Vad skönt nu börjar det ramla på.

Saker och ting börjar falla på plats. Jag har valt och tagit ut de kläder jag gillar bäst. Jag har det nog tryggt ordnat för min ögonsten och älskling Disa. Jag får en trygg tillvaro i Bradford och jag har vänner där när jag flyttar dit. Jag måste säga att jag har det väl förspänt inför den här flytten på så sätt. Inte många gånger jag har flyttat i mitt liv när det varit så. Det bästa är att mina vänner är lika känsliga, knasiga och loveable som jag själv. Sant! Här finns ingen falsk blygsamhet inte. Jag gillar mig själv, faktiskt. Med det inte sagt att jag är perfekt det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Tur är väl det, ja både insikten om det och löftet som ligger i det. Vilket löfte? Jag älskar att utvecklas, skärskåda mig själv, hitta mina brister (finns en del) och arbeta med att förbättra mig själv. Det är ett kärt arbete som förhoppningsvis gör mig till en smula trevligare, en smula vänligare, gladare, sannare och ärligare mot andra och mig själv. Det är ett kärt arbete tycker jag.

Jag känner mig kolugn. Gud leder mig och sände mig möjligheten som jag som mest behövde och har drömt om så länge. När saker och ting händer i Hans tid så blir det så bra. Jag tar med glädje och kärlek emot varje glad händelse, varje underbart ögonblick och njuter av livet där jag befinner mig nu. Jag känner att mitt mod är min största tillgång. Min förmåga att fatta snabba beslut gör mig öppen för det nya som knackar på och vill in. Min förbättrade förmåga att bemästra min impulsivitet har jag låtit få en stunds vila för jag har inget huslån, inget billån, inga småbarn, inget arbete och just detta gör att jag nu är FRI. Jag är fri att välja det som jag mår bra av själv. Efter att har varit fastfjättrad i så många år, ja min dotter vet hur jag menar *kärlek*, med två barn med olika funktionshinder (underbara förvisso) och mesta tiden en enastående mamma. Från det jag var nitton år till jag nu är snart fyrtio fyra år har mitt liv handlat om alla andra människors behov. NU är det dags för mina behov. Jag får äntligen ge mig hän åt mina drömmar, pröva mina vingar, älska England fullt ut, uppleva hur det är att vara utlänning, lära mig hur ett annat samhälle fungerar. Det är en välsignelse för mig som älskar att utvecklas. Det är hoppfullt att få hitta vem jag är och det är underbart att åka med och njuta av den nya resan som mitt liv bjuder mig på.

Jag tänkte idag: - Tänk om jag skulle starta ett nytt inlägg i min blogg som jag kallar för dagens bild från Bradford och delar med den med er.

Vad tror ni om det? Skulle det vara intressant att följa mina aktiviteter och mina upplevelser på nära håll i det som blir MITT BRADFORD. Vill ni att jag ska göra det här eller ska jag köra en till blogg parallellt?