Självklart kommer mina problem med tillit och utanförskap därifrån. Jag har i väldigt många år isolerat mig sjäv med fett på kroppen och har varit fet i princip hela mitt liv. Jag har använt det som en skyddande mur, tyvärr har min bristande självkänsla lyckats ställa till det för mig med två misslyckade äktenskap bakom mig. Det kan jag länka till mina egna problem med mig själv och dessutom till en frånvarande fader som aldrig såg mig. Jag såg upp till min pappa och ville vara som honom men han kränkte mig och ignorerade mig. Idag fattar jag att det är så och idag fattar jag att jag måste älska mig själv. Jag måste förlåta mig själv och Jag måste välja att vara lycklig för min skull, aldrig någon annans.
Det är konstigt det där ändå, visst har det varit mycket att tampas med efter vägen i mitt liv som gjort att jag är den jag är. Trots att det gjort ont att nekas kärlek av killar man var kär i under högstadiet och gymnasiet under flera år i en del fall, hånade en, i andra visade att de visst tyckte om en men där de inte vågade vara sig själva trogna och ta emot mig under risk för att bli mobbade. Status och maktspel ställer bra mycket till det för oss människor.
Visst har det varit en utmaning att hitta glädjen i allt det svåra men det ha gått att lära sig se den svagaste strimma av hopp och fokusera på den. När jag i princip ensam tagit hand om två barn med olika funktionshinder, jag älskar dem, när jag har ägnat all min energi på dem så har hoppet funnits där. Jag har varit så trött att det varit jobbigt att andas, jag har varit så förtvivlad att jag önskat att jag kunde storgråta, jag har haft så ont i kroppen att jag velat bara lägga av.
Jag har ju hela tiden varit sjuk själv även i detta... vad jag menar med detta långa utlägg är förstås att jag förstår att livet ser ut som det gör. Inget konstigt alls med det men det känns viktigt att ibland förklara varför vissa saker är problem i mitt liv och andra har enklare med det.
