Om skrivande och rädslor...

Jag har funderat mer och mer på om jag ska börja skriva och jag insåg att jag redan gör det, varje dag på facebook eller som nu när jag upptagit bloggandet igen. Det är rätt skönt att skriva av sig och dela med sig av det som är jag, mina tankar och min värld. Det känns modigt att dela det som är dåligt, fel och när jag även delar mina tillkortakommanden. Jag som tycker om att människor är sig själva är lite glad att jag vågar vara mig själv. Jag är glad att jag orkar med att vara ärlig mot mig själv likaväl som mot andra. Jag tycker det är mod att våga se sig själv utan förskönande i vare sig skrift eller tal. På facebook har jag övat mig i att låta det stå felstavat ibland och har skrattat mycket gott åt min egen ofullkomlighet. Jag har utnämnt mig själv till fesyftningarnas drottning, det gör faktiskt inget att det blir fel ibland eftersom jag inte strävar efter att visa en förskönad version av mig själv.

Jag har upptäckt att jag har någon släng av hjärntrötthet där jag inte kan stava rätt på vissa ord. Jag försöker ta hjälp av ordböcker men det är som teflon. Precis när jag tänker att jag kommer ihåg det så åker det ur hjärnan lika fort. Det gör inget heller för jag är inte och kommer aldrig bli perfekt.

Det tycker jag känns skönt eftersom jag vet mitt stora utrymmer för förbättring så blir varje ny kunskap, avklarad uppgift eller ett nått mål till någonting positivt att se som bekräftelse. Det är genom det svåra i livet som jag växer. Jag växer av hinder på min väg, egna hjärnspöken som jag vågar möta och mänskliga utmaningar. Det är det stora att i andra människor våga se våra svagheter, våga möta våra egna spegelbilder i andra. För mig är det alltid så att en ny utvecklingsfas innebär krampartad växtvärk i själe, ångest, oro och en hel del vånda. Men mitt i allt detta har jag lärt mig att det bara är skapade känslor och det som inte är skapat finns där för att jag förhoppningsvis ska kunna komma ut på andra sidan med ny kunskap, visdom och insikt. Det är alltid värt att må dåligt några månader då jag får landa i någonting nytt.

Hur tänker du när hela ditt liv är ett gungfly? Kan du känna lugnet mitt i din storm? Vilka är dina rädslor, vågar du se dem och möta dem?

På bilden är det jag i mitt helt ofördelaktiga esse, för att uppmuntra min vuxna dotter med ett fejs jag använt då hon var yngre och smärtorna rev och slet i hennes kropp. Det här är också jag med håret på ända, i oglamoröst rött nattlinne och prickar i ansiktet av stressutslag. Finns inte särskilt mycket vackert i själva fotografiet. Det vackra finns bakom motivet att göra det och varför jag väljer att dela med sig av det.

Vågar du göra sånt? Varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Se på dig själv med kärlek för hela den människan du är. Var inte rädd för att vara operfekt för i det operfekta och skavankerna finns också skönheten i det som är det unika du.