Saker och ting börjar falla på plats. Jag har valt och tagit ut de kläder jag gillar bäst. Jag har det nog tryggt ordnat för min ögonsten och älskling Disa. Jag får en trygg tillvaro i Bradford och jag har vänner där när jag flyttar dit. Jag måste säga att jag har det väl förspänt inför den här flytten på så sätt. Inte många gånger jag har flyttat i mitt liv när det varit så. Det bästa är att mina vänner är lika känsliga, knasiga och loveable som jag själv. Sant! Här finns ingen falsk blygsamhet inte. Jag gillar mig själv, faktiskt. Med det inte sagt att jag är perfekt det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Tur är väl det, ja både insikten om det och löftet som ligger i det. Vilket löfte? Jag älskar att utvecklas, skärskåda mig själv, hitta mina brister (finns en del) och arbeta med att förbättra mig själv. Det är ett kärt arbete som förhoppningsvis gör mig till en smula trevligare, en smula vänligare, gladare, sannare och ärligare mot andra och mig själv. Det är ett kärt arbete tycker jag.
Jag känner mig kolugn. Gud leder mig och sände mig möjligheten som jag som mest behövde och har drömt om så länge. När saker och ting händer i Hans tid så blir det så bra. Jag tar med glädje och kärlek emot varje glad händelse, varje underbart ögonblick och njuter av livet där jag befinner mig nu. Jag känner att mitt mod är min största tillgång. Min förmåga att fatta snabba beslut gör mig öppen för det nya som knackar på och vill in. Min förbättrade förmåga att bemästra min impulsivitet har jag låtit få en stunds vila för jag har inget huslån, inget billån, inga småbarn, inget arbete och just detta gör att jag nu är FRI. Jag är fri att välja det som jag mår bra av själv. Efter att har varit fastfjättrad i så många år, ja min dotter vet hur jag menar *kärlek*, med två barn med olika funktionshinder (underbara förvisso) och mesta tiden en enastående mamma. Från det jag var nitton år till jag nu är snart fyrtio fyra år har mitt liv handlat om alla andra människors behov. NU är det dags för mina behov. Jag får äntligen ge mig hän åt mina drömmar, pröva mina vingar, älska England fullt ut, uppleva hur det är att vara utlänning, lära mig hur ett annat samhälle fungerar. Det är en välsignelse för mig som älskar att utvecklas. Det är hoppfullt att få hitta vem jag är och det är underbart att åka med och njuta av den nya resan som mitt liv bjuder mig på.
Jag tänkte idag: - Tänk om jag skulle starta ett nytt inlägg i min blogg som jag kallar för dagens bild från Bradford och delar med den med er.
Vad tror ni om det? Skulle det vara intressant att följa mina aktiviteter och mina upplevelser på nära håll i det som blir MITT BRADFORD. Vill ni att jag ska göra det här eller ska jag köra en till blogg parallellt?
Translate
Visar inlägg med etikett enastående mamma. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett enastående mamma. Visa alla inlägg
onsdag, november 20, 2013
lördag, september 13, 2008
Någon i närheten av Sundsvall som vill ta mig med ut och plocka svamp?

Behöver litegrann att dryga ut den mycket skrala matkassan med denna månad. Helst kantareller som jag vet vad jag ska göra med.
Kontakta mig på mail så kan vi tala mer: hatta_2@msn.com
Jag behöver verkligen hjälp! Jag vill inte belasta pojkvännen med detta och eftersom mina föräldrar aldrig varit till särskilt stor hjälp så frågar jag inte ens om hjälp från dem.
//enastående mamma
tisdag, maj 13, 2008
Jag har skickat iväg ett mejl till MittHem...
... där jag vädjar om att de ska våga se människan bakom den intresseanmälan de avslog så lätt.
Jag beskriver där helt ärligt min situation och hur det skulle hjälpa mig och mina barn att få flytta till Nacksta. Tänk att ett område som har haft så dåligt rykte nu helt plötsligt kan vara så svårt att kunna flytta till. Jag fattar inte det här, det skulle ju vara enklare om man hade något annat problem kanske.
Mina ekonomiska bekymmer beror på att jag har lagt ut massa pengar när vi legat på sjukhus, på saker för att underlätta min dotters liv och visst ett och annat dåligt beslut har jag också fattat - jag är långt ifrån perfekt.
I en perfekt värld hade hennes pappa tagit ekonomiskt ansvar för hennes sjukdom och frågat vad han skulle kunna göra för att underlätta för sin dotters situation.
I en perfekt värld hade jag alltid fattat kloka beslut.
I en perfekt värld hade jag inte varit singel.
I en perfekt värld hade jag slagit igenom som sångerska och haft föräldrar som stöttat mig.
I en perfekt värld hade samhället gett mig stöd i min situation.
I en perfekt värld hade vi alla varit friska.
Nu är världen inte sådan utan jag får hanka mig fram med svåra beslut,
ångest för dottern,
ångest för oro hur det ska ordna sig för min son med Aspergers,
ångest för att aldrig träffa en ny man,
ångest för att alltid känna mig otillräcklig,
ångest för att inte barnen förstår hur mycket jag älskar dem alla tre.
Jag begär inte att mitt liv ska vara utan hinder.... jag drömmer om att åtminstone vardagen fungerade. Jag längtar efter att bara vara barnens mamma och inte behöva vara politiker, läkare, lärare, kurator, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, mamma - Gode Gud låt mig bara vara mamma till mina fantastiska, underbara, älskade barn.
Jag ber MittHem att våga se människan och hennes situation - inte döma osedd, ohörd och okänsligt.
//Enastående mamma
Etiketter:
barnen,
enastående mamma,
kärlek,
Mitthem,
oro,
perfekt värld,
vardagsliv,
ångest
tisdag, april 29, 2008
Jag är så upprörd just nu - I hate you so much right now!!
Jag är så arg så jag nästan exploderar - finns det ingen lag mot domare som har något emot ett lag? Får han verkligen döma hur som helst? Jag menar - jag är så arg att jag svor under matchen ikväll och jag brukar inte svära!Killarna vågade nästan inte försvara sin korg av "rädsla" att bli utfoulade på slutet av matchen. Visserligen är inte mina krigare rädda så men för att lagets jobb inte skulle försvinna i intet p g a värdelösa domslut och ilska över orättvisa domslut så såg jag frustrationen öka och spelet tappas.
Jag förstår att skyttet klickade ikväll - det var av ren ilska - jag är själv så arg att jag undrar om jag kan sova före kl.02.00 inatt.
Suck!
Resultatet är med tanke på domarblindheten och den ensidiga foulstatistiken ändå rätt ok:
Sundsvall Dragons - Solna Vikings: 83 - 92
Det största misstaget som gjorts ikväll var den lille domaren som får fortsätta döma helt orättvist och välja vad han vill se. Här måste basketligan kunna gå in och plocka bort honom.
Jag älskar fortfarande mina killar och detta gör dem lacka och nästa match tar de hem - sopar mattan med Solna på bortaplan i ren ilska och revanschlusta.
GO DRAGONS!
//ilsknabasketmamman
lördag, april 05, 2008
Jag tycker att det är fascinerande...

... att jag tappade i placeringar på bloggitoppen när jag bloggade om påsken och varför vi firar den. Innan hade jag legat på topp tio i ett par månader och när jag bloggade om att jag är kristen och om religion så sjönk jag till runt plats tjugo.
Jag är ju samma person fast jag är kristen och jag är glad och tacksam för att jag är det. Jag är fortfarande en människa som livet farit hårt fram med. Jag är fortfarande samma enastående mamma som tar egna beslut - om än inte alla är jättekloka - som är självständig och som tar hand om mina tre barn så gott jag kan.
Varför är ni rädda för att möta mig som kristen? Jag är inte fanatisk eller konstig på något vis mot andra. Det som skiljer är väl att jag har Jesus i mitt hjärta som gör att jag klarar av svåra saker som händer i mitt liv lite bättre.
Tro mig! Jag är långt ifrån perfekt och jag gör fortfarande många misstag - att vara kristen innebär bara att man har tagit emot Jesus som sin frälsare och att man tror på att han uppstod från de döda. Jesus är Messias helt enkelt.
Allt detta innebär inte att jag slutat gilla R&B, hiphop, rap, snygga skor och kläder eller att jag vill slå bibeln i huvudet på folk. Jag accepterar och uppskattar människor för att vi är olika. Vi är tjocka, smala, vackra, mörka, ljusa, talar olika språk och har olika bakgrund. Vi är alla lika mycket värda - det är en sanning jag alltid har haft även innan jag blev frälst.
Jag älskar också att sjunga, titta på basket, uppmuntra människor, jag skulle så gärna vilja kunna motivera människor att ta fram det där extra de inte tror sig själva om att ha - det som jag ofta ser hos andra. Jag ser det ibland glimtvis hos mig själv också - det är de goda dagarna.
//funderandemamman
onsdag, april 02, 2008
Min natt har varit tung och dagen har varit i bästa fall såsig.

Jag har fått en rent historisk värk och klarar inte av att träna längre. Det är så tråkigt. Nu kan jag inte se fram emot att åka på Helex och pricka in lite snygga basketspelare heller. Ibland suger livet!
Min kära son har visat mig ett nytt spel som heter Farao och som är hur kul som helst. Nu har jag fastnat i det - totalt! Det värsta är att det alltid blir att jag sitter i minst tre timmar om jag öppnar spelet för det är hart när omöjligt att sluta när man börjat. Dessutom är det skönt att tänka på annat ett tag.
Jag befinner mig känslomässigt i något slags neutrum just nu och det är skönt och vilsamt. Jag känner att Serotonin nivån är något högre än den var förut och den stora klumpen i magen är för det mesta ganska liten. Klumpen i magen som innan jag började med medicinen kändes som en stor tumör av oro och rädsla hela tiden.
Jag har inget i mitt liv som gör mig ledsen just nu eller som orsakar mitt mående som det ser ut. Mitt problem är däremot en långvarig stress som gjort att jag är utbränd och genom Kortisolinsöndringen i kroppen har mitt förråd av Serotonin minskat och gjort mig kliniskt deprimerad alltså p g a brist på ett ämne. Jag har nämligen tre underbara barn, två härligt knasiga hundar och ett aktivt liv med basketmatcher, körsång, församlingsarbete och flera bekanta. Jag har detta fortfarande men numer är jag bara så fantastiskt trött.
Det är klart mitt liv är väl inte en dans på rosor - det som orsakar den negativa stressen är ju oron för Johanna som har barnreumatism, Jesper som har Aspergers och så har jag själv fibromyalgi. Så den onda cirkeln finns ju där men som ni såg i det stycket över så har jag massor fint och roligt i mitt liv också. Ni kan ju förstå att min ekonomi i min situation inte är lysande. Min exmake har inte ställt upp något för de båda barnen med sjukdomarna och jag har fått bära alla kostnader själv - det är det som i kombination med att jag är sjukpensionär på 75% gjort att jag befinner mig ekonomiskt där jag gör idag. Hade exmaken delat alla sjukhuskostnader hade jag inte varit skuldsatt idag - så enkelt är det. Jag klandrar honom inte - jo, lite förresten det ingår ju i ansvaret för barnen. Så dit jag vill komma med denna passus är att min ekonomi också varit föremål för en hel del ångest.
Njaaa, som jag ser det nu så är det kanske inte så konstigt eftersom jag dessutom inte haft något helhjärtat stöd från mina föräldrar heller. Knappt någon hjälp alls egentligen. Jag upptäcker alltid att jag står alldeles ensam hela tiden utan någon som hjälper mig.
De få gånger jag fått hjälp har jag fått betala för den - till min mor! Vad jobbigt det blir att alltid se att ensam MÅSTE vara stark. För ni ska ju inte tro att kommun och landsting finns där för att stödja en enastående mamma inte. Det som händer är att nya krav läggs och gärna större än på de som är ett par. Det är inte klokt egentligen men så är det.
Så om killar är rädda för att få en massa konstigt ansvar och hamna i ekonomiskt trubbel för att de dejtar mig så vill jag bara säga så här;
JAG HAR KLARAT MIG SJÄLV OCH TAGIT HAND OM ANDRA SEDAN JAG VAR LITEN - DET KAN JAG GÖRA FORTSATT ÄVEN NU.
Det jag behöver från en man i tvåsamhet är kärlek, närhet och ömhet. Jag behöver ingen ny pappa inte. Skulle vara skönt att ha någon att dela ansvaret för livet med och någon som man kan diskutera med för två huvuden är alltid bättre än ett när det gäller att fatta beslut.
Hjälp vad långrandigt det blev - hoppas du inte somnade nu!
//enastående mamman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
