När världen gör att du blir osäker på vem du är

Många funderingar snurrar idag. Både på gott och ont.

Jag funderar mycket på om det är jag eller världen som är tokig? Jag kan ju villigt erkänna att jag har oerhört mycket att lära mig och att det är mycket som skrämmer trots min ålder. Är det någon fler än jag som känner sig ständigt jagad av saker du bör vara för att vara accepterad i samhället? Vill jag verkligen vara likadan som andra? Är det verkligen önskvärt att ständigt söka ett tillstånd där likadan innebär att man aldrig blir likställd någon annan människa på egna villkor? Är det verkligen alltid önskvärt att passa in? Passa in är ju okay om man får vara sitt eget unika jag. Är det verkligen meningen att vår längtan efter samhörighet ska ske på bekostnad av varje människas unika förutsättningar? Måste vi se likadana ut, tänka likadant och ha samma klädsel för att passa in? I såna fall vore det väl lika bra om vi bar uniform som i Kina under Maos tid.

Jag tycker det här är viktiga frågor som vi bör ställa oss. För hur vi än beter oss så är vi alla unika samtidigt som vi alla är människor. Kan inte det vara alldeles tillräckligt, just det att vara unika tillsammans?!

Smäll på smäll

Ja inte är det lätt när man som jag vill väl, vill göra rätt och vara så vänlig jag kan mot andra. Fick en ny ekonomisk smäll idag som jag måste försöka reda upp. Tappade modet litegrann idag ska jag erkänna men det vänder nog så småningom.

Jag kämpar på, hamnar i udda situationer och gör mitt allra bästa för att reda upp dem. Det blir mera saker som felar och ännu mer att försöka reda upp. Idag är det mycket svårt att tycka om sig själv och jag känner mig bara dum. När ska jag bli lika klok som de flesta andra. När ska jag få känna att mina beslut är kloka? När ska jag känna att jag inte behöver hamna i allt som strular för att kunna hjälpa andra sedan? Kan inte jag få lite ordning på mitt, lite lugn och ro och trygghet? Idag lever jag och andas tungt i skuggornas dal. Jag ber bara att min hjärna ska funka som andras och att jag också ska känna mig klok och få lite färre tillkortakommanden.

För oss som varit utsatta för mobbing i livet så är det svårt att komma ifrån att betrakta oss själva ur andras ögon. Vi gör saker ständigt utan att tänka på det för att få andras erkännande, för att känna att vi duger. Det är nog därför många av oss blir berömda stjärnor, musiker och författare tror jag. Vi vill bara bli älskade som vi är, känna tillhörighet och känna oss trygga. Det är få förunnat att känna allt detta utan mobbing men det är än svårare för oss. Lägg sedan till att jag varit utsatt för sexuella övergrepp och ni förstår att jag är en smula gränslös ibland. Jag måste hela tiden göra även det som är så obehagligt för att få uppleva *närhet* en närhet som är falsk men den enda jag känner till.

Trots att jag inget hellre vill än att lita på andra så är det också i denna känsla som jag finner att jag blir oftast sårad. I min längtan efter att duga, känna mig älskad, behövd och saknad så blir det bara ångest och en känsla av värdelöshet kvar.

Idag är det en låg dag efter ännu en ekonomisk smäll. Idag måste jag hitta ny kraft och tilltro till mig själv. Idag är det en extra stor utmaning.

Just idag är det svårt att känna mig värdefull.

Så kommer då livet ifatt mig?!

Har mått rätt uselt ett tag nu, min energi är förbrukad, bortflugen sin kos och jag vet inte vem som tagit den. Jag har ondare och är mer slut än förr. Ikväll har jag ångest och ville bara att dagen skulle ta slut.

Jag erkänner att jag inte är en obotlig optimist. Mitt liv suger aphårt ibland, rätt ofta känner jag mig som bluffen som ska bli avslöjad när som helst. Jag vet hur jag vill leva men kommer aldrig göra det. Mitt liv kan jag inte styra särskilt mycket över. Mitt liv har jag inte makten i. Mitt liv styrs av att jag är sjuk och inte kan göra mycket åt saken. Det är fruktansvärt att känna sig maktlös vid 43 års ålder. Jag hatar min sjuka kropp, jag avskyr helhjärtat att inte kunna som förr med envishet bita ihop och plantera fötterna i jorden för att få nytt fäste, spotta i nävarna och ta nya tag. Spottet är slut och köttet på mina händer har lossnat.

Som jag känner det nu är jag förbrukat, brutet gods som inte ens går att sälja på second hand. Jag vet att inlägget låter deppigt men ... Just nu är det så här. Just nu suger mitt liv för att jag suger.

Jag har inget att erbjuda, jag är tom!

Jag orkar inte samla kraft att våga drömma, för alla mina drömmar går i kras, jag förstör allt kring mig. Känns det som.

Just nu saknar jag hopp och jag längtar efter handlingskraft. Så känns det när livet kommer ifatt mig, ett liv som jag egentligen längtar att leva. Det har varit för många kränkningar för mig nu ett tag och i mitt trasiga hjärta river det upp stora, smärtsamma och blödande sår.

Basket är livet...

Saknar redan basketsäsongen som just har slutat... hur ska det gå? Måste se till att kunna se NBA på tv i a f.

Varsågod ett wallpaper till datorn.

Varsågoda alla ni som längtar precis som jag.

//H

Jag har köpt dessa urläckra sneakers idag!

Köpte dem på dna i IN:gallerian för endast 399 kronor - det var 500 kronors rabatt! Helt galet! Jag kommer vara värsta snygg första dagen på nya jobbet.

Har också fyndat en Timberland fleecetröja för 140 kronor och en top för 33 kronor på Återkommande Mode i Sundsvall.

Jag har också varit på möte på Försäkringskassan som också gick bra. Jag har hunnit jobba det känns också skönt.

Imorgon är det sista dagen på Återkommande Mode - det känns jättetrist! Jag har sån tur som har Yvonne Bengtsson som chef där. Hon är verkligen superduktig och jätteduktig människokännare. Jag har lärt mig mycket när jag har varit där både om mig själv och om jobbet som jag faktiskt inte visste förut. Många tror att det är ett jättelätt jobb att stå i affär men det är mycket att tänka på som butiksbiträde med.

Känner mig trött nu och ska snart vila en stund. Christer har ju åkt hem nu eftersom det är hans tur att ha gullungarna sina ett tag nu. Tråkigt utan hans sällskap - som vanligt - men vi ska ju dit på kalas då hans son fyller sju år.

//nöjdmamman

Längtan är värst...

.... längtan efter hans doft, hans armar i en härlig omfamning och känslan av hans kärlek till mig som jag ser i hans blick.

Känslan det väcker när jag ser något som skulle passa honom.

Känslan av att vilja dela det jag upplever med honom, bara längtan att jag skulle vilja uppleva solnedgången tillsamans med min älskling och stå och kyssas vid stranden med fötterna i vattnet och bara njuta av livet. Detta gör att jag skulle vilja åka hem imorgon och bara kasta mig i hans famn.

Christer jag älskar dig och längtar efter dig så mycket.

//bara din