Känner sån tacksamhet

Jag är så tacksam för mitt arbete och den självkänsla som jobbet ger mig. Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det men det kommer hålla min näsa ovanför vattenytan och det ligger på 25% så det känns alldeles bra. Den som gjorde bedömningen om min arbetsförmåga låg nog alldeles rätt som det känns just nu. Jag är glad att få höra att jag gör ett bra jobb, jag kan vara trött innan jag ger mig iväg men energin kommer alltid när jag sätter mig med mitt manus för intervjun, med en telefonlista att pricka av och formulär att fylla i. Det är så skönt med ett arbete där jag glömmer arbetet i samma ögonblick som jag kliver utanför porten och drar in den sköna luften i lungorna. Det känns bra eftersom Kronofogden kommer kunna mäta ut mer och kanske kommer jag också få behålla lite mer pengar själv också.

I det stora hela så är livet rätt gott just nu och jag funderar fortfarande på om jag ska börja sjunga i någon kör eftersom mitt liv just nu är alldeles bra som det är. Jag har jobb, månadskort på SL, min hund och hela Stor Stockholm att se mig omkring i. Ser fram emot min och Disas sommarutflykter då vi ska se oss omkring med buss och se var vi hamnar. Hemester är ju helt genomförbart här även med ett arbete. Bara närheten till alla muséum jag vill på gör ju möjligheterna i princip oändliga.

Jag har nu satt bollen i rullning och försöker få till en utredning av eventuellt Aspergers/ADD/ADHD och det känns som min kraft kan gå till mig själv och inte för ett engagemang i massa annat. Jag behöver hjälp och kunskap och jag är så trött på mig själv imellan varven. Det är också ok och jag är glad att jag vågar söka hjälp.

Mitt arbete är perfekt för mig, samma rutiner varje gång, liknande uppgifter bara föremålen varierar och det är lätt att se en början och ett slut på varje uppgift. Sånt mår jag bra av och vet ni, jag förtjänar att må så bra som jag kan också.

Har börjat längta efter att dejta igen och det känns ju som ett sätt att även ge mig själv ett värde på ett annat sätt. Det svåra här är att våga ta steget, våga möta en drömman och våga ge mig rätten till kärlek igen. I början kan det nog vara bra att våga ta en fika på stan med någon som första steg. Så män mellan 35-50 som bor i Stockholmsområdet... Vad säger ni? En semla och kaffe på stan på söndag före klockan 13.00? *fniss*

Ärligt talat så har jag ju inge bråttom jag är fortfarande märkt efter misstag i mitt förflutna men jag är åtminstone öppen för möjligheten att vara en vän till en början och om tycke uppstår så småningom en ny man i mitt liv.