Känner sån tacksamhet

Jag är så tacksam för mitt arbete och den självkänsla som jobbet ger mig. Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det men det kommer hålla min näsa ovanför vattenytan och det ligger på 25% så det känns alldeles bra. Den som gjorde bedömningen om min arbetsförmåga låg nog alldeles rätt som det känns just nu. Jag är glad att få höra att jag gör ett bra jobb, jag kan vara trött innan jag ger mig iväg men energin kommer alltid när jag sätter mig med mitt manus för intervjun, med en telefonlista att pricka av och formulär att fylla i. Det är så skönt med ett arbete där jag glömmer arbetet i samma ögonblick som jag kliver utanför porten och drar in den sköna luften i lungorna. Det känns bra eftersom Kronofogden kommer kunna mäta ut mer och kanske kommer jag också få behålla lite mer pengar själv också.

I det stora hela så är livet rätt gott just nu och jag funderar fortfarande på om jag ska börja sjunga i någon kör eftersom mitt liv just nu är alldeles bra som det är. Jag har jobb, månadskort på SL, min hund och hela Stor Stockholm att se mig omkring i. Ser fram emot min och Disas sommarutflykter då vi ska se oss omkring med buss och se var vi hamnar. Hemester är ju helt genomförbart här även med ett arbete. Bara närheten till alla muséum jag vill på gör ju möjligheterna i princip oändliga.

Jag har nu satt bollen i rullning och försöker få till en utredning av eventuellt Aspergers/ADD/ADHD och det känns som min kraft kan gå till mig själv och inte för ett engagemang i massa annat. Jag behöver hjälp och kunskap och jag är så trött på mig själv imellan varven. Det är också ok och jag är glad att jag vågar söka hjälp.

Mitt arbete är perfekt för mig, samma rutiner varje gång, liknande uppgifter bara föremålen varierar och det är lätt att se en början och ett slut på varje uppgift. Sånt mår jag bra av och vet ni, jag förtjänar att må så bra som jag kan också.

Har börjat längta efter att dejta igen och det känns ju som ett sätt att även ge mig själv ett värde på ett annat sätt. Det svåra här är att våga ta steget, våga möta en drömman och våga ge mig rätten till kärlek igen. I början kan det nog vara bra att våga ta en fika på stan med någon som första steg. Så män mellan 35-50 som bor i Stockholmsområdet... Vad säger ni? En semla och kaffe på stan på söndag före klockan 13.00? *fniss*

Ärligt talat så har jag ju inge bråttom jag är fortfarande märkt efter misstag i mitt förflutna men jag är åtminstone öppen för möjligheten att vara en vän till en början och om tycke uppstår så småningom en ny man i mitt liv.

Efter ett livs kamp så förstår jag nu varför?!

Jag förstår varför jag har haft svårt att ha ett nära och verkligt umgänge. Varför jag i min önskan om att vara social alltid känt mig avig, fel och konstig.

När jag var i tonåren så orsakade min oförmåga ofta utbrott, jag var oerhört svart eller vit i mitt tänk. Jag var brottsligt ärlig och sa alltid vad jag tyckte och tänkte. Såklart att människor upplevde mig annorlunda.

Jag har upptäckt genom min äldsta son att vi har oerhört mycket gemensamt i sättet vi är. Därför förstår vi varandra så bra och därför trivdes han bra hos mig.

Jag har absolut Aspergers och ADHD själv. Jag måste se till att få en diagnos på detta och kanske hjälp och stöd i min vardag. Jag är så himla trött på att ställa till det för mig i livet, att ständigt få städa upp efter mig själv. Jag är så trött på att aldrig förstå riktigt hur samvaron med människor fungerar. Jag kapitulerar. Det är fel på mig, det är jag som är avvikande, fel och onormal. Även om jag tycker bättre om mig själv idag än vad jag gjort på många år. Så är jag så trött på min ständiga oförmåga att hålla i pengar trots att jag vill, att ha svårt med siffror. Höra mer än andra och ständigt pejla allting överallt. Ibland är jag så överväldigad av alla intryck att jag isolerar mig på mitt rum bara för att få tid att ladda.

Jag har trott att jag var en HSP men då skulle jag förstå fler saker i det sociala samspelet än vad jag gör.

Dags att uppsöka en vårdcentral och få en tid för utredning, diagnos och kanske medicin. Någon slags hjälp behöver jag helt klart för jag orkar snart inte mer. Jag är visserligen högfungerande men jag är ständigt utmattad.

Tror det är därför jag tycker så mycket om mitt nya jobb. Enkla instruktioner, uppgifter jag vet början och slut på och klara mål att arbeta med. Det är jätteskönt för mig. Samma rutin och samma uppgift skapar ett lugn som jag uppskattar. Jag är hela tiden i arbete och trivs med det. Jag behöver känna mig nyttig och ha en uppgift.

Hej!

Jag heter Harriet och jag har antagligen Aspergers/adhd, jag förstår det nu när jag är 44 år. Tänk om jag kunnat få hjälp tidigare. Nu är det dags!

Drömmar kan vara stora och små...

... de kan vara korta och långa men så länge man provar att uppfylla dem så är det väl bra, eller?

Jag har tur att jag är stark och kan resa mig fort. Jag har tur som har glädjen i själva livet och inte i ägodelar. Jag har tur som kan anpassa mig och jag är glad att jag kan omvärdera, utvärdera och skapa ny struktur i det som känns ostrukturerat.

Ibland har jag otur när jag tänker men jag tar ansvar för mina fattade beslut och ställer saker och ting till rätta. Jag blir mer och mer övertygad om att jag har en mild form av aspergers och adhd eftersom något kan verka som en jättebra idé ändå blir bara fel. Andra saker jag är irriterad på hos mig själv är att jag kan få en fix idé och inte förrän jag har utfört den blir jag lugn och kan tänka på annat. Jag menar, jösses, varför kan inte jag var klok och eftertänksam som andra? Varför är jag aldrig nöjd? Varför kan inte jag finna mig i saker och tiga still?

Visst ibland är handlingskraft bra men ibland kan det bli bara fel. Min livskris efter mitt Englandsäventyr blev ju kort eftersom jag hade panik i något dygn och sedan fungerade hjärnan igen.  Ja hjärnan fungerar på mina villkor och inte riktigt lika utmärkt som många andras. Jag blir förbluffad över min förmåga att förstå ganska komplicerade filosofiska, matematiska tankar som andra förklarar men känner mig aldrig lika skarp som min son Jonas eller min vän E-L. Min första makes analytiska förmåga skulle jag vilja ha.

Det som eventuellt kan betecknas som mitt i livet undran om än inte kris. Så gäller det väl att hitta min plats i livet. Det skrämmer inte men är ändå en period som handlar mycket om att iaktta, känna efter och känna in. En smula introvert och en smula försök till eftertanke börjar komma in i mitt liv. Kanske kommer det lite mognad också till mig, kanske kan jag få känna mig mer jämn eller så blir jag en total rebell även i fortsättningen som kräver min egen individualitet och uttryck.

Just nu är min fixa idé att få hem älskad Disa så fort som möjligt. Visserligen är det ju trevligt men jag känner att mitt fokus ligger där. Min smala lycka är ju att jag ska ta mig in till Stockholm och provjobba imorgon. Vad spännande! Det känns också spännande att ta reda på bästa vägen hem eftersom den buss jag nu har åkt med ett par vändor inte går efter klockan nio från Danderyds Sjukhus och busstationen där. Tur att jag även är inställd på problemlösning och ser fram emot att lösa dem även om jag när jag befinner mig mitt i dem, kan sucka tungt och undra, hur gör jag nu då?