Fantiserar om framtiden...

... det tycker jag är en kul sysselsättning när man som jag inte har en minsta aning om hur det kommer att se ut när jag kommer på plats i Bradford.

Det är spännande att titta på lägenheter via internetsidor när man inte kan föreställa sig hur det ser ut i områdena där de finns. Jag har ju någonstans att bo till vi hittar en större lägenhet. Jag åker ju knappast helt planlöst till ett annat land för att leva. Det är ju tur att jag har vänner på plats som kan kolla upp hyresvärden och bostaden så jag vet vad jag har att vänta.

Jag var hos ett medium idag och oj, vad mycket jag fick bekräftat och vad skönt att se att min intuition leder mig rätt. Visst kommer jag sakna mina barn, min mor och mina syskon men de är med mig i mitt hjärta hela tiden. Utan deras påhejande skulle jag aldrig vara på väg.

Oj, vad jag älskar att vara på väg någonstans. Jag ser fram emot att äntligen få blomma ut och vara den jag vill vara. Slippa vara kvävd, förminskad och alltid känna mig avig. Jag kan liksom vara en knasig främling, svenska och kvinna helt gratis där borta. Himmel vad skönt att få vara mig själv fullt ut. Jag ska ta chansen att vara ännu mera JAG ännu mera Harriet vem hon nu än må vara. Denna person som i ena stunden är en vilsen fjortis för att i nästa stund vara en vis gumma i nittioårsåldern. Fast jag måste ju säga att jag tycker om den här glömska, lite vimsiga, förvirrade och livsglada människan. Jag misstänker att jag har massor att ge människor och kanske jag äntligen kommer uppnå min potential och få vara en stor tillgång för någon annan på mina villkor.

Kanske hittar jag min roll i ett samhälle där jag tillåter mig själv att känna mig inkluderad. Där jag tillåter mig själv att känna mig älskad, unik och underbar på mitt alldeles egna unika sätt. Jag längtar efter att i en tid när jag ska lära känna mig själv så har jag chansen att göra det tämligen ofärgat av svenska lagomsamhället där jantelagen är så stark fortfarande att de som lyser lite mer än normen anses som paria och avarter i samhället. Kanske är det så att jag behöver nya förutsättningar för att släppa gammalt skräp.

Min dotter visade mig häromdagen genom att säga åt mig att jobba i hennes fina lera och göra saker att jag faktiskt fortfarande är kreativ trots att min hälsa och mina förutsättningar försökt visa mig motsatsen. Det är härligt kanske jag till och med kan komma igång med att läsa också. Det ska jag prova med imorgon. Ligga och läsa i sängen. Låta boken föra mig till en annan plats och tid, uppleva andras känslor, dofter och se nya omgivningar, människor och lära mig nytt. Det ska jag prova faktiskt. Nu dricker jag varm oboy och njuter av den. Jag har varit frusen hela dagen.

Idag har jag tänkt mycket på både Tiffany och Disa. Jag saknar dem båda svårt. Tur jag snart får pussa på mammas hund igen. Jag konstaterar att jag verkligen inte mår bra utan en hund. När vi hittat en bra lägenhet där man får ha husdjur så ska jag adoptera en hund. Gärna en Staffordshire Bullterrier eller liknande... Stornosar är det bästa som finns av alla slag!

Ger Ni beröm?

Fick en bra frågeställning av en fbvän idag. Hennes fråga var egentligen Vem ger du beröm idag?

Jag drog den genast vidare och undrar då, ger Ni beröm?

Jag tycker att det är viktigt att berömma andra men jag märker hur det tar emot för andra att GE beröm. Vi borde verkligen skola oss själva i att hitta det som är bra i andra istället för det som är fel med dem.

Det är så mycket roligare att ge beröm=kärlek till en annan människa än att genom kritik sänka någon annan. Jag talar nu här om att tala ner andra människor med varandra t ex att säga att den och den gör det och det helt fel, eller är si eller så. Jag arbetar med detta konstant och försöker bli av med det. Det är så lätt att fastna i detta.

Så, ger Jag beröm. Ja, faktiskt är jag frikostig med det men märk väl. Jag menar alltid vad jag säger VARJE GÅNG. Jag sysslar inte med smicker det är någonting helt annat och väldigt främmande för mig. Säger jag till någon att vad bra du löste den uppgiften, vad fint du har satt samman din garderob, vilken bra frisyr du valt eller så. Då kommer det alltid från hjärtat. Viktigt att klargöra detta bara!

Hur tänker ni kring detta? Är det svårt för er att sätta ljuskäglan på någon annan? Svårt att ge någon cred för väl utfört arbete?

Min tanke kring den här frågan drar sig ännu lite till en bit bort för i mitt huvud så är detta väl sammanhängande med vårt lands största avart jantelagen. Hur då undrar du? Jo, missunnar du andra människor lycka, kärlek, glädje och det goda i livet så är det ju inte konstigt om du i det sammanhanget har svårt att ge kärlek, ja, ge beröm helt enkelt.

Det är så oerhört viktigt att våga ge det goda till andra människor för det skapar en rippleeffekt över hela världen. Eftersom mitt resonemang lyder så förstår ni nog vart jag vill komma sedan, eller hur?

För att kunna ge andra kärlek på ett helt och ärligt sätt måste vi älska oss själva. Varken mer eller mindre.

Ge dig själv kärlek och ge andra det också genom att berömma dem när de har gjort bra saker. För i våra relationer till andra ligger ju vikten av att söka bekräftelse hos den andra, eller hur? Låt oss välja att lägga en positiv ton på det och skapa någonting bättre.

Jante....

Är det något jag är sjukt less på i vårt land är det jantelagen. Varför låter vi oss Lutherskt krypa in under oket och säga att vi inte kan något, är inte mer värda än någon annan och att vi inte för all del ska tro att vi är något.

Det är helt sjukt! Hur kan ett helt folk som är så drivet att hela tiden skapa sig bättre förutsättningar, se bättre ut och tjäna mer pengar än grannen SAMTIDIGT låta sig tryckas ned av jante? Jag fattar det inte, det vilar en oärlig anda över det hela som jag har svårt att köpa.

Jag känner människor som är fantastiskt duktiga på att leda gospelkör, spela basket, speedwayförare som när jag berömmer dem och bejakar deras begåvning och talang säger nä men inte jag inte, inte är väl jag... skitsnack!

De hade inte varit så bra på det de gör om de inte lagt ned tid, ork, kraft och dessutom haft en gudabenådad talang för det de gör. Jag hoppas att de slutar att urskuldra och förminska sig själva snart - tänk bara vilka höjder de skulle kunna nå.

Jag tror stenhårt på att vi ska bli bättre på att säga något positivt till varandra. Visst jag förstår att det är svårt att inte låta avundsjukan krypa inpå skinnet men försök att hålla den stången. Det är faktiskt så att inte nog med att det skadar dig själv - det skadar även den person du riktar det emot. Egentligen är det ju så att du skulle göra allt för att vara den personen om du kunde, eller hur? Näe, säger du kanske men om du ställer följdfrågor till dig själv så enkelt som t ex du börjar en frågeställning med ett påstående: Jag tycker illa om X för han/hon är så himla konstig. Fråga dig själv; Varför det? Hela tiden tills du inga svar har kvar så ska du se att du till slut hamnar i att du egentligen skulle vilja vara den personen. Tro mig oftast är det så det ligger till. Personen speglar något som du saknar i dig själv och istället för att ta itu med det så skyller du (projicerar) du ditt eget missnöje på han eller henne.

Säg gärna din åsikt i kommentarerna - det vore intressant att höra.

//funderandemamman