Translate

söndag, september 16, 2012

Jag är 42 år gammal



Jag är sjukpensionär på 75% (uppbär sjukersättning) Jag gör det för att min arbetsförmåga anses vara nedsatt med så mycket. Tro mig jag har provat att arbeta mer än så, jodå med Försäkringskassans goda minne, för att jag tycker jag är för ung för detta.

Jag har tre diagnoser och nu utreds jag för en fjärde. Jag har försämrats hastigt och behöver nu rullator/elrullstol för att kunna ta mig fram.

Jag är 42 år gammal, egentligen skulle jag nu kunna börja njuta lite av livet men det kommer aldrig bli så. Jag ska påbörja en process för att bli sjukpensionär på 100% bara allt blir lugnt runt min dotter.

Har jag tur kommer jag att ha runt 8000 kr efter skatt att leva på. När denna process är klar.

Det är inga lysande framtidsutsikter direkt. Dessutom när jag får min pension, ja förutsatt att några pengar finns kvar, kommer denna summa ligga på runt 6000 kr.

Jag började jobba som sextonåring och har tills jag började bli sjuk försökt utbilda mig och tagit de jobb som fanns. Jag har under mitt friska liv knappt varit arbetslös.

Jag är 42 år gammal, jag har smärtor dagligen, jag kan knappt gå och de människor som ska strida för alla i vårt samhälle håller på och smågnabbas på kommunal nivå och kör maktspel istället för att arbeta tillsammans för att hela samhället ska fungera bättre för alla.

Jag är 42 år gammal och jag tror att det sätt samhället behandlar sina svagaste speglar hur vårt samhälle kommer att bli.

Jag är 42 år gammal, jag är orolig, jag är rädd och hur ska jag kunna känna framtidshopp i ett sånt svenskt samhälle?

Jag är 42 år gammal ...
.... Vad händer nu?

Inga kommentarer: