Translate

Visar inlägg med etikett vänskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänskap. Visa alla inlägg

onsdag, februari 12, 2014

Känner sån tacksamhet

Jag är så tacksam för mitt arbete och den självkänsla som jobbet ger mig. Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det men det kommer hålla min näsa ovanför vattenytan och det ligger på 25% så det känns alldeles bra. Den som gjorde bedömningen om min arbetsförmåga låg nog alldeles rätt som det känns just nu. Jag är glad att få höra att jag gör ett bra jobb, jag kan vara trött innan jag ger mig iväg men energin kommer alltid när jag sätter mig med mitt manus för intervjun, med en telefonlista att pricka av och formulär att fylla i. Det är så skönt med ett arbete där jag glömmer arbetet i samma ögonblick som jag kliver utanför porten och drar in den sköna luften i lungorna. Det känns bra eftersom Kronofogden kommer kunna mäta ut mer och kanske kommer jag också få behålla lite mer pengar själv också.

I det stora hela så är livet rätt gott just nu och jag funderar fortfarande på om jag ska börja sjunga i någon kör eftersom mitt liv just nu är alldeles bra som det är. Jag har jobb, månadskort på SL, min hund och hela Stor Stockholm att se mig omkring i. Ser fram emot min och Disas sommarutflykter då vi ska se oss omkring med buss och se var vi hamnar. Hemester är ju helt genomförbart här även med ett arbete. Bara närheten till alla muséum jag vill på gör ju möjligheterna i princip oändliga.

Jag har nu satt bollen i rullning och försöker få till en utredning av eventuellt Aspergers/ADD/ADHD och det känns som min kraft kan gå till mig själv och inte för ett engagemang i massa annat. Jag behöver hjälp och kunskap och jag är så trött på mig själv imellan varven. Det är också ok och jag är glad att jag vågar söka hjälp.

Mitt arbete är perfekt för mig, samma rutiner varje gång, liknande uppgifter bara föremålen varierar och det är lätt att se en början och ett slut på varje uppgift. Sånt mår jag bra av och vet ni, jag förtjänar att må så bra som jag kan också.

Har börjat längta efter att dejta igen och det känns ju som ett sätt att även ge mig själv ett värde på ett annat sätt. Det svåra här är att våga ta steget, våga möta en drömman och våga ge mig rätten till kärlek igen. I början kan det nog vara bra att våga ta en fika på stan med någon som första steg. Så män mellan 35-50 som bor i Stockholmsområdet... Vad säger ni? En semla och kaffe på stan på söndag före klockan 13.00? *fniss*

Ärligt talat så har jag ju inge bråttom jag är fortfarande märkt efter misstag i mitt förflutna men jag är åtminstone öppen för möjligheten att vara en vän till en början och om tycke uppstår så småningom en ny man i mitt liv.


fredag, oktober 26, 2012

En andra chans....

... förtjänar alla i min värld, så det försöker jag ge dem som behöver. Några får några fler chanser då de inte förstår. De får det då information, känslor och lärdomar absorberas olika fort hos olika människor. Det beror på förmåga till empati, lyssnande, kärlek och till hur en människa resonerar.

För i min värld är alla värda en chans till förståelse, lyssnande från min sida. En chans att för egen del fundera. Jag kan både missförstå och ha fel. Så genom att tänka så ger jag oss båda en andra chans till förståelse, förlåtelse och upprättelse.

torsdag, november 10, 2011

Det finns saker som berör mer än andra..

Några saker som gör mig glad är när de människor som verkligen behöver hjälp får det av sina vänner. Har följt Krikko som levt med mycket svåra smärtor orsakade av en ryggmärg med svår ärrbildning efter en motorcykelolycka. Det värmer gott i hjärtat det.

Själv så är det också något som slår an en sträng av sorg. Jag har klarat av otroliga svårigheter själv, blivit sviken gång på gång, lurad på pengar - som jag verkligen inte har för mycket av, trott att det verkligen går att hitta en riktig vän. Ja, en sån som Krikke har.

De gånger jag rent ut bett om hjälp så är det ingen som direkt har hoppat upp och ner och sagt. JAG! Jag hjälper dig gärna.

Själv gör jag mitt yttersta för att vara en god vän - anser att det är en hederssak. Behöver någon hjälp så gör jag vad jag kan från min position, min ekonomi och min kunskap. Är inte det en självklarhet om man är någons vän.

Jag kan inte begripa vad det beror på. Vad är det som gör att människor inte ställer upp för mig? Verkar jag för stark? Är jag för öppen och ärlig när jag ber om hjälp? Är jag inte någon man kan vinna något av för att tycka att ens tid inte är värd att läggas ned på?

Ärligt talat så fattar jag inte vad det är. Jag är nog ändå välsignat korkad som tror människor när de säger att jag är go, rar, snäll och trevlig. Visst kan jag vara allt det - men frågan kvarstår - Varför finns det inte någon som kan hjälpa mig när det är som svårast?

?????

tisdag, juli 26, 2011

Lite långdragen och seg comeback kanske...

... men jag funderar vidare på några småsaker...

Om du vill ha min kärlek, varför stöter du bort mig?

Om du vill vara min vän, varför säger du nedsättande saker till mig?

Om jag vill göra något för dig, varför kan jag inte glädja dig då?

Om jag gör allting fel, hur kan det komma sig att du vill vara min vän?

lördag, juli 02, 2011

I min tankevärld

Saker att fundera på;

... bli kallad falsk fast man är öppen som en bok och berättar precis vad jag tänker till någon som man tror bryr sig om.

... chockar människor när man agerar efter det man proklamerar.

... trots att man vågar vara sann mot sig själv och andra upptäcka att stöd som utlovats uteblir.

... insikten att; Hur man än gör blir det fel?!

... känslan av svek och av att vara tillintetgjord för att man vågade lita på en person som sedan ljög för en och lurade till sig pengar.

Jag kan bara hoppas att jag lärt mig läxan nu. Mitt val och min handling var riktig i min situation - ingen ska behöva tåla sånt - INTE ens JAG!

måndag, juli 05, 2010

Idag har det varit fantastiskt varmt...


grått och kvavt men härligt varmt. Jag har varit i kyrkan idag och någon sa något som fastnade hos mig. Alla har problem det är bara det att de inte säger något om dem till andra.

Då startade en massa klockor ringa i mitt huvud. Givetvis är det så om jag använder den lilla intelligens jag besitter. Jag har brottats i ett par månader nu med hur man väljer ut människor som är viktiga i en församling.

Med min begränsade erfarenhet och kunskap kan jag se - även i Gud's hus följande - de som anses vara viktiga är de med pengar, bra jobb, anseende i staden, särskilt vackra eller särskilt lyckade människor. De väljer att hjälpa en del människor som det sedan visat sig lurat många personer på olika ställen eller ett par någon viktig person har fattat tycke för. Jag har nog fått hjälp någon gång och jag är tacksam för det. Men inte ett långvarit stöd som jag haft behov av. Jag har alltid känt mig i underläge de gånger jag bett om hjälp. Det är nog okej när det handlar om detta med tanke på den tid och eventuellt lilla fritid man har att tillgå i sin vardag. Det förstår jag. Det är bara så oerhört svårt att jag efter frånvaro i kyrkan på nästan ett år för ett tag sedan... ingen kontaktade mig, saknade mig. Ingen sände ens iväg ett mejl.

När man sedan dyker upp igen så möts man av leenden som liksom aldrig når till ögonen. Då känns det först mycket märkligt och jag tänker att det kan vara inbillning och gaskar upp mig själv. Sedan går tiden - försöker jobba mig tillbaka in i samvaron igen - men det känns som man är blockerad på något sätt. Sänder jag verkligen ut sådana signaler?

Det är nog MIG det är fel på trots allt. Varför skulle jag annars må/känna så här? Hur ska man ändra sig - jag vill inte vara falsk - jag är bara jag... det är jag fullt medveten om.

Mitt liv har varit kantat av uttröttande oro, en hel del kärlek, svek, sjuka barn, kränkningar av olika slag, sång - märker ni att jag blandar här ;-) - vänskap, glädje, sorg och massa svåra händelser. För att knyta an till början - som så många andra människors liv.

Det är bara så tröttsamt att vissa har slät E4 genom livet medan jag skumpar enslig grusväg till Kroknäs med massa potthål för det mesta. Jag begär inte ett liv utan utmaningar, men det kunde vara fantastiskt att få vråla fram på E4 i en Hummer V1 någon gång och inte ständigt behöva leta efter gupp för att inte förstöra den Saab V4 man färdas i.

söndag, augusti 09, 2009

Jag undrar jag...


Foto: Harriet Olsén

...över så mycket. Det känns som alla tankar bara virvlar runt i huvudet just nu. Jag är så tacksam att jag har mitt jobb så att jag har något som skingrar mina tankar när de snurrar som allra värst. Det virvlar runt så snabbt att jag liksom inte får fatt i tanken utan det känns precis som om jag precis ska sträcka ut handen och ta tag i den - vips så är den borta igen - jag känner mig som jag står i ett rum och allt virvlar som en orkan runt mig och jag jobbar hårt för att få fatt i något att reda i. Det är jobbigt att känna så här.

Jag känner ändå att jag står på en stabil grund men ändå samtidigt virvlar det mesta för fort för att jag ska kunna reda ut hur jag känner och varför. Jag vet att jag inte trivs med mig själv, jag förstår att jag är orolig över allt elände min kropp hittar på och jag vet att jag oroar mig över min dotters skolgång. SÅ långt är jag med...

Foto: Harriet Olsén


Men mitt i orkanen så förstår jag att det är mer saker som poppar upp och pockar på min uppmärksamhet. Jag har längtan till gemenskap samtidigt som jag känner mig knäckt efter Team LaGaylia och inte duger. Jag vill ta ansvar över mycket mer - samtidigt som jag tycker att jag har nog mycket att stå i.

Jag känner mig rent ut sagt villrådig och behöver någon klok människa att tala med - en människa som har levt och som har gjort både goda och felaktiga val. Jag borde tala mer med Gud och jag borde lära mig att tycka om mig själv. Christer älskar mig som jag är och Gud har skapat mig så här. Varför känns det då så jobbigt?

Varför har inte jag en massa vänner när jag uppfattas som trevlig, glad och social? Jag fattar inte någonting. Allt jag vill är att vara en god vän till någon och ha en vän som är en god vän tillbaka. Hur kan jag känna mig så ensam?

... jag undrar jag varför det känns så här? Jag undrar jag....

lördag, september 20, 2008

Fick ett tänkvärt mejl av min vän Karin.



Läs detta och tänk på innebörden i texten - jag tycker att det är viktigt.


Majonnäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full.Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i
burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsaoch annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Betrakta denna berättelse och ta den till er. Skicka den gärna vidare till en vän eller nära anhörig som betyder mycket för er!


//tänkarmamman