Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon till exempel. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått.
Enligt en dansk psykoterapeut[vem?] härrör svartsjuka till en känsla av otillräcklighet eller att känna sig utanför. Det enda botemedlet är självaktning.
Könsskillnader i svartsjuka
Män och kvinnor är lika ofta svartsjuka, men deras svartsjuka tar sig olika uttryck. Hos många män är svartsjukan oftare inriktad på det sexuella beteendet, rädslan att kvinnan har samlag med en annan man. Många kvinnors svartsjuka inriktar sig ofta mer på männens beteende, känslor eller förande av resurser till en annan kvinna.[1][2][3].Källor
- ^ Kenneth N. Levy, Kristen M. Kelly: Sex Differences in Jealousy. A Contribution From Attachment Theory, Psychological Science, Februar 2010, Vol.21, Nr.2, S.168-173
- ^ Geary et al (1995) 'Sexual jealousy as a facultative trait: evidence from the pattern of sex differences in adults from China and the United States', Ethology & Sociobiology 16:355-383
- ^ Pietrzak et al (2002) 'Sex differences in human jealousy. A coordinated study of forced-choice, continuous rating-scale, and physiological responses on the same subjects', Evo & Hum Behav 23:83-94
Se även
Det som är mest intressant i det här ämnet är när kontrollbehovet går överstyr, när behovet av att styra en annan människa som man säger sig älska går ut över denna och den personen kvävs av en ständig oro över att inte kunna slappna av eller kunna känna glädje över den andra personen. Svartsjuka är ALDRIG något bra. Det utvecklar sig till en smygande känsla av att man inte duger, urholkar självkänslan hos den som blir utsatt och i slutändan kan den som är svartsjuk i själva verket vara orsaken till att ett förhållande tar slut. Så det som man fruktar allra mest ska hända blir man således själv orsaken till. Det är ju inte riktigt klokt eller hur?Det är inte kul att vara ämnet för svartsjukan heller. Jag menar att inte kunna tala fritt av rädsla för att någon ska bli sårad trots att jag inte agerar i en riktning där jag ens kan komma ifråga för personen man vill ha kvar i sitt liv. Jag har mycket svårt för att låta mig kontrolleras eftersom jag är en tänkande människa och fattar mina egna beslut, låt vara att de inte är lysande alla gånger, men ärligt talat om man känner sig så osäker på sin egen roll har man uppenbara problem och behöver söka hjälp. Jag vill inte må dåligt p g a att en annan människa inte kan lägga band på sin svartsjuka eller känner ett så stort kontrollbehov att de inte kan slappna av. Är det något fel på relationen så lägg inte skulden på MIG, ta ansvar för ditt istället och gör något åt saken. OK?!
Jag har hört av vänner också att de kan använda sig av sina barn och involvera dem i sitt känsloliv. Ursäkta men de har inte där att göra. Det är ditt vuxna ansvar att klara av sånt här själv, INTE barnens någonstans, OK?! Barnen ska vara barn och kunna känna sig trygga så långt det är möjligt inte att användas som detektiver eller spioner. Nu har jag ju inget att dölja så - varsågod - men jag tycker inte att det är ett okay sätt att behandla mig på.
En annan sak... Jag är heterosexuell och tänder inte på kvinnor och även om jag skulle göra det så är det min ensak. Jag har aldrig någonsin varit orsaken till att ett förhållande spricker och kommer aldrig vara orsaken till någons otrohet. Jag respekterar andra människor för mycket.
Låt mig vara ifred och respektera mig som jag är. Jag gör mitt bästa för att respektera alla människor och allt jag vill ha i gengäld är respekt tillbaka.
Ge inte er respektive skit om de inte gjort sig förtjänta av det och dessutom ge inte mig skulden för något jag inte gjort mig skyldig till.
