Efter mycket funderande hit och dit. Blivit behandlad illa, blivit missförstådd och trots att man kämpar för att göra allt för den personen man trodde skulle vara den man delade livet med.
När det till slut handlar om att det blir mer arbete än glädje och när man ser att man inte räknas i sina åsikter så får det vara nog. Jag kan inte behöva vara förälder till en karl, eller är jag naiv?
Finns det en man i det här landet som har en äkta god självkänsla? Tack och lov så tog jag mig ur innan det gick för långt. Ringarna kan man ju alltid smälta ned och få tillbaka några kronor i alla fall.
Jag är singel nu och får ta tag i den situationen - jag klarar mig själv för jag har klarat mig själv sedan jag var liten. Jag har stått ensam utan släkt länge - ser att det är samma situation - när jag inte känner mig älskad, accepterad och när precis allt jag är inte duger - då klarar jag inte mer. Jag anpassar mig allt jag kan och förklarar, förklarar och gör allt för min partner/förälder för att allt jag behöver är kärlek, närhet och acceptans.
Jag måste vara helt pedagogiskt obegåvad för jag blir ständigt misstolkad av de jag älskat mest - visst ibland är man ju klantig, dum och uttrycker sig fel. Jag är LÅNGT ifrån perfekt. Hävdar aldrig att jag är perfekt heller.
Vad svårt det är med kommunikation till just den man älskar ibland. Jag vill bara väl och ändå blir det så fel.
Är jag socialt obegåvad? Troligen inte för jag har många vänner. Är jag elak? Säkert ibland men väldigt sällan medvetet. Är jag svag? Sällan - kanske det är det som är svårast. Är jag för självständig? Antagligen. Är jag för korkad? Ibland definitivt. Är jag för snäll? Japp, alltid men blir bättre.
I slutändan så är jag ju ledsen över min uppslagna förlovning men just idag är jag även oerhört lättad. Jag har mina underbara barn, snart en bra lägenhet centralt som ligger bra till mitt i stan. En lägenhet med eget kontrakt där jag vet att jag får stanna så länge jag vill. Grundtryggheten är alltid den allra viktigaste och den har jag alltid med mig. Som en vän till mig brukar säga; Jag skulle aldrig ha klarat av att leva ditt liv, hur orkar du? Svaret på det är att måste man så kan man. Det är verkligen inte lätt att leva mitt liv - helt klart - men jag gör så gott jag kan och kämpar till sista blodsdroppen. För mina barn gör jag allt.
Önskar er alla en fantastisk dag och hoppas att era liv är alldeles underbara.
Guds rika välsignelse till er.
1 kommentar:
Hej vännen, vad tråkigt att höra! Inga ord kan säkert trösta, men jag tycker du är strong som upptäcker att du vill annat, ha annat och uppleva annat och vågar ta steget att bryta upp och börja om. Du är värd att bli älskad för den du är, och ha en likvärdig relation. Ingen relation mår bra av att den ena tar hand om den andra. Att vara ensam i en tvåsamhet är mycket värre än att vara ensam och där man tycker om sig själv. Jag hoppas du fortsätter vara den du är, och att du förstår att du är värdefull utifrån den du är - inte vilka relationer du har eller har haft med partners eller familj. Tyvärr är inte alltid familje och släkt dem man vill att dem skall vara, och det är tufft och sårande. Men du är en stark och vuxen person som inte behöver lägga energi på det. Vänd ditt fokus till de relationer, vänner och aktivieter som ger dig energi, glädje och mening, och våga lägga det andra åt sidan. Många Kramar från Ullis
Skicka en kommentar