Translate

söndag, december 01, 2013

Med allt mindre bagage i livet...

... både när det gäller saker och när det gäller gamla tankerester, tankemönster och känslospår. Det blir allt lättare i livet om du förlåter. Det är sant! Tro mig, jag har förlåtit de som förgripit sig på mig, mobbat mig som barn och vuxen, de som utnyttjat mig på andra sätt och det största, svåraste och tyngsta har jag äntligen lyckats göra. Vet ni vad det är? Jo, jag har förlåtit mig själv för att jag varit för godtrogen, att jag tillåtit andra att göra mig illa, att jag inte stått upp för mig själv tillräckligt, för de gånger jag inte varit så bra mor jag velat vara, för de gånger jag känt mig otillräcklig, för de gånger jag trott på andras värderingar av mig som person, mitt utseende eller för att jag inte klarat av lika mycket som andra.

Det andra riktigt stora i den här processen som kommit är att jag kan säga med ett öppet hjärta och en ren själ att varje beslut jag fattat har jag gjort utifrån den person jag varit då med de kunskaper jag hade i de situationerna, utifrån hur min tankevärld sett ut just då. Jag har aldrig fattat ett beslut för att medvetet göra någon annan illa. Det har alltid fattats utifrån det bästa jag kunnat just där och då. Ingen kan göra bättre än så, inte jag heller.

Min fasta övertygelse är också i det här sammanhanget att när du minskar på dina krav på dig själv så kommer du också ha lättare att förstå och överse med andra människors "brister". Drar vi det ett steg längre så har du ingen rätt att försöka ta makten i en annan människas liv genom att förminska deras insats eller värde, för det är just det du gör när du går in och kritiserar andra människor. Har du tänkt på det? Har du obeserverat hur du mår i ditt inre när du tänker illa om någon annan människa? Vad kan du observera när du skickar tänkta giftpilar av förnekelse, skadeglädje eller önskemål om andra människors misslyckanden? Mår du bättre av det? Nej, knappast. Initialt känner du nog en oerhörd lättnad över att du hittar något sätt att göra andra människor mindre än du själv känner dig. Sedan kommer det lite skuld och skam in i bilden och efter det mår du sämre efteråt än du gjorde innan, har jag rätt?

Hur bryter man då ett sånt mönster? Det är inte lätt. Redan när vi börjar i skolan eller rent av tidigt hemifrån lär vi oss att skapa ett mönster där det är vi och dem. Där de som inte är vi har några tillkortakommanden som skapar ett inbillat övertag över dem. I bästa fall får de aldrig reda på att det är vi och dem. De kommer gå genom ett helt liv utan att veta om att det är de som är dem. Då funderar jag ju så här givetvis, vad är det då som ger dig ett övertag? Jag menar eftersom att de som inte ingår i ditt vi aldrig får reda på att de är dem? Förstår du min tanke här?

Jag tycker att det är så absurt att dela in oss människor i vi och dem. VI är alla VI! Vi är alldeles felbara, ofullständiga, fula, snygga, underbara, lika, olika människor - VI- ALLIHOP!

Det är när vi lever i vanföreställningen av vi och dem som vi skapar rädslor. Rädslor föder mer rädsla och frånvaro av kärlek. I frånvaron av kärlek slår mörkret rot och det som är avarter av oss människor. Det mörka får i avsaknad av kärlek övertaget och slukar oss. När sedan hoppet försvinner kommer hatet som ett brev på posten. När hatet och rädslan tar över organismen så gör vi allt för att fylla tomrummet och avsaknaden av kärlek. Då fyller vi det med hat, våld, krig och droger.

Kom ihåg, det finns bara VI - Vi är alla EN!


Inga kommentarer: