Med gräv i magen

Jag är rätt slut mentalt idag. I mitt huvud snurrar det miljoner tankar. Det snurrar massa tankar färgade av oro för framtiden. Jag vet att Gud tar hand om min framtid och jag vet att det är ett fruktlöst företag att känna oro då det bara gör att man är sysselsatt med något som inte tar en vidare någonstans. Samtidigt som jag vet allt detta så känner jag ändå stor oro för hur jag ska lösa min situation. Förra veckan blev det inget arbete på mitt jobb, idag fick jag sms att det inte blir något följande två veckor heller. Jag kände inte till att det kunde vara så här och eftersom jag inte gillar oförutsedda händelser så blev jag helt dränerad på kraft.

Däremot har jag använt lite tid till att använda oron till något konstruktivt jag har sökt en hel del nya jobb och försöker lösa problemet. Jag blir frustrerad över att det hela tiden ska komma upp nya saker att ta ställning till och försöka finna lösningen på. Jag vet verkligen att livet innehåller tvära kast och jag känner mig kastad hit och dit som en kork på öppet hav. En kork som har liten möjlighet att påverka det gigantiska, böljande, svarta havet runt omkring sig.

Jag lever och jag får känna på att jag lever, hårt, varje dag. Jag är glad att jag inte är förtvivlad och att jag känner mig krossad idag. Jag känner mig bara lite krigstrött. Jag är så less bara och den här gången är det inte ens mitt fel. Det är nog svårt för mig att arbeta igen och jag behöver rutiner för att känna mig trygg och komma igång. När det är så här, vilket jag inte förstod innan, då är jag inte så säker på att det är värt det. Missförstå mig inte på något sätt, jag är tacksam att jag har ett jobb. Jag tycker om mitt jobb och även om det här känns rörigt så är det som det är.

Som jag nyss skrev så försöker jag påverka min situation och det genom att söka nya jobb. Imorgon ska jag ta mig till Arbetsförmedlingen här i Tyresö så jag kan få en handläggare som kanske kan hjälpa mig vidare till en anställning som passar mig bättre och där jag kan få lite stöd och kan komma vidare. Som jag skrev i mitt personliga brev; en brist som jag har är att jag bryr mig för mycket men den bristen satt på rätt ställe kan också bli en tillgång.

Under tiden jag arbetar på en lösning så kommer det fortsätta att kännas som någonting gräver i min mage och krampen i magen kommer att dyka upp och försvinna med jämna mellanrum.

Drömmar kan vara stora och små...

... de kan vara korta och långa men så länge man provar att uppfylla dem så är det väl bra, eller?

Jag har tur att jag är stark och kan resa mig fort. Jag har tur som har glädjen i själva livet och inte i ägodelar. Jag har tur som kan anpassa mig och jag är glad att jag kan omvärdera, utvärdera och skapa ny struktur i det som känns ostrukturerat.

Ibland har jag otur när jag tänker men jag tar ansvar för mina fattade beslut och ställer saker och ting till rätta. Jag blir mer och mer övertygad om att jag har en mild form av aspergers och adhd eftersom något kan verka som en jättebra idé ändå blir bara fel. Andra saker jag är irriterad på hos mig själv är att jag kan få en fix idé och inte förrän jag har utfört den blir jag lugn och kan tänka på annat. Jag menar, jösses, varför kan inte jag var klok och eftertänksam som andra? Varför är jag aldrig nöjd? Varför kan inte jag finna mig i saker och tiga still?

Visst ibland är handlingskraft bra men ibland kan det bli bara fel. Min livskris efter mitt Englandsäventyr blev ju kort eftersom jag hade panik i något dygn och sedan fungerade hjärnan igen.  Ja hjärnan fungerar på mina villkor och inte riktigt lika utmärkt som många andras. Jag blir förbluffad över min förmåga att förstå ganska komplicerade filosofiska, matematiska tankar som andra förklarar men känner mig aldrig lika skarp som min son Jonas eller min vän E-L. Min första makes analytiska förmåga skulle jag vilja ha.

Det som eventuellt kan betecknas som mitt i livet undran om än inte kris. Så gäller det väl att hitta min plats i livet. Det skrämmer inte men är ändå en period som handlar mycket om att iaktta, känna efter och känna in. En smula introvert och en smula försök till eftertanke börjar komma in i mitt liv. Kanske kommer det lite mognad också till mig, kanske kan jag få känna mig mer jämn eller så blir jag en total rebell även i fortsättningen som kräver min egen individualitet och uttryck.

Just nu är min fixa idé att få hem älskad Disa så fort som möjligt. Visserligen är det ju trevligt men jag känner att mitt fokus ligger där. Min smala lycka är ju att jag ska ta mig in till Stockholm och provjobba imorgon. Vad spännande! Det känns också spännande att ta reda på bästa vägen hem eftersom den buss jag nu har åkt med ett par vändor inte går efter klockan nio från Danderyds Sjukhus och busstationen där. Tur att jag även är inställd på problemlösning och ser fram emot att lösa dem även om jag när jag befinner mig mitt i dem, kan sucka tungt och undra, hur gör jag nu då?