Att föra journal

Jag tänker börja föra journal för att hålla koll på hur mina tankar går varje dag. Se när det går upp och ner, vad som påverkar mig, vilka händelser livet ger mig och hur jag väljer att se på dem. Utveckling gör ont och det ska den göra om den ska vara värd något, göra ett intryck som varar och som förändrar i längden. Jag vet att allt som gör ont i slutänden blir till något gott. Något som till en början känns som ett misslyckande kan öppna oanade dörrar för en i livet.

Min emigration som till en början kändes som ett fiasko blev till ett nytt liv i Tyresö, med min älskade hund, som inneboende i en fantastisk familj, en trygg tillvaro och en början till ett gott liv. En ny kör att sjunga i, ett jobb. Jag har vunnit närhet till allt som en storstad i Sverige kan erbjuda, vettig fritid med många museum att längta till. Bra biografer, massa gym att välja på när jag kommer igång med träningen.

Jag VANN gratisbiljetter till finalen i Melodifestivalen! Hur galet är inte det. Det finns alltid något gott som väntar oss alla om vi bara försöker vara vänliga, uppmuntra andra och göra vårt bästa. Givetvis är det mörkt, tungt och blod, svett och tårar ibland men livet består av alla delar både det goda och det onda, det bra och det dåliga.

Jag är tacksam för allt livet innebär, tro inte annat. Ibland blir det bara övermäktigt och det är då det gäller att hålla sig i ljuspunkterna.

Jag är glad att mina barn är härliga, kloka och duktiga unga vuxna. Jag är glad att de är bättre än vad jag är och att de har egna fixa idéer som inte är lika skadliga som mina. Jag är så stolt över Jesper, Jonas och Johanna, de är verkligen min största gåva i livet.

Jag drabbades av en insikt häromdagen som fick mig att inse till vilken grad som mina fixa idéer har förstört för mig. De har förstört min självkänsla, mitt första äktenskap som nog kunnat räddas om jag skärpt mig och om jag fått behandling för mina besvär. Det var jag som initierade skilsmässan och när nu alla dimmor skingrats och gett mig insikt så var skilsmässan ju helt och hållet mitt ansvar såklart. Det misstaget äger jag och får ta varje dag i mitt liv. Klart det är något som gjorde att jag tog det beslutet och valde att driva igenom det. Vi var ju båda mycket unga och har/hade våra tillkortakommanden men sanningen att säga så var det inget som vi inte skulle ha kunnat lösa så småningom med lite vilja faktiskt främst från min sida för barnens far ville inte skiljas just då. Jag bar mig bra dumt åt och borde ha fått riktig hjälp istället för att ha förstört för mig själv.

Kanske är det rädslan och insikten av detta som nu gjort att jag både längtar efter ett förhållande samtidigt som jag inte vågar ta steget. Jag straffar mig väl helt enkelt igen för ett gammalt felaktigt beslut. Det är ju en form av självskadebeteende som faktiskt är helt fånigt. Jag måste lägga av med att straffa mig själv för gamla felaktiga beslut och göra mitt bästa för att välja rätt idag istället.

När jag känner så här så upplever jag att alla andra är mycket smartare än mig och att det bara är jag som inte fattar. Vad jag äntligen börjat att förstå är att andra människor också gör misstag men även om graden är olika så får vi göra det bästa av våra möjligheter.