... att jag tappade i placeringar på bloggitoppen när jag bloggade om påsken och varför vi firar den. Innan hade jag legat på topp tio i ett par månader och när jag bloggade om att jag är kristen och om religion så sjönk jag till runt plats tjugo.
Jag är ju samma person fast jag är kristen och jag är glad och tacksam för att jag är det. Jag är fortfarande en människa som livet farit hårt fram med. Jag är fortfarande samma enastående mamma som tar egna beslut - om än inte alla är jättekloka - som är självständig och som tar hand om mina tre barn så gott jag kan.
Varför är ni rädda för att möta mig som kristen? Jag är inte fanatisk eller konstig på något vis mot andra. Det som skiljer är väl att jag har Jesus i mitt hjärta som gör att jag klarar av svåra saker som händer i mitt liv lite bättre.
Tro mig! Jag är långt ifrån perfekt och jag gör fortfarande många misstag - att vara kristen innebär bara att man har tagit emot Jesus som sin frälsare och att man tror på att han uppstod från de döda. Jesus är Messias helt enkelt.
Allt detta innebär inte att jag slutat gilla R&B, hiphop, rap, snygga skor och kläder eller att jag vill slå bibeln i huvudet på folk. Jag accepterar och uppskattar människor för att vi är olika. Vi är tjocka, smala, vackra, mörka, ljusa, talar olika språk och har olika bakgrund. Vi är alla lika mycket värda - det är en sanning jag alltid har haft även innan jag blev frälst.
Jag älskar också att sjunga, titta på basket, uppmuntra människor, jag skulle så gärna vilja kunna motivera människor att ta fram det där extra de inte tror sig själva om att ha - det som jag ofta ser hos andra. Jag ser det ibland glimtvis hos mig själv också - det är de goda dagarna.
//funderandemamman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar