Translate

Visar inlägg med etikett vänner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänner. Visa alla inlägg

söndag, mars 09, 2014

Att föra journal

Jag tänker börja föra journal för att hålla koll på hur mina tankar går varje dag. Se när det går upp och ner, vad som påverkar mig, vilka händelser livet ger mig och hur jag väljer att se på dem. Utveckling gör ont och det ska den göra om den ska vara värd något, göra ett intryck som varar och som förändrar i längden. Jag vet att allt som gör ont i slutänden blir till något gott. Något som till en början känns som ett misslyckande kan öppna oanade dörrar för en i livet.

Min emigration som till en början kändes som ett fiasko blev till ett nytt liv i Tyresö, med min älskade hund, som inneboende i en fantastisk familj, en trygg tillvaro och en början till ett gott liv. En ny kör att sjunga i, ett jobb. Jag har vunnit närhet till allt som en storstad i Sverige kan erbjuda, vettig fritid med många museum att längta till. Bra biografer, massa gym att välja på när jag kommer igång med träningen.

Jag VANN gratisbiljetter till finalen i Melodifestivalen! Hur galet är inte det. Det finns alltid något gott som väntar oss alla om vi bara försöker vara vänliga, uppmuntra andra och göra vårt bästa. Givetvis är det mörkt, tungt och blod, svett och tårar ibland men livet består av alla delar både det goda och det onda, det bra och det dåliga.

Jag är tacksam för allt livet innebär, tro inte annat. Ibland blir det bara övermäktigt och det är då det gäller att hålla sig i ljuspunkterna.

Jag är glad att mina barn är härliga, kloka och duktiga unga vuxna. Jag är glad att de är bättre än vad jag är och att de har egna fixa idéer som inte är lika skadliga som mina. Jag är så stolt över Jesper, Jonas och Johanna, de är verkligen min största gåva i livet.

Jag drabbades av en insikt häromdagen som fick mig att inse till vilken grad som mina fixa idéer har förstört för mig. De har förstört min självkänsla, mitt första äktenskap som nog kunnat räddas om jag skärpt mig och om jag fått behandling för mina besvär. Det var jag som initierade skilsmässan och när nu alla dimmor skingrats och gett mig insikt så var skilsmässan ju helt och hållet mitt ansvar såklart. Det misstaget äger jag och får ta varje dag i mitt liv. Klart det är något som gjorde att jag tog det beslutet och valde att driva igenom det. Vi var ju båda mycket unga och har/hade våra tillkortakommanden men sanningen att säga så var det inget som vi inte skulle ha kunnat lösa så småningom med lite vilja faktiskt främst från min sida för barnens far ville inte skiljas just då. Jag bar mig bra dumt åt och borde ha fått riktig hjälp istället för att ha förstört för mig själv.

Kanske är det rädslan och insikten av detta som nu gjort att jag både längtar efter ett förhållande samtidigt som jag inte vågar ta steget. Jag straffar mig väl helt enkelt igen för ett gammalt felaktigt beslut. Det är ju en form av självskadebeteende som faktiskt är helt fånigt. Jag måste lägga av med att straffa mig själv för gamla felaktiga beslut och göra mitt bästa för att välja rätt idag istället.

När jag känner så här så upplever jag att alla andra är mycket smartare än mig och att det bara är jag som inte fattar. Vad jag äntligen börjat att förstå är att andra människor också gör misstag men även om graden är olika så får vi göra det bästa av våra möjligheter.


söndag, februari 02, 2014

Fryser som sjutton idag...

Näsan är iskall, fötterna är is och händerna blå. Dessutom har jag huvudvärk, trots att jag druckit kaffe idag. Hmmppff!

Imorgon hoppas jag att det blir att flytta av och att det är färdigflyttat för min del för ett tag. Jag menar, visserligen känns det som det bor lite Taikon (någon som flyttar mycket, tyvärr inte frivilligt för zigenare förr) i mig men nu tycker väl även jag att det kunde vara skönt att få rota mig litegrann.

Disa och jag har haft en fin dag. Älskade E-L och E kom hit en sväng så jag fick träffa dem. Dessutom har fina N också varit hit och hade kompisen H med sig, i ett huj var Disa ut en tredje gång idag. Nu ligger hon och snarkar jämte mig på sängen, underbaringen. Rätt trött och nöjd. Vi fortsätter att behandla hennes ögoninflammation. Köpte lite ögondroppar att skölja rent med innan hon får krämen i ögat. Jag inbillar mig att det blir ett bättre resultat då. Mitt hjärtas kärlek.

Jag vill faktiskt inte bli sjuk men nog känns det som om kroppen säger stopp - halt - stanna just nu. Kanske har det varit lite väl mycket spänning idag.

Var iväg och mötte upp min vän Michael Dotson i fredags på Arlanda och vi talade länge. Han är verkligen en fin man. Han påminde mig också om min kärlek till sången och att han inte kunde se att jag inte skulle sjunga i någon form alls. Jag fick inte sluta med det sa han. Skönt med vänner som påpekar att det är viktigt att hålla sig till sin passion för att orka med allt det andra. Han har så rätt, så rätt. Utan passion torkar nog människan ut, jag vet att jag behöver sången för att klara det som annars kan vara jobbigt.

Jag har märkt på sistone att även om det är kort arbetstid på kvällen så känns det ändå lite tokigt att åka till jobbet på eftermiddagen, mitt i middagstid. Det funkar inte alls med mathållningen då. Helt galet är det.

Jag söker mer jobb på dagtid nu eftersom jag känner att det blir bättre. Men det är svårt att väga för och emot för trots allt så är det viktigt att vara ute mitt på dagen och gå långpromenad för att få så mycket d-vitamin som möjligt och att känna sig piggare. Men just nu känns det som ett lyxproblem för jag har ju faktiskt ett arbete trots min höga ålder av 44 år.

Jag läste en artikel, tror det var Expressen men är inte säker, där stod det att det var svårt att få arbete om man var äldre än 40 år. Det är ju bedrövligt ju. De flesta av oss har ju inga barn som blir sjuka i den åldern, vissa får ju dessutom sitt första barn i den åldern. Är det inte bara en fördel att få någon som har en massa livserfarenhet i bagaget. Ung kan man ju vara ändå i sinnet och singel och ha ett bra liv vid sidan om. Faktiskt!

Känns konstigt att räknas ut som för gammal nu när jag faktiskt för första gången på allvar efter att ha tagit hand om barn med funktionshinder på egen hand i så många år. Nu när jag har kraft, tid och möjlighet att lägga ner min själ i ett jobb.

Det är inte lätt när det är svårt som sagt.



onsdag, januari 22, 2014

Det ramlar på snabbt livet...

Nu har jag hittat boende till mig och min hund. Vi kommer på i Tyresö och i Bollmora nära naturen och vatten. Det kommer bli härligt.  Jag kommer hyra ett rum som del i en lägenhet och tillsammans med en kvinna som jobbar med hundar. Tänk vad vi ska lära oss jag och hunden. Jag ser fram emot det.

Jag har ju också jobbat två kvällar och vet ni, jag gillar det. Tycker det är trevligt att ringa till människor däremot är det lite förbluffande att vuxna människor slänger på luren innan man presenterat sig klart. Jag älskar däremot de lite krångligare personerna jag ringer. De där som inte tänker svara på vissa frågor, de där som konstrar litegrann och inte bara köper frågorna rätt av. Jag gillar att människor tänker själva och ifrågasätter. En skillnad jag märkt är dock att unga människor hellre svarar på frågor än de äldre. De som har svårt med hörseln vill gärna hjälpa men det blir svårt. Jag försöker vara så vänlig jag kan i bemötandet med andra och jag är tacksam för varje person som svarar.

Det allra bästa med det här jobbet är att jag inte behöver bära med mig någonting hem att fundera på efteråt. I samma ögonblick som jag kliver ut på Sturegatan så kan jag släppa jobbet och fokusera på annat.

Jag hoppas verkligen jag får lite lugn och ro nu. Lite lugn att arbeta och skapa ett nytt liv. Det känns lite konstigt att vara 44 år gammal och allt jag äger och har ryms i tre IKEA säckar. Däremot har jag ett rikt liv med fina vänner. Jag har vänner som faktiskt har ställt upp även när jag inte trodde någon fanns där. Mina barn är fantastiska och finns också där. Min mor och mina syskon är också ovärderliga även om jag träffar vissa för sällan. I det stora hela så känner jag mig ändå rik och nu är jag registrerad som svensk igen.

Blir det några nya äventyr så blir det på begränsad tid och med en bas i Sverige att hålla mig till.

Jag har lärt mig det att jag ger mig gärna ut på äventyr men jag vill gärna ha kvar tryggheten här hemma. Visst har det varit jobbigt att lämna allt, sälja eller ge bort allt. (Nu borde det ju trilla in pengar denna månad) Tur jag får lite pengar nu när jag måste börja om till att börja med att skapa ett sovrum.


onsdag, januari 15, 2014

Nu bor jag i Täby...

Det är verkligen ett nytt liv det här livet i Stockholm. Jag letar arbete och ska på informationsträff på Skop imorgon. Ni vet de som gör väljarbarometrar och sånt till valen? Jag behöver alltså inte prångla på folk produkter de inte vill ha och som jag inte tror på. Jag har ingen blygsel att tala i telefon och jag tycker om människor. Känns kul och ska bli skönt att ha ett manus att gå efter också. Det är ett jobb jag tror passar mig. Hoppas jag får provjobba rätt snabbt och komma igång. Jag ska också fortsätta med min andra platsannonssökningar eftersom hängslen och rem känns bra. Det är ju rätt svårt att hitta ett boende i hufvudstaden och det är förenat med en del risker. Men som tur är finns det fina människor som är beredda att sträcka ut en hjälpande hand. Ofta är det också människor som rätt oväntat finns där och det är också skönt att se.

Jag hade ju hittat kör i Vällingby som verkade trevliga men jag inser nu att jag kan nog inte sjunga med i någon kör innan jag har en egen bostad och en fast punkt. Nu helt plötsligt blev det ju jättekrångligt att ta sig dit från där jag är nu. Jag förstår att mitt liv ser ut så här just nu och jag får väl ta chansen att spara pengar och att fortsätta läkningen efter Englandsäventyret. Tur i oturen nu är ju att jag har få ägodelar och att det gick rätt smärtfritt att byta bostadsort än då. Tusen tusen tack E-L att du fanns där.

Jag blir så ödmjuk av den medmänsklighet som finns och jag ser fram emot att umgås med alla vänner som jag tyckt om på fb och som jag nu har en större möjlighet att träffa IRL. På lördag ska jag gå visningen på Riksdagen kl.13.30 med en fbvän, jättekul, på kvällen ska jag vara publik på Hasselhoffs talkshow på tv som kommer. Härlig kontrast va?!

Jag tänker njuta av alla möjligheter att uppleva nya saker här som jag kan och jag tänker fortsätta att leva i nuet för att oroa sig är då ett oerhört slöseri med sin inre frid.



söndag, augusti 09, 2009

Jag undrar jag...


Foto: Harriet Olsén

...över så mycket. Det känns som alla tankar bara virvlar runt i huvudet just nu. Jag är så tacksam att jag har mitt jobb så att jag har något som skingrar mina tankar när de snurrar som allra värst. Det virvlar runt så snabbt att jag liksom inte får fatt i tanken utan det känns precis som om jag precis ska sträcka ut handen och ta tag i den - vips så är den borta igen - jag känner mig som jag står i ett rum och allt virvlar som en orkan runt mig och jag jobbar hårt för att få fatt i något att reda i. Det är jobbigt att känna så här.

Jag känner ändå att jag står på en stabil grund men ändå samtidigt virvlar det mesta för fort för att jag ska kunna reda ut hur jag känner och varför. Jag vet att jag inte trivs med mig själv, jag förstår att jag är orolig över allt elände min kropp hittar på och jag vet att jag oroar mig över min dotters skolgång. SÅ långt är jag med...

Foto: Harriet Olsén


Men mitt i orkanen så förstår jag att det är mer saker som poppar upp och pockar på min uppmärksamhet. Jag har längtan till gemenskap samtidigt som jag känner mig knäckt efter Team LaGaylia och inte duger. Jag vill ta ansvar över mycket mer - samtidigt som jag tycker att jag har nog mycket att stå i.

Jag känner mig rent ut sagt villrådig och behöver någon klok människa att tala med - en människa som har levt och som har gjort både goda och felaktiga val. Jag borde tala mer med Gud och jag borde lära mig att tycka om mig själv. Christer älskar mig som jag är och Gud har skapat mig så här. Varför känns det då så jobbigt?

Varför har inte jag en massa vänner när jag uppfattas som trevlig, glad och social? Jag fattar inte någonting. Allt jag vill är att vara en god vän till någon och ha en vän som är en god vän tillbaka. Hur kan jag känna mig så ensam?

... jag undrar jag varför det känns så här? Jag undrar jag....

lördag, september 20, 2008

Fick ett tänkvärt mejl av min vän Karin.



Läs detta och tänk på innebörden i texten - jag tycker att det är viktigt.


Majonnäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full.Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i
burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsaoch annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Betrakta denna berättelse och ta den till er. Skicka den gärna vidare till en vän eller nära anhörig som betyder mycket för er!


//tänkarmamman

måndag, juni 30, 2008

Jultomten från Viforsen...

Jack min favorithuligan i livet.

Supermamsen alias Jessica var hit med massor med kläder och trevligt sällskap.
Cindy love Supermamsens härliga gullunge.
Zofia som har denna underbara lille rackare Jack.

Jag fick massor med kul kläder till både mig, killarna och Johanna. Det var så mycket fint tycker jag. Jack den lille rackaren roade sig kungligt med mina hundar och katten. Fast allra roligast var det när Jack plockade bort mina tangenter från datorn. Jag har fortfarande svårt att använda tangenterna k och punkt tangenten. Andra är ju lite lättare att hoppa över och använda datamusen istället.

Barn skall hållas under särskild uppsikt när de verkar ha som allra roligast. Men jag äääälskar Jack ändå - det här hjälper inte det allra minsta.

//gladmamman

lördag, juni 21, 2008

Har precis kommit hem...

... kl.01.44 och jag måste sova. Vi har haft en underbar dag och kväll tillsammans med vännerna. Jag skriver mer i bloggen efter jag fått sova och visar några av mina bilder med nya kameran också.

I love you,

//Enastående mamma