Känner sån tacksamhet

Jag är så tacksam för mitt arbete och den självkänsla som jobbet ger mig. Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det men det kommer hålla min näsa ovanför vattenytan och det ligger på 25% så det känns alldeles bra. Den som gjorde bedömningen om min arbetsförmåga låg nog alldeles rätt som det känns just nu. Jag är glad att få höra att jag gör ett bra jobb, jag kan vara trött innan jag ger mig iväg men energin kommer alltid när jag sätter mig med mitt manus för intervjun, med en telefonlista att pricka av och formulär att fylla i. Det är så skönt med ett arbete där jag glömmer arbetet i samma ögonblick som jag kliver utanför porten och drar in den sköna luften i lungorna. Det känns bra eftersom Kronofogden kommer kunna mäta ut mer och kanske kommer jag också få behålla lite mer pengar själv också.

I det stora hela så är livet rätt gott just nu och jag funderar fortfarande på om jag ska börja sjunga i någon kör eftersom mitt liv just nu är alldeles bra som det är. Jag har jobb, månadskort på SL, min hund och hela Stor Stockholm att se mig omkring i. Ser fram emot min och Disas sommarutflykter då vi ska se oss omkring med buss och se var vi hamnar. Hemester är ju helt genomförbart här även med ett arbete. Bara närheten till alla muséum jag vill på gör ju möjligheterna i princip oändliga.

Jag har nu satt bollen i rullning och försöker få till en utredning av eventuellt Aspergers/ADD/ADHD och det känns som min kraft kan gå till mig själv och inte för ett engagemang i massa annat. Jag behöver hjälp och kunskap och jag är så trött på mig själv imellan varven. Det är också ok och jag är glad att jag vågar söka hjälp.

Mitt arbete är perfekt för mig, samma rutiner varje gång, liknande uppgifter bara föremålen varierar och det är lätt att se en början och ett slut på varje uppgift. Sånt mår jag bra av och vet ni, jag förtjänar att må så bra som jag kan också.

Har börjat längta efter att dejta igen och det känns ju som ett sätt att även ge mig själv ett värde på ett annat sätt. Det svåra här är att våga ta steget, våga möta en drömman och våga ge mig rätten till kärlek igen. I början kan det nog vara bra att våga ta en fika på stan med någon som första steg. Så män mellan 35-50 som bor i Stockholmsområdet... Vad säger ni? En semla och kaffe på stan på söndag före klockan 13.00? *fniss*

Ärligt talat så har jag ju inge bråttom jag är fortfarande märkt efter misstag i mitt förflutna men jag är åtminstone öppen för möjligheten att vara en vän till en början och om tycke uppstår så småningom en ny man i mitt liv.

Förberedelserna fortskrider

Nu börjar saker och ting att rulla. Har dock några frågor jag behöver får svar på ännu. Men det löser sig nog eftersom. Tid är bokad för att skaffa hundpass och ge Disa första vaccinationen mot rabies. Det behövs två innan hon får komma in i Storbritannien. Håller på att ta reda på vad det kostar för henne att flyga dit och HUR man ska lösa det. Hoppas verkligen inte att det är för dyrt för då måste jag nog fundera över hur vi ska göra.

Livet är verkligen inte lätt men jag hoppas att jag hittar nya lösningar på problemen.

Min lovebug är så viktig att det är svårt att tänka sig att leva utan henne. Vi håller tummar och tår.

Jag är glad att det finns hjäp att få i Bradford och att jag nu också får hjälp i bostadssökandet. Det är svårt att få en lägenhet utan referenser där och det är svårt att ha sådana när jag inte bott i landet förut. Det kommer också att lösa sig det också, det är jag helt övertygad om.

Jag ser fram emot mitt nya äventyr för jag inser nu att skytten i mig kräver sitt. Jag har assendenten i Junfrun och den delen av mitt komplicerade jag har fått sitt hittills i mitt liv. Nu är det dags för skytten att få dominera.

Mycket har hänt sedan sist igen.

Livet är verkligen en spännande pryl. Du vet inte vad som händer från dag till dag och timme till timme ibland.

Nu har jag flyttat hemifrån, japp, du läste rätt. Jag har flyttat hemifrån för att inte vara i vägen för mina vuxna barns utveckling. Varför jag flyttat? Konstigt, ja kanske. För mig var det snarare en fråga om att lösa ett "problem" praktiskt. I Sundsvall där jag bor är det bostadsbrist och då särskilt på små lägenheter. Barnen bor kvar mitt i stan och delar på den lägenheten de bor alla billigare tillsammans i den stora 4:an. Jag kände mig i vägen som sagt och jag var helt utsliten mentalt efter alla år ensam med ansvaret. Missförstå mig nu inte, mina barn är vuxna, smarta, duktiga och oftast kloka. Sönerna är 23, 22 och dottern 18 år och fullt kapabla att påbörja sina liv utan mig som ser till att vardagen fungerar. Det fixar de själva. Vi tycker mycket om varandra men tiden att bryta upp var NU och för att vi skulle kunna må bra på varsitt håll så var detta en tvungen process att inleda. Jag känner att det nästan känns som att diskutera en skilsmässa och på sätt och vis handlar det nog om det. Vi kapar nu navelsträngen helt. Jag finns bara ca 10 minuter bort med bussen och vill de något är det bara att ringa.

Jag stormtrivs i lilla Bredsand med trevliga människor som hälsar när vi är ute och promenerar jag och hundarna. Tempo var inte så hiskeligt dyrt som jag trodde och eftersom jag äter rätt enkel mat så fungerar det nog bra. Vill jag handla mer så kan jag ju åka till Kvissleby och handla på ICA Kvantum där.

Jag jobbar på tillsammans med underbara gänget med Sundsvalls Gospelfestival, härligt. Jag är också med och ska medverka på Spectras 20-års jubiléum och sjunga som gammal Spectrian, det känns jättekul. Jag saknar förstås kören jag sjunger i nu, Joyful Soul, men vi ses ju snart igen.

Mitt liv är gott och mina hundar och jag har ett lugnt liv. Mycket stress har försvunnit, enda smolket i bägaren är att Försäkringskassan strular, oväntat? Nej, men det kommer ordna sig det också.

Trött och slut

Det har varit ett händelserikt halvår med många förhoppningar, glädje, sorg, svek och allt vad livet innebär. SÅ idag när jag inte har något inplanerat blir det bara Facebook, tv, nattlinne och allmänt slöande som gäller på agendan.

Jag är så trött igen att jag tror jag smäller av. Jag behöver mental vila från starka känslor just nu. Med detta sagt önskar jag er alla en härlig dag.

Kram

På mina nyläkta vingar...

Jag vill vända mig mot en annan företeelse nämligen hur frivilliga bemöts av ledning i olika sammanhang. Jag förstår ju allt mer att det som är lego idag är att man minsann får vara tacksam att man får hjälpa till. Inte ens i den här världen har man rätt att ha ett liv som kan vara svårt av olika anledningar och som kan skapa förhinder. Inte ens denna är en frison för att känna sig uppskattad då man väljer att lägga sin fritid till förmån för någon annan vare sig det gäller ett lag, företag eller ens i kyrkan. Jag har personligen förlorat arbetsinkomst till förmån för aktiviteter jag engagerat mig i till förmån för andra.

Jag är nästan rädd att jag måste inta en mer cynisk syn på detta och undra om jag som person inte är smått knäpp för att jag utsätter mig för att hjälpa andra. För de människor det går bra för i livet är inte vi som försöker vara snälla utan det är de som är egocentriska, giriga, lögnare och sådana som utnyttjar andra människor, det är de som vinner fördelarna i vårt samhälle. Hur blev det så här egentligen?

Jag hjälper gärna till för att bryta tristessen från att inte ha ett arbete. Jag har andra aktiviteter också och tyvärr så övar ju inte min kör varje dag. Jag försöker göra en insats bara för att jag ser behovet någonstans. Det är slut med det nu. Jag ska prova att sätta mig själv främst och bara bekräfta mina egna och familjens behov hädanefter. Jag vill verkligen inte det men nu har jag fått nog.

Korkad är man om man vill hjälpa andra, vara snäll och stötta personer i sin närhet. Det är så sorgligt tycker jag. Varför skattas rovgirighet högre än välvilja? Varför tvingas jag härda mitt hjärta och använda en ilska som inte är min egen för att klara mig? Jag tvingas av samhället att bli mentalt femton år igen och jag vill protestera mot detta.

Jag är så trött att trampas på, förnekas och vuxenmobbas att ni har inte en aning hur tröttsamt det är.

Det finns individer som vill vara kollektiv och tycker att de ska trampa på mig för att jag vill vara jag. Nu förstår jag allt mer varför ensam är stark och det är HELT uppenbart varför det är just jag.

Varför då undrar du? JO, för jag har den inre styrkan som krävs för att orka med att vara individ och kämpe i livet. Ni stackare som måste klampa på mig för att finna egen styrka tycker jag verkligen synd om. Jag må vara tillfälligt sårad nu men min inre styrka reser mig alltid upp och kvar blir ni med era förkrympta själar och kämpar efter luft samtidigt som ni ser mig försvinna över horisonten på nyläkta vingar.

Så tacksam

För underbara barn, goda vänner och för att jag lever.

För att jag får ha ett liv helt enkelt...

dags för en riktig mental pickmeup och den börjar nu...

The Secret ... Jag är värd allt gott i livet, precis som DU!

Kärlek<3

Ber om ursäkt för långt uppehåll.

Men som ni vet vid det här laget så är mitt liv väldigt innehållsrikt för att uttrycka sig milt.

Jag har sedan vi hördes av sist varit med om ett mirakel, en härlig gospelupplevelse, blivit kär, fått nya vänner och förlorat min farmor. SÅ livet går upp och ned kan man säga.

Lite nyfikna blev ni nog på mitt mirakel antar jag. Jag vill då dela med mig av att min dotter har en normal CRP - för första gången sedan hon drabbades av sin barnreumatism - den ligger på 4! Detta innebär att den nu är bromsad. Jag har tackat Gud och Canakinumab för att de uträttat detta mirakel i min dotters kropp. Det innebär ju att nya skador i hennes leder nu också har bromsats MEN de gamla skadorna och värken i alla de lederna kommer att sitta i tills de är utbytta.

När det gäller min dotter så kommer hon byta skola igen till hösten. Hon ska då börja i Geijerskolan här i Sundsvall. Det kommer att innebära att hon går i en skola med ca 30 elever och med en hög personaltäthet - fantastiskt. Det här är en skola för barn med olika funktionshinder så det innebär ju också att hon slipper känna sig annorlunda gentemot andra elever. Det känns också skönt tycker jag. Ett av argumenten för detta är ju helt klart att minska utanförskapet och minimera känslan också. Min dotter får också behålla kuratorskontakten hon har börjat bygga på Höglundaskolan till hon är redo att gå vidare - det är också bra.

En härlig gospelupplevelse då; Jo, vi var på Baptistkapellet i Ljustorp på Valborgsmässoafton och hade en härlig konsert och ett härligt möte med församlingen där. Vi fick se lite lovsångsdans och sjunga lovsång också. God grillkorv och lagom stor brasa med massor med fyrverkerier bjöds också. Underbar kväll.

Kär - ja, jag har ju inte direkt svårt att falla kan man ju säga. Berättar mer framöver när jag ser vartåt det bär hän.

Fått nya vänner - det är också fantastiskt.

Min farmor gick bort för 10 dgr sedan och Sonja Olsén kommer alltid leva i mitt minne. Må hennes själ vila i frid.

Ska försöka att uppdatera mig lite bättre och även min blogg för er som är intresserade. Vill önska er en fortsatt härlig vecka.

Eder,

//Harriet

Vågar se lite framåt igen.

Det känns skönt med allt vad det innebär. Vad skönt det är att våga ta itu med saker som smärtar en svårt och att se att det blir som allra bäst när man möter just sin smärta, ångest eller vad det nu är. När man tagit sig igenom så har processen varit hård och skoningslös - men igenom är man. Det är detta som är livet. Våga se det som gör ont och även våga ta emot den lindring och frid som kommer tillbaka.

Livet går upp och ner för alla.

Mycket att tänka på är det.

Följ min blogg med bloglovin

Slutet på något jag hoppades på?

Början på ny medicinering och

en dos med svåra val....

Vem sa att livet skulle vara enkelt?

Står inför mycket nytt i mitt liv.

Ser fram emot allt det nya samtidigt som det känns något oroande då man inte vet vad det innebär. Livet är härligt och med motgångar stärker man själen och viljan. Kraften finns där hela tiden. Modet ökar och viljan också. Att våga se förändring är viktigt samtidigt som det är alldeles nödvändigt om man som jag har en hel del att förbättra i personligheten och styrkan i Gud gör att man orkar stå ut med det mesta.

Är hemma och försöker komma ikapp med allt. Jag vet att jag är på väg och arbetet för min dotter fortsätter. Starkt och med glädje. Tungt men värt allt!

Jag har sån tur att jag har så härliga barn. Min nya man är fantastisk och tillsammans blir vi ännu starkare. Jag gläds åt mitt stora driv att bli bättre trots mina brister. Jag är glad att jag alltid kämpar på trots att det är minst sagt motigt emellan varven.

Glädjen i familjen och kärleken gör att man orkar allt.

"What doesn't kill you, makes you stronger!

Basket är livet...

Saknar redan basketsäsongen som just har slutat... hur ska det gå? Måste se till att kunna se NBA på tv i a f.

Idag är det vila som gäller....

... till vi träffas för att repetera kl.18.00 ikväll.

Det är så fantastiskt roligt med allt som händer runt omkring mig nu. Jag är så tacksam för allt det goda i mitt liv. Så lite trötthet, värk och annat gör inte särskilt mycket. Jag är priviligierad och har sån tur som får vara med på allt det här. Det är verkligen inte synd om mig i alla fall. Körslaget regerar!

Dessutom så blir jag sambo nu i dagarna och har ju världens bästa pojkvän och bonusbarn. Mina egna härliga ungar såklart förgyller varje dag. Känner mig som en lyckost!

Hurra för mitt liv just nu.

Den här veckan har inneburit...

... en massa kul saker, några omvälvande, andra krävande en hel massa skön rutin, några härliga avbrott, trötthet, gjädje, rädsla, sorg. 

Man kan säga att den här veckan har visat ett gott genomsnitt av livet helt enkelt.

För nog är det ju så att för att kunna uppleva alla positiva saker i livet måste man också ha mött de riktigt tragiska? eller?

Jag är glad att det går bra för mina barn. Jag är glad för att jag har kommit ur en svacka då jag mått dåligt, jag bygger min självkänsla med myrsteg och med beslutsamhet - varje dag, jag är också glad för att Gud vill leva nära mig, jag är glad att människor faktiskt saknar mig om jag inte finns i närheten.

Jag är tacksam att jag fått vara med om det svåra - för det har utvecklat mig och det har lärt mig att uppskatta de små tingen i livet. Jag är tacksam för mina barn för de är den rikaste gåvan i mitt liv. Jag är tacksam att jag äntligen mötte en så fantastisk man som Christer. Jag är oändligt tacksam för de dagar då jag faktiskt kan ana hur det var att vara frisk. Jag är tacksam att det faktiskt ser ut som om jag hamnat rätt i livet med mitt jobb. Jag är tacksam för att min framtid äntligen ser lite ljusare ut.

Så ni som undrar hur jag kan vara glad nästan jämt så kan jag säga att; av alla mina svårigheter i livet som jag mött och möter varje dag har jag blivit en bättre uppdaterad version av mig själv. 

Motgångarna i livet har gjort mig till den jag är idag. Motgångarna har gett mig glädjen även i det lilla.

Jag gör så gott jag kan i livet - självklart gör JAG massor av misstag, jag är så full av fel och brister - där jag inte klarar av att göra bra ifrån mig så är GUD där och fyller i resten.

God is good,

All the time

Fortfarande förkyld...

Hästen jag hade Joons Joyride eller Moffa som vi kallade honom. Snäll som ett lamm var han.

Igår fattade jag ett svårt beslut.

Fr o m jul så kommer jag inte att ha Kyrkis mer. Jag har börjat känna mig stressad trots att jag tycker det är så kul. Jag blir stressad över att jag kommer till korta när det gäller att kunna massa olika lekar och att kunna mängder av barnsånger - vilket jag inte kan - jag är inte utbildad till förskollärare och har inte - tyvärr - lärt mig en massa där heller.

Jag har tvingats att fatta ett par stora och obekväma beslut den här terminen, det här med Kyrkis förstås och så har jag slutat sjunga i Spectra Gospel. Båda beror på att jag inte klarar av en stress som blivit negativ för min del. Jag vet inte om det beror på att jag har tappat självkänslan eller om det helt enkelt är för att jag har börjat jobba och vill satsa kraften på det.

I båda fallen så känns det som en sten lättat mitt bröst - trots att jag har älskat att göra båda delarna - jag känner att besluten är rätt även om de varit svåra och fått komma över lång tid. Jag är fortfarande in i en lång omformningsprocess utav mig själv som person och jag vet inte var det kommer att sluta.

Jag har en känsla av att det kan bero på att jag har haft ett liv som varit svårt i stora delar och ett liv kantat med stora utmaningar. För att citera Sagan om Ringen så; Känner jag mig som för lite smör som man brett på en alldeles för stor skiva bröd.

Jag upplever det som om jag bara gett allt av mig själv och glömt att jag faktiskt behöver lite för egen del också. Jag måste som person lära mig att säga nej, stopp och jag har inte tid. Det är ändå viktigast att jag finns till för barnen, Christer och hans barn det är där mitt fokus måste ligga. Jag måste också vända mig mer till Gud och låta Han ta större plats i mitt liv.

Vill jag fortsätta vara ärlig mot människor i min omgivning måste jag också vara ärlig mot mig själv.

Det är mycket som mal runt i min hjärna just nu men det är ändå skönt att jag mitt i mitt virrvarr också kommer fram till beslut som i alla fall just nu känns bra i mitt liv. Beslut som inte fattats lättvindigt utan som fått mogna över längre tid. Att vara vuxen innebär också att våga fatta de beslut som är obekväma för egen del. Ansvar får man ta hela livet och jag är inte rädd för det alls. Jag har haft ansvar både pålagt och självpåtaget hela mitt liv sedan jag var 1,5 år gammal så det är inget nytt.

Just nu så måste jag hitta en nivå som passar mig och mitt liv och inte en nivå som är påhittad för att jag tror att det krävs av mig och min omgivning.

Jag har min dotters sjukdom att försöka hjälpa både henne och mig att leva med. Jag har hennes aktiviteter som Elvirakören och nu äntligen Klubb Mysak varannan lördag. Jag har kyrkan, bönegruppen en underbar pojkvän och hans barn att ta ansvar för och omsorg om. Jag har Sundsvall Dragons som jag älskar att jobba frivilligt för och på toppen av allt detta har jag ett jobb som jag gillar mer och mer och en utbildning till nagelteknolog att se fram emot så känner jag att det räcker här. Jag är sjukpensionär på 75% trots allt och måste klara av att kunna arbeta de sista 25% för att få mitt liv att fungera bättre.

SÅ, så ser det ut just nu.... plus en rackarns förkylning... tror knappast att det blir någon lovsång på söndag för min del med den i åtanke.

//livsbejakarmamman

Den här dagen har varit annorlunda.

Jag har varit jättetrött och när jag gick och la mig efter att ha sänt iväg dottern till skolan så vaknade jag kl.12.30. Helt galet! Efter det gjorde jag mig iordning för att möta henne på stan för att köpa födelsedagspresenter till kompisens kalas som hon ska på. Vi hade det mysigt på stan och njöt i solen trots att det blåste kallt.

Sedan var jag hemma i ca en timme och lagade middag plus att jag hann äta. Efter det var det bara att ta sig iväg till styrelsemöte med Spectra Gospel där jag är sekreterare - jättekul! Vi hade ett så bra möte så den tiden känns helt okay att lägga.

Jag älskar verkligen min kör och att vara både medlem och sjunga i den såklart. Det finns inget bättre - barnen toppar allt, men efter dem - i livet än att sjunga.

Jag är trött nu men skriver mer imorgon lovar jag.

Kram,

//Enastående mamma