Translate

onsdag, januari 02, 2013

2013



Vad skönt att mina låga dagar är just dagslånga. Ofta hittar jag styrkan igen när jag minst anar det och ofta har jag ingen aning hur det går till. Jag hoppas att det är mitt 43 åriga liv som gett mig erfarenhet och verktyg att hantera även de lägsta dagarna. Jag har blivit rätt bra på det numer att bryta ihop och komma igen rätt snabbt. Jag ska också säga att för mig som är så skadskjuten är facebook en fantastisk källa till uppmuntran och kärlek. Det mest intressanta är ju att det ofta handlar om människor jag inte ens känner eller har träffat i verkliga världen, irl eller i köttrymden som jag hörde att det kallas, fniss. För nog är det väl lite fint att vi genom sociala medier faktiskt kan finna modet att finnas för andra och lyssna, lämna möjliga problemlösningar och samtidigt hålla en rätt bra distans till varandra. Jag som har svårt att sätta gränser mellan mitt liv och andras tycker det är väldigt skönt.

Det är så skönt att läsa vad kloka människor skriver, människor med andra erfarenheter och få tips hur man ska ta itu med sådant som hindrar en själv. Trots att man som jag brukar göra, inte orka med människor irl, ändå kunna ha ett socialt umgänge och liv på internet. Det är så skönt för då kan jag öva mig på min kommunikation och försöka hejda mig när jag är klantig eller uttrycker mig så det kan misstolkas. Det blir ju ett extra filter trots allt. För än hur mycket jag inte vill såra människor så visst händer det ändå ibland. Klantigt uttryckt åsikt, missbedömd situation och vad det nu kan vara.

Ja, nytt år igen - 2013 - vad händer då?

I år är MITT år! Det är mitt år på så sätt att jag ska sätta mig själv främst, säga nej mer och bara engagera mig i det som jag VILL göra. Mina barn är vuxna och detta året är mitt mål att hitta en lgh och flytta ut från dem så får de bli vuxna ihop och jag vara ensam. Det är ju så himla svårt att få tag i små lägenheter i Sundsvall så det är ju lättare att hitta EN liten 2:a än att hitta fyra stycken!

Vi har upprättat en slags cease firekänsla just nu. De är vuxna och vill klara sig själv och jag vill inte vara mamma, MAMMA längre. Jag behöver hitta vem jag är. Harriet har försvunnit så långt bort att jag inte riktigt har en aning om var hon tog vägen. Många delar av mig är liksom outvecklade, ofärdiga och stoppade i malpåse. Inte för att det är synd om mig på något sätt, utan bara för att det är nödvändigt för att kunna vara en bra mamma tror jag.

Vi älskar varandra men nu vill vi bryta oss fria från varandra alla för att starta nya liv, våra egna liv. Det känns sunt och mina barn är kloka så jag är inte det minsta orolig för deras skull. Jag finns ju dessutom till hands om det är något då jag vill fortsätta bo i samma stad som dem.

Bilden nedan är bara som en mental bild över hur en planlösning för min lägenhet skulle kunna se ut.


Inga kommentarer: