Jag är så tacksam för mitt arbete och den självkänsla som jobbet ger mig. Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det men det kommer hålla min näsa ovanför vattenytan och det ligger på 25% så det känns alldeles bra. Den som gjorde bedömningen om min arbetsförmåga låg nog alldeles rätt som det känns just nu. Jag är glad att få höra att jag gör ett bra jobb, jag kan vara trött innan jag ger mig iväg men energin kommer alltid när jag sätter mig med mitt manus för intervjun, med en telefonlista att pricka av och formulär att fylla i. Det är så skönt med ett arbete där jag glömmer arbetet i samma ögonblick som jag kliver utanför porten och drar in den sköna luften i lungorna. Det känns bra eftersom Kronofogden kommer kunna mäta ut mer och kanske kommer jag också få behålla lite mer pengar själv också.
I det stora hela så är livet rätt gott just nu och jag funderar fortfarande på om jag ska börja sjunga i någon kör eftersom mitt liv just nu är alldeles bra som det är. Jag har jobb, månadskort på SL, min hund och hela Stor Stockholm att se mig omkring i. Ser fram emot min och Disas sommarutflykter då vi ska se oss omkring med buss och se var vi hamnar. Hemester är ju helt genomförbart här även med ett arbete. Bara närheten till alla muséum jag vill på gör ju möjligheterna i princip oändliga.
Jag har nu satt bollen i rullning och försöker få till en utredning av eventuellt Aspergers/ADD/ADHD och det känns som min kraft kan gå till mig själv och inte för ett engagemang i massa annat. Jag behöver hjälp och kunskap och jag är så trött på mig själv imellan varven. Det är också ok och jag är glad att jag vågar söka hjälp.
Mitt arbete är perfekt för mig, samma rutiner varje gång, liknande uppgifter bara föremålen varierar och det är lätt att se en början och ett slut på varje uppgift. Sånt mår jag bra av och vet ni, jag förtjänar att må så bra som jag kan också.
Har börjat längta efter att dejta igen och det känns ju som ett sätt att även ge mig själv ett värde på ett annat sätt. Det svåra här är att våga ta steget, våga möta en drömman och våga ge mig rätten till kärlek igen. I början kan det nog vara bra att våga ta en fika på stan med någon som första steg. Så män mellan 35-50 som bor i Stockholmsområdet... Vad säger ni? En semla och kaffe på stan på söndag före klockan 13.00? *fniss*
Ärligt talat så har jag ju inge bråttom jag är fortfarande märkt efter misstag i mitt förflutna men jag är åtminstone öppen för möjligheten att vara en vän till en början och om tycke uppstår så småningom en ny man i mitt liv.
Translate
Visar inlägg med etikett buss. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett buss. Visa alla inlägg
onsdag, februari 12, 2014
Känner sån tacksamhet
fredag, juni 12, 2009
Idag blev jag glad...

... jag såg hur en trevlig ung invandrarkille med ett leende hjälpte en man som haft en stroke - troligen - av bussen med rullator och som stöd.
Jag blir så glad av den omtänksamhet och empati han visade en främling. DET skulle jag vilja bli bättre på själv. All heder till den killen.
Den omtanke som visas idag, kan bära frukt imorgon. Mahatma Gandhi (1869 - 1948)
Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta. Begreppet är nära besläktat med medkänsla och inlevelse, men sträcker sig utöver ett rent känslomässigt inkännande och förutsätter även ett rationellt värderande. (Wikipedia)
fredag, maj 01, 2009
onsdag, april 30, 2008
Får man diskriminera olika handikapp?
Min dotter Johanna som går i 6:an på Nacksta Skola i Sundsvall - fö den första skolan hon trivs jättebra i - har ett stort problem idag.
Egentligen finns det flera problem, låt mig utveckla problematiken. Först har vi hennes diagnos;
Systemisk Juvenil Kronisk Polyartikulär Artrit = Barnreumatism i mångledssjukdom. Hennes sjukdom är svår och hon behöver rullstol i skolan och utomhus som oftast. Detta gör att hon inte klarar av att åka buss själv eftersom inte trottoarkanterna vid busshållsplatserna är anpassade i nivå med bussarnas nigningar.
SÅ för att ta sig från Johannedal där vi bor (vid Birsta) till andra sidan stan skulle hon inte kunna ta sig utan taxi. Jag har inte råd med bil själv och det förstår ju vem som helst att situationen skulle bli ohållbar om jag tvingades åka med henne till skolan i buss t o r varje dag. Fram till den här terminens slut har hon erbjudits skolskjuts till skolan p g a sitt handikapp det har fungerat bra och vi har trivts med det arrangemanget då det inneburit för henne att hon får vara i en skola hon älskar och med klasskamrater hon trivs med.
Johanna tillhör personkrets 3 enligt lagen om LSS stöd vilket innebär att hon tack vare det skulle ha rätt till personlig assistans m m efter utredning.
Problemet kommer här: Kommunens barn- och utbildningsnämnd har inte tänkt att låta Johanna åka skolskjuts till Nacksta utan vill att jag antingen ska pendla med buss varje dag eller att hon byter till en skola med dålig handikappsanpassning där hon får sämre livskvalité och möjligheter till social samvaro med klasskamrater.
Ett alldeles lysande argument från min sida är att i Sundsvall stad är det endast Nacksta Skola som existerar som ett bra alternativ för rullstolsburna då det inte finns minsta trappa på hela skolan!
Det andra argumentet är då i så fall att alla barn ska nekas skoltaxi p g a att de har ett handikapp för att få en behandling som är "rättvis". För Johannas del kan jag presentera hur många intyg som helst på hennes svåra sjukdom så det är inget problem.
Sundsvall är idag styrt av Socialdemokraterna och jag förundras över det faktum att det är de som styr att man inte skriker högre i kommunen. Sossarnas slogan under valet var ju att alla skulle ha rätt till samma förutsättningar var de än bodde eller hade för sociala förutsättningar. Var tog allt det vägen.
Jag tycker att det är viktigt att man här ser över hur det ska fungera och jag vill särskilt betona vikten av att behandla alla landets innevånare efter samma måttstock. Det vet jag inte kommer fungera i praktiken helt men det måste man ändå sträva efter.
Jag önskar att samhället vore mer rättvist att det inte räknades mer om man har mycket pengar, skönhet, fin utbildning eller inflytande i samhället för att få det stöd man behöver. Jag får stå ensam med alla kostnader omkring Johanna och jag har t o m fått sköta hennes undervisning under åk 1 - 4 på Stöde Skola. Kostnaderna runt hennes sjukdom har inneburit att jag inte klarat att betala tv-avgifter, CSN och underhåll för min son av våra tre barn som bott hos pappan. Trots att jag haft stora kostnader runt hennes sjukdom har detta inneburit att jag har fått ett intimt förhållande med Kronofogden och inkassobolag. Jag skäms för att jag inte klarat av detta men samtidigt så har jag fått utstå många andra besvär och har klarat min dotters mentala hälsa och hon har ett sunt självförtroende för att vara i sin känsligaste ålder.
När ett barn har funktionshinder och särskilda behov så ska samhället ge ett rättvist och liknande stöd till alla föräldrar inte bara de med bäst förutsättningar eller efter föräldrarnas verbala förmåga.
Johanna har rätten på sin sida - hon har konstaterade särskilda behov och hon har RÄTT att få skoltaxi till skolan bara p g a dem.
Jag kräver att Barn- och utbildningsnämnden tar sitt ansvar och ger Johanna den skolskjuts hon så väl behöver.
//enastående mamma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
