Fantiserar om framtiden...

... det tycker jag är en kul sysselsättning när man som jag inte har en minsta aning om hur det kommer att se ut när jag kommer på plats i Bradford.

Det är spännande att titta på lägenheter via internetsidor när man inte kan föreställa sig hur det ser ut i områdena där de finns. Jag har ju någonstans att bo till vi hittar en större lägenhet. Jag åker ju knappast helt planlöst till ett annat land för att leva. Det är ju tur att jag har vänner på plats som kan kolla upp hyresvärden och bostaden så jag vet vad jag har att vänta.

Jag var hos ett medium idag och oj, vad mycket jag fick bekräftat och vad skönt att se att min intuition leder mig rätt. Visst kommer jag sakna mina barn, min mor och mina syskon men de är med mig i mitt hjärta hela tiden. Utan deras påhejande skulle jag aldrig vara på väg.

Oj, vad jag älskar att vara på väg någonstans. Jag ser fram emot att äntligen få blomma ut och vara den jag vill vara. Slippa vara kvävd, förminskad och alltid känna mig avig. Jag kan liksom vara en knasig främling, svenska och kvinna helt gratis där borta. Himmel vad skönt att få vara mig själv fullt ut. Jag ska ta chansen att vara ännu mera JAG ännu mera Harriet vem hon nu än må vara. Denna person som i ena stunden är en vilsen fjortis för att i nästa stund vara en vis gumma i nittioårsåldern. Fast jag måste ju säga att jag tycker om den här glömska, lite vimsiga, förvirrade och livsglada människan. Jag misstänker att jag har massor att ge människor och kanske jag äntligen kommer uppnå min potential och få vara en stor tillgång för någon annan på mina villkor.

Kanske hittar jag min roll i ett samhälle där jag tillåter mig själv att känna mig inkluderad. Där jag tillåter mig själv att känna mig älskad, unik och underbar på mitt alldeles egna unika sätt. Jag längtar efter att i en tid när jag ska lära känna mig själv så har jag chansen att göra det tämligen ofärgat av svenska lagomsamhället där jantelagen är så stark fortfarande att de som lyser lite mer än normen anses som paria och avarter i samhället. Kanske är det så att jag behöver nya förutsättningar för att släppa gammalt skräp.

Min dotter visade mig häromdagen genom att säga åt mig att jobba i hennes fina lera och göra saker att jag faktiskt fortfarande är kreativ trots att min hälsa och mina förutsättningar försökt visa mig motsatsen. Det är härligt kanske jag till och med kan komma igång med att läsa också. Det ska jag prova med imorgon. Ligga och läsa i sängen. Låta boken föra mig till en annan plats och tid, uppleva andras känslor, dofter och se nya omgivningar, människor och lära mig nytt. Det ska jag prova faktiskt. Nu dricker jag varm oboy och njuter av den. Jag har varit frusen hela dagen.

Idag har jag tänkt mycket på både Tiffany och Disa. Jag saknar dem båda svårt. Tur jag snart får pussa på mammas hund igen. Jag konstaterar att jag verkligen inte mår bra utan en hund. När vi hittat en bra lägenhet där man får ha husdjur så ska jag adoptera en hund. Gärna en Staffordshire Bullterrier eller liknande... Stornosar är det bästa som finns av alla slag!

I väntan på besök...

Jag har bestämt för att fira min kanske sista födelsedag i det här landet ikväll. Jag har bjudit in fina människor för att fira med mig. Tråkigt med lite återbud men så är livet. Känns ju lite konstigt när jag har bjudit in dem så där. Jag har ju fått lära mig att bjuda in människor, det har varit en lång och svår resa för mig att våga bjuda in andra. Jag vet inte vad det beror på men jag kan ju alltid spekulera. Jag har en känsla av att det beror på att jag har haft riktigt stora problem med min självkänsla i många år. Jag kan sätta det i samband med att jag blev sexuellt utnyttjad som femåring där det ingick massa tvång, oralsex och fullbordade samlag. Hur jag kan vara så öppen med det? Jo, det är nämligen så att det faktiskt ALDRIG är offrets skuld! Det är ALLTID förövarens!

Självklart kommer mina problem med tillit och utanförskap därifrån. Jag har i väldigt många år isolerat mig sjäv med fett på kroppen och har varit fet i princip hela mitt liv. Jag har använt det som en skyddande mur, tyvärr har min bristande självkänsla lyckats ställa till det för mig med två misslyckade äktenskap bakom mig. Det kan jag länka till mina egna problem med mig själv och dessutom till en frånvarande fader som aldrig såg mig. Jag såg upp till min pappa och ville vara som honom men han kränkte mig och ignorerade mig. Idag fattar jag att det är så och idag fattar jag att jag måste älska mig själv. Jag måste förlåta mig själv och Jag måste välja att vara lycklig för min skull, aldrig någon annans.

Det är konstigt det där ändå, visst har det varit mycket att tampas med efter vägen i mitt liv som gjort att jag är den jag är. Trots att det gjort ont att nekas kärlek av killar man var kär i under högstadiet och gymnasiet under flera år i en del fall, hånade en, i andra visade att de visst tyckte om en men där de inte vågade vara sig själva trogna och ta emot mig under risk för att bli mobbade. Status och maktspel ställer bra mycket till det för oss människor.

Visst har det varit en utmaning att hitta glädjen i allt det svåra men det ha gått att lära sig se den svagaste strimma av hopp och fokusera på den. När jag i princip ensam tagit hand om två barn med olika funktionshinder, jag älskar dem, när jag har ägnat all min energi på dem så har hoppet funnits där. Jag har varit så trött att det varit jobbigt att andas, jag har varit så förtvivlad att jag önskat att jag kunde storgråta, jag har haft så ont i kroppen att jag velat bara lägga av.

Jag har ju hela tiden varit sjuk själv även i detta... vad jag menar med detta långa utlägg är förstås att jag förstår att livet ser ut som det gör. Inget konstigt alls med det men det känns viktigt att ibland förklara varför vissa saker är problem i mitt liv och andra har enklare med det.

Jag har svårt att öppna mitt hem för att det alltid har straffat sig tidigare. När jag öppnar mitt hem öppnar jag även mitt hjärta för dig. Bjuder jag in dig till mig så är DU viktig på något sätt i mitt liv. Det är inte BARA en fest eller vad det nu kan vara. DU är inbjuden till mig och mitt hjärta.

Så kommer då livet ifatt mig?!

Har mått rätt uselt ett tag nu, min energi är förbrukad, bortflugen sin kos och jag vet inte vem som tagit den. Jag har ondare och är mer slut än förr. Ikväll har jag ångest och ville bara att dagen skulle ta slut.

Jag erkänner att jag inte är en obotlig optimist. Mitt liv suger aphårt ibland, rätt ofta känner jag mig som bluffen som ska bli avslöjad när som helst. Jag vet hur jag vill leva men kommer aldrig göra det. Mitt liv kan jag inte styra särskilt mycket över. Mitt liv har jag inte makten i. Mitt liv styrs av att jag är sjuk och inte kan göra mycket åt saken. Det är fruktansvärt att känna sig maktlös vid 43 års ålder. Jag hatar min sjuka kropp, jag avskyr helhjärtat att inte kunna som förr med envishet bita ihop och plantera fötterna i jorden för att få nytt fäste, spotta i nävarna och ta nya tag. Spottet är slut och köttet på mina händer har lossnat.

Som jag känner det nu är jag förbrukat, brutet gods som inte ens går att sälja på second hand. Jag vet att inlägget låter deppigt men ... Just nu är det så här. Just nu suger mitt liv för att jag suger.

Jag har inget att erbjuda, jag är tom!

Jag orkar inte samla kraft att våga drömma, för alla mina drömmar går i kras, jag förstör allt kring mig. Känns det som.

Just nu saknar jag hopp och jag längtar efter handlingskraft. Så känns det när livet kommer ifatt mig, ett liv som jag egentligen längtar att leva. Det har varit för många kränkningar för mig nu ett tag och i mitt trasiga hjärta river det upp stora, smärtsamma och blödande sår.

Var har min sångglädje tagit vägen?

Boken om Näktergalen av HC Andersen kan du köpa på Adlibris. Den kostar bara ynka 25 kr och kommer leva med dig länge.

Jag har kommit att fråga mig själv det på sistone. Ja, alltså var min sångglädje har tagit vägen någonstans? Har den drunknat i min ständiga längtan att prestera? Har den drunknat i min förevigt följeslagande dåliga självkänsla? Är det mina dåliga erfarenheter som till slut visat sitt fula tryne?

Var tog min kärlek till sång vägen? Varför vill jag inte bara brista ut i lovsång av kärlek till Gud? Varför vill inte jag sjunga i kör som har sjungit i kör sedan jag var fem år? Vad är det som händer? Vad ska jag nu lägga min energi på nu när sångglädjen verkar ha flyttat ut ur min själ för gott?

Jag känner mig så ledsen....

så nedbruten ....

så beklämd ....

... när jag tänker på körsång. Jag tycker inte att det är särskilt roligt längre att sjunga solo heller? Vem har tagit min glädje? Varför är jag så otroligt ledsen idag?

Vad konstigt att jag efter snart 40 år av en ständig kärlek till musik och att sjunga, kan finna mig själv sitta och gråta som efter att ha blivit dumpad av killen jag varit kär i.

Det gör så ont i mitt hjärta och jag vet inte om jag kommer läka igen.

För jag gör aldrig rätt. Det är alltid mitt fel om något händer. Jag får alltid klä skott för andras misstag och framför allt ... jag värdesätts aldrig som person eller den lilla, vingbrutna sångfågeln som bor i mitt hjärta någonstans.

All sångglädje har försvunnit och kvar finns bara en stor sorg, längtan och tomhet.