När det kryper under skinnet och liksom skaver

Idag har jag haft en sömnig och trött dag. Det enda vettiga jag gjort är att jag varit på ett läkarbesök. Efter det har jag spelat på datorn och gosat mina hundar.

Jag mår lite så där obekvämt under skinnet idag. Jag är inte riktigt nöjd med människan innanför kostymen. Jag borde vila mer men jag har svårt att få ro till det. Mitt inre är ständigt på språng men när man inte riktigt vet målet så blir det bara stressande. Hur kan det komma sig att jag vill så himla mycket hela tiden, för att ständigt ha en känsla av att jag inte kommer någonstans? Sjukt arbetsamt för den inre människan att hitta sin ro som är så hett eftertraktad. En ro som blir som en Sisyfossten som i kampen uppför berget ständigt rullar ned till andra sidan och kampen ständigt tar om.

Att känna att inget känns helt fel men ändå är inget riktigt på plats. Jag ger nog rotlösheten ett ansikte. Jag kan aldrig finna mig på den plats jag befinner mig. Jag är ständigt på väg någon annanstans. Ibland önskar jag att min frihetslängtan och mitt självständighetsbegär bara kunde få stå tillbaka för lugnet och tillfredsställelsen i nuet.

Vad är det som gör att jag ständigt har myror i brallan, inte kan finna någon ro och aldrig kan vara nöjd? Jag är så himla trött på det här.

Jag har också undrat ett tag vad det är som gör att jag ständigt befinner mig i samma livsmönster? Mycket av det vi upplever i min familj, på olika sätt och olika nivå, verkar drabba oss alla på ett liknande sätt? Är det någon slags familjeförbannelse?

Jag har också börjat undra om jag verkligen är en trevlig person? Är jag verkligen en sån person som behandlar andra med respekt, ärlighet och medmänsklighet? OM jag nu är en sån människa varför bemöts jag ofta med svek, oärlighet och brist på empati så många gånger?