Pendla på olika sätt...

När jag talar om att pendla så tänker många på resor till och från jobbet vilket också är ett samtalsämne om vad man kan göra med den tiden. Jag brukar lyssna på musik och titta liksom under lugg på alla vackra människor på buss och tunnelbana. Det är så underbart hur olika vi är men hur vi strävar efter att vara lika ändå. Mycket fascinerande upplever jag. Det här med mode och att vilja synas i en stor stad är det rätt få som vågar. På gott och ont så vill vi nog helst av allt känna tillhörighet och att det är vi. Vi tillsammans på ett sätt är det så oerhört dubbelt detta. Att vilja vara unik, självständig och kunna vara oss själva. Jag kommer inte ifrån hur vi då mitt i allt det här väljer att klä oss likadant med skillnad i hur exklusiva våra kläder är. För vi skapar klickar med våra olika stilar och även om vi är underground så är vi ändå en egen subkultur och skaffar oss en identitet som passar in i det sammanhanget. Även här väljer vi att skapa ett vi, låt vara att det är ett nyare vi med färre människor som hör till men det är ändå ett vi.

Det är inte lätt att vara en del av ett samhälle som allt sedan vi var grottmänniskor gått ut på att vi ska vara en del av en härd - en eld - där vi skapar skydd mot vilda djur, skapar värme och tar reda på alla resurser vi gemensamt samlar ihop, detta klinchar så hårt mot dagens ideal att ensam är stark, att vara unik är det viktiga.

Detta när allt vi vill är att känna tillhörighet, bli sedda och att känna medmänsklig kärlek och tillit till varandra. När allt i samhället går ut på att ha det bättre än grannen och på bekostnad av andra sko sig själv så hamnar vi så fel. Tack och lov finns det undantag och de människor som är de undantagen som jag fått förmånen att träffa vid någon tillpunkt i livet gör det hela så mycket mer värdefullt.

Själv pendlar jag både mellan denna känsla av ensamhet och viljan att vara tillhörande ett sammanhang och ändå vara jag på mina egna villkor.

Just nu pendlar jag också mellan en stark känsla av överlevnadsinstinkt och en längtan efter tillhörighet och trygghet. Det orsakar stora konflikter inom mig många gånger eftersom jag behöver lära mig att be om hjälp och att skapa nya erfarenheter som innebär att jag kan omprogrammera mig till att jag får hjälp om jag ber om det och inte som det varit många gånger att jag upplever ovilja att finnas där.

Jag tycker det är frustrerande att jag har så otroligt svårt med tillit samtidigt som jag är så blåögd. Jag är så fruktansvärt ofärdig, i vissa fall fruktansvärt omogen samtidigt som jag klarat av mycket svåra saker i mitt liv. Det är passerat såklart men hela sorgearbetet är kvar. Jag fasar litegrann för att ta itu med det men vet att jag måste för att ha en vettig framtid. Det är dags att jag vågar fokusera på mig själv istället för att lägga mitt fokus på alla andra. Det skrämmer att befinna mig där att våga se hela mig och att våga vara mitt eget fokus.

Det kommer kasta mig framåt i en ny utveckling men samtidigt som jag längtar efter den så bromsar jag den då jag är rädd för att inte kunna skydda den lilla flickan inom mig, att hon än en gång ska råka illa ut.

Mitt största problem och det som orsakat de största effekterna i mitt liv, både på gott och på ont, är att jag får en fix idé, bestämmer mig för att göra en sak, vilket är bra. När denna beslutsamhet går över i ett självskadebeteende är när jag känner på mig, mitt samvete eller min känsla larmar att det blir tokigt, ändå går vidare med beslutet och s a s ska ro fan i land om jag tagit honom i båten. När jag hellre vill avsluta och avbryta beslutet. Jag har bara för någon månad sedan gjort den här observationen och inser att det nog hänger ihop med att ha blivit sexuellt utnyttjad som femåring. Känslan av att aldrig mer ge vika har blivit något som både skadar mig och räddar mig. Jag måste lära mig att kunna avbryta när jag inser att det skadar mig istället för att framhärda i hopplös sak.

Tittar man på många av mina konstigare beteenden så härrör sig nog mycket till detta. Det blir ju ett självskadebeteende om det påverkar andra aspekter av ens liv. Jag är bara tacksam att jag är så mot droger och att jag avskyr känslan av tappad kontroll att det trots att det finns genetiskt i min släkt med flera alkoholister och även nyktra alkoholister i min familj, de är coolast, så har jag inte hamnat där i varje fall. Jag varken röker eller dricker alkohol faktiskt och tycker inte det är någon förlust och det är väl här som mina beslut verkligen gagnar mig.

Det här året ska jag lära mig att ta hand om mig själv, våga se hela mig och framförallt lära mig att bara bry mig om mig själv. Det kommer bli tufft men samtidigt så ser jag fram emot det även om det blir ett riktigt hårt arbete.

Jag har ju ändå sjukdomsinsikt även om jag skyggar lite för den svåra uppgiften jag har framför mig.