Idag har det varit fantastiskt varmt...

grått och kvavt men härligt varmt. Jag har varit i kyrkan idag och någon sa något som fastnade hos mig. Alla har problem det är bara det att de inte säger något om dem till andra.

Då startade en massa klockor ringa i mitt huvud. Givetvis är det så om jag använder den lilla intelligens jag besitter. Jag har brottats i ett par månader nu med hur man väljer ut människor som är viktiga i en församling.

Med min begränsade erfarenhet och kunskap kan jag se - även i Gud's hus följande - de som anses vara viktiga är de med pengar, bra jobb, anseende i staden, särskilt vackra eller särskilt lyckade människor. De väljer att hjälpa en del människor som det sedan visat sig lurat många personer på olika ställen eller ett par någon viktig person har fattat tycke för. Jag har nog fått hjälp någon gång och jag är tacksam för det. Men inte ett långvarit stöd som jag haft behov av. Jag har alltid känt mig i underläge de gånger jag bett om hjälp. Det är nog okej när det handlar om detta med tanke på den tid och eventuellt lilla fritid man har att tillgå i sin vardag. Det förstår jag. Det är bara så oerhört svårt att jag efter frånvaro i kyrkan på nästan ett år för ett tag sedan... ingen kontaktade mig, saknade mig. Ingen sände ens iväg ett mejl.

När man sedan dyker upp igen så möts man av leenden som liksom aldrig når till ögonen. Då känns det först mycket märkligt och jag tänker att det kan vara inbillning och gaskar upp mig själv. Sedan går tiden - försöker jobba mig tillbaka in i samvaron igen - men det känns som man är blockerad på något sätt. Sänder jag verkligen ut sådana signaler?

Det är nog MIG det är fel på trots allt. Varför skulle jag annars må/känna så här? Hur ska man ändra sig - jag vill inte vara falsk - jag är bara jag... det är jag fullt medveten om.

Mitt liv har varit kantat av uttröttande oro, en hel del kärlek, svek, sjuka barn, kränkningar av olika slag, sång - märker ni att jag blandar här ;-) - vänskap, glädje, sorg och massa svåra händelser. För att knyta an till början - som så många andra människors liv.

Det är bara så tröttsamt att vissa har slät E4 genom livet medan jag skumpar enslig grusväg till Kroknäs med massa potthål för det mesta. Jag begär inte ett liv utan utmaningar, men det kunde vara fantastiskt att få vråla fram på E4 i en Hummer V1 någon gång och inte ständigt behöva leta efter gupp för att inte förstöra den Saab V4 man färdas i.