Utanförskap – eller varför vi som massa har så svårt med unika människor?

Ja, för det första vore det väl en aning förment av mig att påstå att jag har alla svar men jag diskuterar gärna vad jag har observerat.

Utanförskap handlar här mer om känslan av den eller det utanförskap man får när man avviker från normen av hur vi som folk ser oss själva. Stereotypen – som vi som folk vill ha av oss själva verkar vara av den här karaktären – en svensk är kaukasisk, hel (inga funktionshinder), ren (doftar gott jämt) och har ganska gott om pengar. Dessutom är svensken smal, moderiktig och teknikintresserad.

Jantelagen är det starkaste medlet vi har för att förtrycka oss själva och andra då den gör allt för att förstöra glädjen av att ha klarat sitt arbete på ett bra sätt, sjunga bra eller klara något annat bra, har för mycket utstrålning och den gör att vi skäms för våra kroppar trots att det är så få som ser likadana ut. Det är ju helt absurt.

Det som är så intressant att också tänka på, är att i allt detta så är budskapet mellan varandra och i media att vi ska vara unika, självständiga och våga stå ut från mängden. Allt det här är ju väldigt bra problemet är bara att vi försöker lösa det genom att sträva mot att ha samma modeplagg och skor för säsongen t ex. Alltså vi strävar efter att vara unika genom att kopiera varandra.

Försöker man på riktigt vara sig själv och klä sig som man vill, ha håret som man vill. Tycka om sig själv trots sina överviktskilon DÅ ska man tryckas ned. ÄR du unik som person och har många av kvalitéerna vi strävar efter att vara i dagens värld, så blir du en paria, en utstött som ingen vågar riktigt vistas i närheten utav för att man då är rädd att det ska drabba en själv. Har du dessutom oturen att bo i en bruksort eller landsbygd i små byar då är det fullt tillräckligt att vara nyinflyttad för att det ska ta minst tre generationer innan de räknar er till orten!

Slutligen, jag förstår varför detta beteende sitter så djupt rotad i oss människor. Det kommer från tiden när vi levde på savannen och satt runt lägereldarna och gnagde på ben då var det oerhört viktigt att alla strävade mot likformighet för att överleva som flock. Idag klarar man sig själv utan en flock.

Ska vi inte enas om att på riktigt låta varandra vara individer och ha överseende med det som är olika oss?!