Olika former av självskadebeteenden

Jag mår ju både bra och dåligt som ni vet. Det är arbetsamt att ta sig igenom det svåra i livet även om vi måste det. Jag inser att jag har såklart dels skaffat mig ett pansar för att skydda mig i livet mot att tycka jag är värd att älskas. Min stora kroppshydda som jag skaffade för att straffa mig själv för att jag kände mig fel, udda och att jag inte dög hjälpte ju andra människor att också uttrycka det. Jag inser rätt mycket under den här fasen i livet. Mitt överätande gav mig inte en helt oansenlig kroppshydda och en maxvikt på 126 kg utan den gav mig också, diabetes II och högt blodtryck. Jag hade stora problem med ont i magen och ångest i samband med allt detta. Jag inser att jag med mina handlingar och mitt sätt att skada mig själv var för att jag längtade efter att få ge upp. En känsla av att nu när det inte kunde bli värre så kunde väl inte livet ställa mer krav på mig i varje fall? Det var rent fruktansvärt om jag tänker tillbaka på hur det varit idag. Istället för att skrika på hjälp så tog jag livet av mig själv genom att äta mig närmare min egen död och en ökad ohälsa.

Förra året och även året innan det började jag en resa där jag tänkte återerövra min kropp. Under två år har jag gått ned sammanlagt ca 40 kg. Idag är jag nästan normalviktigt och har bara ca 10 kg kvar. Jag har oftast storlek 42 och det har varit utopiskt på många sätt. Nu på allvar är det dags att leta fram den personen jag försökt dölja med mat och genom att bara ägna mitt liv åt andra. Det här året kommer på oanade sätt skapa det som ska bli mitt nya jag. Mitt stora aber är ju att jag fortfarande söker hitta sätt att skada mig själv. Jag håller däremot på att försöka minska skadeeffekterna efter en ekonomi där både sjukt barn, sjukersättning på 75% för egen del och ett par dåliga beslut under många år gett mig stora problem. Jag ska gå på seminarium på onsdag med Charile Söderberg från tvs Lyxfällan där temat är att skapa sig rikedom. En av övningarna innan det var att försöka hitta vad som är ens egen definition. Min definition är att bli skuldfri.

Men det största problemet/hindret som kvarstår i kampen om att kunna älska mig själv och sluta skada mig är nog att tillåta mig själv att känna glädje, ta emot kärlek och släppa in en man för att kunna ens ta en kaffe på stan eller en middag och bio. Jag behöver ju faktiskt inte erbjuda min kropp och själ utan bara just ett sällskap, ett samtal och ett möte med en man. Jag får börja så smått med det för även jag är värd kärlek och inte bara att ge den till alla som behöver utan även för att ta emot kärlek och känna mig älskad.

Att föra journal

Jag tänker börja föra journal för att hålla koll på hur mina tankar går varje dag. Se när det går upp och ner, vad som påverkar mig, vilka händelser livet ger mig och hur jag väljer att se på dem. Utveckling gör ont och det ska den göra om den ska vara värd något, göra ett intryck som varar och som förändrar i längden. Jag vet att allt som gör ont i slutänden blir till något gott. Något som till en början känns som ett misslyckande kan öppna oanade dörrar för en i livet.

Min emigration som till en början kändes som ett fiasko blev till ett nytt liv i Tyresö, med min älskade hund, som inneboende i en fantastisk familj, en trygg tillvaro och en början till ett gott liv. En ny kör att sjunga i, ett jobb. Jag har vunnit närhet till allt som en storstad i Sverige kan erbjuda, vettig fritid med många museum att längta till. Bra biografer, massa gym att välja på när jag kommer igång med träningen.

Jag VANN gratisbiljetter till finalen i Melodifestivalen! Hur galet är inte det. Det finns alltid något gott som väntar oss alla om vi bara försöker vara vänliga, uppmuntra andra och göra vårt bästa. Givetvis är det mörkt, tungt och blod, svett och tårar ibland men livet består av alla delar både det goda och det onda, det bra och det dåliga.

Jag är tacksam för allt livet innebär, tro inte annat. Ibland blir det bara övermäktigt och det är då det gäller att hålla sig i ljuspunkterna.

Jag är glad att mina barn är härliga, kloka och duktiga unga vuxna. Jag är glad att de är bättre än vad jag är och att de har egna fixa idéer som inte är lika skadliga som mina. Jag är så stolt över Jesper, Jonas och Johanna, de är verkligen min största gåva i livet.

Jag drabbades av en insikt häromdagen som fick mig att inse till vilken grad som mina fixa idéer har förstört för mig. De har förstört min självkänsla, mitt första äktenskap som nog kunnat räddas om jag skärpt mig och om jag fått behandling för mina besvär. Det var jag som initierade skilsmässan och när nu alla dimmor skingrats och gett mig insikt så var skilsmässan ju helt och hållet mitt ansvar såklart. Det misstaget äger jag och får ta varje dag i mitt liv. Klart det är något som gjorde att jag tog det beslutet och valde att driva igenom det. Vi var ju båda mycket unga och har/hade våra tillkortakommanden men sanningen att säga så var det inget som vi inte skulle ha kunnat lösa så småningom med lite vilja faktiskt främst från min sida för barnens far ville inte skiljas just då. Jag bar mig bra dumt åt och borde ha fått riktig hjälp istället för att ha förstört för mig själv.

Kanske är det rädslan och insikten av detta som nu gjort att jag både längtar efter ett förhållande samtidigt som jag inte vågar ta steget. Jag straffar mig väl helt enkelt igen för ett gammalt felaktigt beslut. Det är ju en form av självskadebeteende som faktiskt är helt fånigt. Jag måste lägga av med att straffa mig själv för gamla felaktiga beslut och göra mitt bästa för att välja rätt idag istället.

När jag känner så här så upplever jag att alla andra är mycket smartare än mig och att det bara är jag som inte fattar. Vad jag äntligen börjat att förstå är att andra människor också gör misstag men även om graden är olika så får vi göra det bästa av våra möjligheter.

Pendla på olika sätt...

När jag talar om att pendla så tänker många på resor till och från jobbet vilket också är ett samtalsämne om vad man kan göra med den tiden. Jag brukar lyssna på musik och titta liksom under lugg på alla vackra människor på buss och tunnelbana. Det är så underbart hur olika vi är men hur vi strävar efter att vara lika ändå. Mycket fascinerande upplever jag. Det här med mode och att vilja synas i en stor stad är det rätt få som vågar. På gott och ont så vill vi nog helst av allt känna tillhörighet och att det är vi. Vi tillsammans på ett sätt är det så oerhört dubbelt detta. Att vilja vara unik, självständig och kunna vara oss själva. Jag kommer inte ifrån hur vi då mitt i allt det här väljer att klä oss likadant med skillnad i hur exklusiva våra kläder är. För vi skapar klickar med våra olika stilar och även om vi är underground så är vi ändå en egen subkultur och skaffar oss en identitet som passar in i det sammanhanget. Även här väljer vi att skapa ett vi, låt vara att det är ett nyare vi med färre människor som hör till men det är ändå ett vi.

Det är inte lätt att vara en del av ett samhälle som allt sedan vi var grottmänniskor gått ut på att vi ska vara en del av en härd - en eld - där vi skapar skydd mot vilda djur, skapar värme och tar reda på alla resurser vi gemensamt samlar ihop, detta klinchar så hårt mot dagens ideal att ensam är stark, att vara unik är det viktiga.

Detta när allt vi vill är att känna tillhörighet, bli sedda och att känna medmänsklig kärlek och tillit till varandra. När allt i samhället går ut på att ha det bättre än grannen och på bekostnad av andra sko sig själv så hamnar vi så fel. Tack och lov finns det undantag och de människor som är de undantagen som jag fått förmånen att träffa vid någon tillpunkt i livet gör det hela så mycket mer värdefullt.

Själv pendlar jag både mellan denna känsla av ensamhet och viljan att vara tillhörande ett sammanhang och ändå vara jag på mina egna villkor.

Just nu pendlar jag också mellan en stark känsla av överlevnadsinstinkt och en längtan efter tillhörighet och trygghet. Det orsakar stora konflikter inom mig många gånger eftersom jag behöver lära mig att be om hjälp och att skapa nya erfarenheter som innebär att jag kan omprogrammera mig till att jag får hjälp om jag ber om det och inte som det varit många gånger att jag upplever ovilja att finnas där.

Jag tycker det är frustrerande att jag har så otroligt svårt med tillit samtidigt som jag är så blåögd. Jag är så fruktansvärt ofärdig, i vissa fall fruktansvärt omogen samtidigt som jag klarat av mycket svåra saker i mitt liv. Det är passerat såklart men hela sorgearbetet är kvar. Jag fasar litegrann för att ta itu med det men vet att jag måste för att ha en vettig framtid. Det är dags att jag vågar fokusera på mig själv istället för att lägga mitt fokus på alla andra. Det skrämmer att befinna mig där att våga se hela mig och att våga vara mitt eget fokus.

Det kommer kasta mig framåt i en ny utveckling men samtidigt som jag längtar efter den så bromsar jag den då jag är rädd för att inte kunna skydda den lilla flickan inom mig, att hon än en gång ska råka illa ut.

Mitt största problem och det som orsakat de största effekterna i mitt liv, både på gott och på ont, är att jag får en fix idé, bestämmer mig för att göra en sak, vilket är bra. När denna beslutsamhet går över i ett självskadebeteende är när jag känner på mig, mitt samvete eller min känsla larmar att det blir tokigt, ändå går vidare med beslutet och s a s ska ro fan i land om jag tagit honom i båten. När jag hellre vill avsluta och avbryta beslutet. Jag har bara för någon månad sedan gjort den här observationen och inser att det nog hänger ihop med att ha blivit sexuellt utnyttjad som femåring. Känslan av att aldrig mer ge vika har blivit något som både skadar mig och räddar mig. Jag måste lära mig att kunna avbryta när jag inser att det skadar mig istället för att framhärda i hopplös sak.

Tittar man på många av mina konstigare beteenden så härrör sig nog mycket till detta. Det blir ju ett självskadebeteende om det påverkar andra aspekter av ens liv. Jag är bara tacksam att jag är så mot droger och att jag avskyr känslan av tappad kontroll att det trots att det finns genetiskt i min släkt med flera alkoholister och även nyktra alkoholister i min familj, de är coolast, så har jag inte hamnat där i varje fall. Jag varken röker eller dricker alkohol faktiskt och tycker inte det är någon förlust och det är väl här som mina beslut verkligen gagnar mig.

Det här året ska jag lära mig att ta hand om mig själv, våga se hela mig och framförallt lära mig att bara bry mig om mig själv. Det kommer bli tufft men samtidigt så ser jag fram emot det även om det blir ett riktigt hårt arbete.

Jag har ju ändå sjukdomsinsikt även om jag skyggar lite för den svåra uppgiften jag har framför mig.