När världen gör att du blir osäker på vem du är

Många funderingar snurrar idag. Både på gott och ont.

Jag funderar mycket på om det är jag eller världen som är tokig? Jag kan ju villigt erkänna att jag har oerhört mycket att lära mig och att det är mycket som skrämmer trots min ålder. Är det någon fler än jag som känner sig ständigt jagad av saker du bör vara för att vara accepterad i samhället? Vill jag verkligen vara likadan som andra? Är det verkligen önskvärt att ständigt söka ett tillstånd där likadan innebär att man aldrig blir likställd någon annan människa på egna villkor? Är det verkligen alltid önskvärt att passa in? Passa in är ju okay om man får vara sitt eget unika jag. Är det verkligen meningen att vår längtan efter samhörighet ska ske på bekostnad av varje människas unika förutsättningar? Måste vi se likadana ut, tänka likadant och ha samma klädsel för att passa in? I såna fall vore det väl lika bra om vi bar uniform som i Kina under Maos tid.

Jag tycker det här är viktiga frågor som vi bör ställa oss. För hur vi än beter oss så är vi alla unika samtidigt som vi alla är människor. Kan inte det vara alldeles tillräckligt, just det att vara unika tillsammans?!