denne mannens musik och grattis till mig själv i förskott! Inte dumt alls. Den här gången hade JAG bästa platsen i publiken dessutom. Längst fram i mitten. WOW! Fullständig lycka. Som vanligt var konserten ösig, varm, nära och alldeles underbar. Det var en härlig känsla när hela publiken var som en jättekör.

Det enda som var lite, lite smolk i bägaren denna gång var att Samuel Ljungblahd inte kom och var förakt. Men grattis till honom som blev far för tredje gången till ytterligare en liten tjej! Tycker det var ett riktigt beslut, heja dig!

Det är skönt att vara hemma i sitt eget hem, med kända människor man älskar och två underbara hundar. Livet är inte så dumt när man har allting man behöver i detta plus gospelmusiken.

Jag är uttröttad nu och magen gör ont ... men nu ska jag strax sova.

Tack för ordet!

Lite långdragen och seg comeback kanske...

... men jag funderar vidare på några småsaker...

Om du vill ha min kärlek, varför stöter du bort mig?

Om du vill vara min vän, varför säger du nedsättande saker till mig?

Om jag vill göra något för dig, varför kan jag inte glädja dig då?

Om jag gör allting fel, hur kan det komma sig att du vill vara min vän?