Translate

tisdag, januari 25, 2011

Har nyss suttit och läst min församlings veckobrev på mailen...




Där mycket går ut på att man ska ha god känsla och vara en god medkristen om någon råkar illa ut. I slutklämmen använder man sig av ett fint finskt ordstäv som säger; Hjälp en människa i uppförsbacke, inte när hon har kommit upp.

Det betyder ju att man vill ha fokuset där och tanken är ju bra. Men ibland undrar jag hur det egentligen går till med alla våra företeelser och våra avsikter som människor. För alltför ofta och när det gäller mig personligen så är det ingen som har sett eller lagt märke till min svåra nöd när jag fanns i den. Ingen i församlingen har lagt två strån i kors för min skull medan andra får massor med uppmärksamhet man åker till andra sidan jordklotet för att hälsa på t o m.

Jag unnar alla människor allt gott och menar inte att missunna andra detta - jag bara vill ställa frågan delvis till mig själv också - vad är det som gör skillnaden? Vad är det som gör att inte jag får samma hjälp, samma bemötande som andra får? Jag är på väg bort från min församling då jag tappat tilltro till många medlemmar. Min Gudstro är stark men min tro på människan är starkt förminskad. Jag som vill vara både kristen och humanist samtidigt, är detta verkligen en motsättning?

Jag har inte lyckats lösa gåtan men måste ju tro att svaret ligger hos mig själv - för det måste ju bero på något jag gör då resultatet ofta blir detsamma, eller hur? Det här förbryllar mig minst sagt för jag brukar ju ställa upp i verksamheten i församlingen och hjälper gärna till när jag behövs om min hjälp efterfrågas. Vad är det i mitt beteende som gör mig så svår att ha att göra med som kristen och som medmänniska? Jag vet att jag tjatar men jag måste ju tänka på det här för att komma fram till något nytt då det jag gör helt uppenbart inte får avsett resultat. Kanske jag är socialt obegåvad, för ärlig, har för starka åsikter eller är en besserwisser. Jag tror inte att det är så men VAD är det? Jag har grubblat mycket på det men har inte kommit fram till något som känns som ett hållbart svar på mina frågor.

Jag är hård mot mig själv och dömer mig och mina misstag hårt - kan det vara så att jag är för hård mot människor och att det är detta som skapar detta vakuum? Kanske jag är för hård mot andra och att det är det som skapar distans många gånger men jag är ju hård mot mig själv också.

Jag blir inte mindre förvirrad av detta direkt märker jag. Känns dock ändå skönt att jag väcker nya tankar hos mig själv för utan nya tankemönster kan jag ju inte skapa en ny verklighet heller.

Önskar alla en fantastisk dag och kväll,

Peace

4 kommentarer:

ullis sa...

Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att du känner så här... Jag tror dock att man måste börja med sin egen självkänsla för att kunna älska andra också, och för att inte tolka negativa saker istället för positiva. men trist att du känner som du gör.

Unknown sa...

Ja, det är inte lätt när det känns så här kan jag lova. Ibland undrar man vad som är felet. VAD är det? VAD är det som klickar? Jag försöker tänka konstruktivt för att komma runt det men lyckas inte. Jag skulle behöva en hjärna till som kan se det från en annan synvinkel känns det som.

Jag blir alltid glatt överraskad att du bryr dig och känner att det är härligt. MEN jag har skrivit det förut och även sagt det också. Jag som människa behöver mer - jag behöver även personliga möten och samtal med andra människor.

Jag VET att jag är värdefull det är inte det detta handlar om. Jag tycker INTE synd om mig själv utan försöker ta reda på varför det är så här.

Felet hos mig? Hos andra? Församlingen som en massa? Hur går jag vidare rent intellektuellt för någonstans sker något så jag blir behandlad annorlunda för jag är ju inte korkad tycker jag. Inte mer än någon annan i varje fall *fniss*

Fortsätter fundera....

Anonym sa...

Det är klart att jag bryr mig, så du behöver inte bli överraskad :). Det där med möten med andra människor är ju svårt... precis som du skriver att "du behöver mer". Det är det som är klurigt. Det jag menar är att det är så lätt att lägga sitt behov i händerna på andra, och inte i sina egna händer om du förstår vad jag menar. Jag tror att man måste börja med sig själv, för annars tror jag att det är så lätt att man projekterar och lägger ansvaret hos andra .. lite svårt att förklara hur jag menar i skrift. Men vi är ju alla olika och har olika behov av stöd, uppmuntran, bekräftelse etc.. å det är då vi kommer till det kluriga.. hur mycket skall man själv ta ansvar för vad man behöver och vad kan man "lägga på andra" så att säga?. Det är nyttigt att fundera på sånt här absolut, och få en "extra" hjärna, för ibland behöver man få en annan bild av det än vad man själv har och kanske på så sätt kan det hjälpa en själv att tänka i nya banor. Jag tror dock att det viktigaste är att man kommer ihåg att man endast SJÄLV ansvarar för sitt egna välbefinnande och att man inte gör det till någon annans ansvar. Sen behöver man ibland hjälp och stöd , absolut, men grovjobbet måste börja hos en själv.. Jag funderar också vidare.... :) KRAMIS!

Unknown sa...

Du säger många bra saker anonym=Ullis tror jag. Jag har funderat lite till och det jag menar är inte så betungande för andra tror jag. Jag menar mest att när andra prisas till skyarna trots att de är ganska falska och inte ens följer sina egna regler så känns det många gånger som att jag trots att jag försöker på riktigt göra och vara det andra säger att de vill göra/vara så kommer jag ändå inte ända fram. Jag når inte fram helt enkelt.

Ta ett exempel som har varit extra jobbigt för mig. Jag är på ett möte med flera andra där man säger; För att få vara med på det här så krävs det och det. Fine tänker jag och gör det och det som eftersöks. När det sedan kommer till skarpa lägen så visar det sig att de som får vara med och göra det avsikten på mötet är INTE har följt reglerna. DÅ fattar jag ingenting.

SÅ trots att jag följt de uppsatta reglerna, dämpat mig själv så blir jag ändå omkullsprungen av de som inte väljer att följa dem. Hur är det ens möjligt?

Är jag för naiv som tror att det ska vara så? Antagligen eftersom det här inte är första gången. Jag är trött på att vara den som försöker göra allting rätt och alltid vara den som folk ser förbi eller igenom eller helt inte ens bekräftar som en mänsklig existens.

Jag vill verkligen rota i det här. Jag tycker inte synd om mig själv - jag måste bara NÅGON GÅNG fatta hur det här sociala spelet funkar.