Med gräv i magen

Jag är rätt slut mentalt idag. I mitt huvud snurrar det miljoner tankar. Det snurrar massa tankar färgade av oro för framtiden. Jag vet att Gud tar hand om min framtid och jag vet att det är ett fruktlöst företag att känna oro då det bara gör att man är sysselsatt med något som inte tar en vidare någonstans. Samtidigt som jag vet allt detta så känner jag ändå stor oro för hur jag ska lösa min situation. Förra veckan blev det inget arbete på mitt jobb, idag fick jag sms att det inte blir något följande två veckor heller. Jag kände inte till att det kunde vara så här och eftersom jag inte gillar oförutsedda händelser så blev jag helt dränerad på kraft.

Däremot har jag använt lite tid till att använda oron till något konstruktivt jag har sökt en hel del nya jobb och försöker lösa problemet. Jag blir frustrerad över att det hela tiden ska komma upp nya saker att ta ställning till och försöka finna lösningen på. Jag vet verkligen att livet innehåller tvära kast och jag känner mig kastad hit och dit som en kork på öppet hav. En kork som har liten möjlighet att påverka det gigantiska, böljande, svarta havet runt omkring sig.

Jag lever och jag får känna på att jag lever, hårt, varje dag. Jag är glad att jag inte är förtvivlad och att jag känner mig krossad idag. Jag känner mig bara lite krigstrött. Jag är så less bara och den här gången är det inte ens mitt fel. Det är nog svårt för mig att arbeta igen och jag behöver rutiner för att känna mig trygg och komma igång. När det är så här, vilket jag inte förstod innan, då är jag inte så säker på att det är värt det. Missförstå mig inte på något sätt, jag är tacksam att jag har ett jobb. Jag tycker om mitt jobb och även om det här känns rörigt så är det som det är.

Som jag nyss skrev så försöker jag påverka min situation och det genom att söka nya jobb. Imorgon ska jag ta mig till Arbetsförmedlingen här i Tyresö så jag kan få en handläggare som kanske kan hjälpa mig vidare till en anställning som passar mig bättre och där jag kan få lite stöd och kan komma vidare. Som jag skrev i mitt personliga brev; en brist som jag har är att jag bryr mig för mycket men den bristen satt på rätt ställe kan också bli en tillgång.

Under tiden jag arbetar på en lösning så kommer det fortsätta att kännas som någonting gräver i min mage och krampen i magen kommer att dyka upp och försvinna med jämna mellanrum.

Den där känslan...

Ni vet den där känslan av att känna sig som en bluff, att alla ser igenom en och att känna att du bara är fel. Där är jag nu.

Det skaver rätt hårt under skinnet att känna sig obekväm i den man är, sina tillkortakommanden och känslan av att, finns det något mer, blir det någonsin bättre eller varför är jag så in i baljan udda, obekväm och jag kort och gott fel hela tiden.

Det är inte en bekväm plats att vara på. Den platsen där bara misstagen tillåts ta plats, den platsen där bara felaktiga beslut och att ständigt rensa upp i efterskalvet av sina goda föresatser. Att ha gått ett nu halvt liv och inse misstagen försent. Se hur längtan efter kärlek bara blev till ingenting. Hur jag står där ensam idag, ensam med alla mina goda föresatser satta på skampåle till allmän beskådan och jag bara väntar på den publika förödmjukelsen.

Jag är dock lite tacksam att jag vågar se mina misslyckanden och att jag fortfarande orkar försöka stå ut med mig själv i en värld där bara den som har pengar, skönhet, status och makt är värdefull. I en värld där den som kämpar för att göra gott och där status och makt är ointressanta för. Inte konstigt att en sån människa hamnar i skottgluggen för diverse elände och blir utsatt för det ena och det andra.

Ibland tänker jag att världen inte har någon glädje av mig och att jag är för udda för att få ta plats i den.

Ibland tänker jag, tänk om det inte blir bättre än så här? Orkar jag mer av detta? Just nu är jag oerhört osäker på det.

Curiousity killed the cat?

Så säger ju det engelska uttrycket. Det menar ju att det är fult att vara nyfiken, eller? För mig personligen skulle det innebära en personlig själslig död då jag har stort behov av att lära mig nya saker hela tiden. Det skulle vara rent fruktansvärt att stagnera. Följdaktligen är jag alltså en stor ivrare för nyfikenhet och då menar jag inte nyfikenheten på vad grannens stora paket som stod utanför dörren innehöll utan mer den nyfikenheten som skapar en utveckling av mig själv. En nyfikenhet som kan leda till ny kunskap, nya ställningstaganden och förslusten av fördomar t ex.

Jag har alltid älskat skolvärlden och att lära mig nytt är utmaningar jag älskar. Jag ska dock erkänna att jag inte gärna lär mig om saker som inte intresserar mig. Är saker helt främmande söker jag hjälp av andra då jag kan behöva lite hjälp och ledning. Är jag intresserad av någonting så är det väldigt enkelt att hitta information och komma ihåg den. Jag är en stor älskare av passionerad kunskapsinhämtning och tycker att det är underbart när min egen kunskapstörst skapas utifrån den drivkraften. Jag mår bra av att lära mig nytt och att lära om. Det är fantastiskt. Jag försöker också medvetet att vara öppen för andra människor och deras tro, idéer och tankevärld. Det är underbart att försöka sätta sig in i hur andra människor fungerar. Jag älskar att vara positivt nyfiken som jag kallar det.

Jag älskar med mig själv att jag är blåögd, jag vet att jag har berört det här ämnet förr, jag föredrar att tro andra människor om gott. Jag har fel ibland och ibland är det fel rätt ofta men det ger mig ändå en skön världsåskådning tycker jag då jag har glasögon av kärlek på mig istället för av rädsla. Jag känner mig oftast trygg och jag skapar i ögonblicket positiva människomöten. Livet kan vara så hårt och kallt ändå så varför inte välja att se på det med en grundoptimism? Vad skulle vara det värsta som hände dig?

Försök att vara vänlig mot alla du möter en vecka och tänk medvetet på att varje människa du ser kan vara en ny vän. Sätt dig på ett kafé i din lokala galleria och titta ut på vilken vacker mångfald det finns, studera också hur vi strävar efter att vara olika i vår likhet. Speglar inte det om något att vi alla är samma? Förstå min tanke rätt här. Är det inte rätt underbart att vi är så lika trots att vi försöker att skapa olikheter mellan varandra. Jag lovar att även den smartaste människan känner sig lite dum ibland. Den rika kan också vara fattig och den som verkar stark och klarar allting kan i själva verket känna sig tvungen till det eftersom vederbörande inte har lyckats knäcka koden och be om hjälp.

De sanningar vi lever efter fungerar bäst om vi har skapat dem sjäva efter eget huvud. Tolka mig rätt nu, jag menar såklart den sanningen som omfattar vem vi väljer att vara, hur vi väljer att bemöta andra och hur vi tolkar vårt liv och vår verklighet. Hänger du med? Det handlar inte om andras påverkan här utan hur vi väljer att ta ställning i vårt eget liv. Hur vi väljer att värdera det vi har och vad vi tycker vi saknar för det är så oerhört olika både ur ett geografiskt. historiskt, geologiskt, samhälls-, personligt perspektiv. Vi formas av våra familjer, vårt samhälle och opinionen mer än vi tror. Det är rätt svårt i ett samhälle som erbjuder så mycket distraktion att finna ut vem man är, vem man vill vara och hur man kommit till den plats man är i livet.

Det talas mycket om flöde, energier, Guds kraft och andra saker som påverkar oss men vi får inte glömma vår egen inneboende styrka. Den som påverkats av mycket som varit tungt i livet kan ändå vara en lycklig människa genom de aktiva val man gör. Det är svårt men du kan faktiskt aktivt välja hur du ser på en situation du är utsatt för och beroende på det tolka det på en oändlighet av olika resultat.

Hur väljer du att se på ditt liv idag? Hur väljer du att vara? Hur väljer du att tänka, prioritera, bemöta andra människor och händelser i ditt liv? Vad är viktigast för dig?

För mig är det allra viktigaste att söka det goda i människor, vara vänlig och uppskattande, att vara den som ser andra människor i livet. Jag väljer kärlek över rädsla, alltid!

Att vara stark men ändå känslig...

Jag undrar ibland hur jag ska kunna hålla ihop som människa. Ibland känns det som hela jag slits sönder av motsägelsefulla känslor. Jag kan känna mig stark, jag kan känna att jag inte tror på mig själv. I nästa ögonblick kan jag känna mig stolt över det jag har klarat av. För att i nästa ögonblick ta åt mig och göra saker någon säger större än vad de är.

Hur får man ihop allt? Är det fler människor än jag som känner sig trasiga på det här viset? Ibland känns det som jag får lida något straff för förräderi som innebär att starka, långmanade vackra hästar ska drivas hårt för att slita itu mig. Det känns som jag har ett rep i varje lem och som dessa drar mig i mot en dramatisk död.

Varför vill jag så mycket när jag inte riktigt orkar med mig själv? Kroppen strejkar och jag mår faktiskt rätt uselt om jag ska vara ärlig. Jag är så trött så trött.

Jag har blivit ombedd av flera människor att skriva en bok om mitt och Johannas liv med hennes sjukdom. Så igår började jag med det. Jag skrev elva och en halv sida i ett nafs bara. Någon kommenterade mitt utkast på mitt förord och visserligen var kritiken befogad men jag måste verkligen jobba på min kommunikation. För jag ville inte bli korrigerad utan bara få ett utlåtande om man kunde i allmänhet skriva ett förord som jag gjorde. Då jag insett att det är för känsligt för mig att få kritik i detta skede så kommer jag inte göra om detta för då kanske det blir en tumme av kostymen.

Jag vet absolut att inget illa menades men jag är för känslig. Nu är jag fantastiskt trött. Jag skrev till strax efter tre i natt och vaknade vid halv elva. Skulle vara skönt med en tupplur och kanske det blir några fler sidor ikväll/natt.

Snön faller vackert utanför fönstret.

Skönhet har så många ansikten liksom det som är riktigt fult. Skönhet kan innebära många saker precis om i sin tur det riktigt fula kan vara.

Vi människor är så mångfacetterade och det finns ingen som är felfri. Jag minst av alla kan jag tillägga. Men när det riktigt fula blir riktigt ont och riktar sig mot våra barn det är då det blir till ondska. Det jobbiga med denna ondska är att vi liksom inte kan värja oss riktigt för då ger man näring till det onda. Det är endas genom att ignorera det riktigt fula förminskas. Viljan att göra illa någon annan trots att man kanske ser att man gör fel är inte bra för själen.

Det finns saker i förtroende som aldrig delas med annan än den som i förtroende delat med någon annan något viktigt. Den som är ond vänder det mot någon den som försöker göra gott håller inne med det.

Vi är alla lika värda och vi gör alla misstag, det svåra är att förlåta och gå vidare.

Jag väljer livet framför ondska så gott jag kan. Livet är fantastiskt och det finns mycket gott i världen att fortfarande möta och jag är fast besluten att göra så gott jag kan. Jag vill också hoppas att jag klarar att möta ondskan med kärlek.

Fader förlåt dem de veta icke vad de göra.



Hjälp mig välja kärlek istället för rädsla. Fader hjälp mig också att göra rätt och även om det gör ont hjälp mig fortsätta växa som person. AMEN

Allt jag önskar i livet är lite frid och att någonting får gå väl för mig och min familj.

Gud är god!

Nu har det hänt igen...

En rektor på en skola i Småland har stoppat en skolavslutning i kyrkan för sin skola. Jag läser ett uppfriskande debattinlägg från Alf Svensson i Svenska Dagbladet där han bl a säger detta:

"Det borde inte te sig upprörande ens för biskopar, predikanter och alla oss övriga troende och otroende om eleverna får ta sig en tur, traska genom vår förtjusande huvudstad, lotsade av vår störste författare, och rent av fick stiga in i någon av kyrkorna.

Och då kan det ju hända att någon påverkan kommer att äga rum, att någon läser julevangeliet eller något annat stycke ur ”böckernas bok”.

Det kan väl inte ens ärkebiskopen vara emot. Och nere i ”bibelbältet”, på småländska höglandet, torde man tiga men uppfatta det som högst rimligt."

ALF SVENSSON, riksdagsledamot och tidigare partiledare för kd

Egen kommentar: Jag förstår inte - återigen - har vi i Sverige drabbats av någon slags hybris och skräck för att dela med oss våra traditioner till alla svenskar oavsett etniskt ursprung och religion. Detta av en REKTOR som ska vara med och utbilda våra unga att förstå hur det svenska samhället fungerar. Hur man nu än ser det så består vårt samhälle även av kristna. Hur man än ser det är vårat lands grundlagar genomsyrade av den kristna traditionen och vårat samhälles värderingar i stort grundas även de på vår kristna tro.

Jag kan för mitt liv inte tro att muslimerna känner sig kränkta av att gå i kyrkan två gånger per år lika lite som jag känner mig upprörd av en böneutropare som ropar ut sina böner från en Turkisk moské utifrån minaretet när jag är på semester. För mig är det en del av det landets historia och en del av den exotiska ljudbilden som jag fascineras av.

Jag tycker det är oförskämt att bestämma vad som är kränkande eller inte för människor i skolorna när det gäller religion. Jag är helt och fullt övertygad om att människor som är troende vilken religion man än har - uppskattar att möta andras tro.

Kanske det är så illa här igen - att jag inte fattar detta för att jag aldrig skulle räkna mig mer värd än någon annan - eller inte kunna respektera någon annans tro. Jag tror starkt på den gyllene regeln och försöker leva efter den så gott jag kan.

• Kristendomen
  • Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem. Ty detta är lagen och profeterna. (Matt. 7:12, 1917 års översättning)
  • Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt. 7:12, Bibel 2000)
• Islam
  • Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.
• Bahá'í-tron
  • Var alltid vänlig mot dina medmänniskor, var deras tjänare och älska dem med ren ande även om de är din fiende. ('Abdu'l-Bahás tolkning av Jesus kärleksbud).
• Sikhismen
  • Döm andra så som du dömer dig själv.
• Hinduismen
  • Detta är summan av plikterna: Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig. (Mahabharata 5:17)
• Jainismen
  • I lycka och lidande, i glädje och sorg bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och bör därför avstå från att tillfoga andra sådana skador som vi inte önskar tillfoga oss själva. (Cogashastra 2:20)
• Buddhismen
  • Plåga inte andra med det som pinar dig själv. (Udanavarga 5:18)
  • Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Det är inte konstigare än så. (Tenzin Gyatso, den 14:e Dalai Lama)
• Konfucianismen
  • Finns det någon grundsats som bör tillämpas under hela livet? Säkert är regeln om kärleksfull godhet en sådan. Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig. (Analekterna 15:23)
• Taoismen
  • Anse din grannes vinst som din egen vinst, och anse din grannes förlust som din egen förlust. (Tai Shang Kan Ying P'ien)
• Zoroastrianismen
  • Endast den karaktär är god som inte mot andra gör något som inte är bra för honom själv. (Dadistanidinik 94:5)
• Judendomen
  • Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torahan. Det övriga är förklaringar. Gå och läs.(Hillel)
• Simsonismen
  • Gör mot andra vad de vill att du skall göra dem om det inte strider mot din moral eller etik.
  
  
  Jag är kristen och tror på Jesus som min frälsare, Gud som min Herre och på Helig Ande som Hjälparen. Men det innebär INTE att jag inte har förmåga att respektera andra människors tro för det.

Mosképlats i Göteborg skändad igen

Modell av moskén.

Jag läser och ser på tv att den tilltänkta mosképlatsen i Göteborg på Ramberget har skändats igen. Människor som är okunniga, skrämda och vill andra människor ont har kränkt muslimerna som bara vill ha en plats att tillbe sin gud Allah ifred. Hur kan vi i ett land som anses vara så avkristnat som vårt tolerera att man inte respekterar andra människors religiositet och tro. Jag ser inte eller läser inte att man har gått på och skändat Thailändska paviljongen eller att man har gått på några Buddhister eller Hinduer i vårt land. Varför denna rädsla för Islam?



Ja, men tänk alla terrorister som hotar oss säger ni kanske? Det är ju ett hot som extremister står för - INTE - den vanlige fridsamme muslimen tänker eller handlar så. Problemet är att våld föder våld. Kränkningar har orsakat stora kriser i världen. En kränkt människa lockas att söka hämd - så slutar det ofta.



Jag är själv kristen och vet vad min tro betyder för mig. Tänk om jag skulle behöva stå ut med att människor skulle titta på mig med avsky bara för att jag bär mitt kors runt halsen, jag bär med mig min bibel. Visst utanförskap blir man ju satt inför - men jag behöver inte vara utsatt för människors ogillande blickar bara för att de inte vill eller har förmåga att sätta sig in i min situation. Jag ignoreras mest som kristen i vårt land.



Jag respekterar andra religioner och har bara goda erfarenheter av muslimer så jag förstår inte vad ni är rädda för.



Välj att se på andra med kärlek så blir världen omkring dig mycket lättare. Sök kunskap istället för att isolera dig så blir din horisont vidare.



Jag välsignar deras moskébygge och hoppas att det går dem väl. Jag är trygg i min kristna tro och har utymme för andra människors tro i min begreppsvärld.



//Harriet <3<3<3<3

Från Wikipedia:

Funktion [redigera]

Fittja moské
Troende muslimer antas be i moské minst en gång i veckan, på fredagen. Bönen leds av en imam. Plikten att förrätta fredagslunchens bön i en moské gäller endast män. Kvinnor får delta i mån av plats, och antas istället förrätta bönen i hemmet.

I likhet med flera andra religioners helgedomar inrymmer moskékomplexet ofta mer än bara gudstjänstlokal. Exempelvis finns ofta bibliotek och bespisning, samt hos de större moskéerna ibland även härbärge, sjukhus och teologisk skola (madrassa).

Många muslimer i Sverige vittnar om vikten av att ha en riktig moské, ett hus byggt (eller ombyggt) för just detta ändamål, att gå till. En moskébyggnad i hemstaden är viktigt för den muslimska identiteten, och innebär ofta att församlingen inte behöver trängas i en icke ändamålsenlig källarlokal. Moskéer med utrymme för fler besökare under exempelvis fredagsbönen kan även sägas förbättra kvinnornas möjlighet att delta i religionsutövandet, då de ofta endast erbjuds tillträde i mån av plats under just fredagsbönen.

Svenska moskéer finansieras ofta helt av bidrag från församlingsmedlemmarna och i vissa fall även från organisationer utomlands. Insamlandet av pengar till en egen moské är därför en viktig fråga för många svenska muslimska församlingar, och byggandet av moskén kan på grund av den stora mängden pengar som behöver samlas in, ta ganska lång tid.

Jag blir så ledsen....

Det finns ett sånt utbrett hat och avsky mot överviktiga personer på alla plan i samhället. Varför kan vi inte bara acceptera att alla människor är olika och ser olika ut? Det är inte lätt det här för jag har själv problem med detta ibland. Jag tycker inte särskilt mycket om tjejer med plasttuttar, magra som staket och blonderat hår i kombination med för mycket smink. Någon kanske säger att jag är avundsjuk men det är jag inte. Varför har jag så svårt med dem då? Jag har funderat mycket på det här och kommit fram till att det inte är utseendet som avskräcker utan det är i första hand känslan de ger mig av en djupt grundad osäkerhet som är svårt för mig att klara. Jag känner stor empati för andra människor och har lite för väl utvecklade känslospröt som gör att jag känner med andra för mycket.

De här tjejerna som vill framstå som världsvana, nymfomaner med e-kupa gör att jag bara vill gå fram och ge dem en jättekram och säga åt dem att de duger som tjejer, unga kvinnor och människor utan allt det där. Man programmerar ju vad omgivningen ska tycka om en när man väljer att ha en viss framtoning också. De blir placerade i bimbo facket och många av de här tjejerna är smarta men verkar tro att de måste spela dumma (visst, vissa är nog de också)för att få kärlek.

Samma sak händer tjejer som mig som också klassas utifrån vårt utseende, problemet är bara att i dagens samhälle ges det något slags fritt fram för att driva med oss. Många överviktiga har sjukdomar och jag kan tala för mig själv om min övervikt, så har det varit ett sätt att skydda sig från omvärldens krav, då jag redan har en stor press som det redan är i min vardag. Världen vore en mycket bättre plats om vi vågade se på varandra med kärlek istället för hårda dömande ögon.

Många människor väljer att i sin rädsla kategorisera bort människor och företeelser de inte känner till och går miste om fantastiska ögonblick i vardagen som andra kan vara med och dela. Jag önskar att jag kunde bli bättre på att titta på mina medmänniskor i kärlek för vi behöver varandra även om vi tutas i att vi ska vara individer så fungerar inte världen om alla kan samma saker, ser likadana ut och vill samma saker.

Vi behöver olikheten i kulturer, utseende och vi behöver all den variation som vi har i världen.

Jag ber er och mig själv att se på världen med kärlek och du ska se att det lilla gör att vi med babysteps förändrar vårt förhållningssätt till varandra och rädslan för det okända minskar.

I love diversity...

Peace,

//Enastående mamman

Faksimil från Expressen - viktigt!

Klicka på rubriken för att komma till artikeln.

Rullstolsburen jagad av bilist

Den skräckslagna kvinnan i rullstolen kunde bara se på medan bilen körde varv efter varv - närmare och närmare henne.
Vid ett tillfälle var bilen bara 25-30 centimeter bort.
- Hon har blivit trakasserad länge av ett gäng ungdomar, det har gått helt överstyr, säger Mats Östman vid polisen på Gotland till Expressen.se.
Samma kväll fick hon även sin handikappramp inkletad med hundavföring.



Kvinnan i Slite på Gotland är i 40-årsåldern och rullstolsburen. Hon har under lång tid blivit trakasserad av ett gäng ungdomar på orten, för ingenting mindre än att hon sitter i rullstol.
- Det finns alltid något tacksamt offer i en by, det finns flera såna här exempel i Sverige, säger Mats Östman, vakthavande befäl vid polisen i Gotlands län, till Expressen.se.
På lördagskvällen var kvinnan ute en stund. När hon befann sig i östra änden av Stationsgatan kom plötsligt en bil körande.
- Den började köra runt i en mindre rondell som finns där. Kvinnan är säker på att den ensamma föraren såg henne, han gör alltså inte den här grejen utan att se henne, berättar Mats Östman.


Kommer närmare

- Med varje varv kommer han närmare. Hon blir jätterädd och försöker förflytta sig därifrån. Vid ett varv, säger hon, är bilen inte mer än 25-30 centimeter bort. Hon försöker fly med all sin kraft men bilen kör upp på trottoaren för att komma nära henne.
Sedan 1 januari 2006 har kvinnan gjort 11 polisanmälningar om ofredande, skadegörelse och stöld.
- Tidigare i höstas låg ärendena på ungdomsgruppen, man skulle nå ut med att det här måste sluta. Och det har varit lugnt en tid vad jag har förstått, men det började i går kväll igen. De var och sköt smällare, både utanför bostaden och mot hennes fönster, de slängde sopor i hennes brevlåda och kletade ner hennes handikappramp med hundavföring, vad jag har förstått.
Och lagen räcker inte till?
- När det är ungdomar, många av dem kanske inte ens femton år fyllda, eller bara några år över femton, så famnar inte lagen om dem på samma vis som en äldre människa som begår brott, andra resurser sätts in i första hand, det blir inga kännbara straff, säger Östman.
Dessutom är straffen för ofredande korta nästan oavsett, och det måste till många anmälningar med bevisade gärningsmän.
Vad gör polisen i det här fallet?
- Vi försöker hjälpa henne så gott vi kan. Men många gånger är vi tvåa, kanske trea, fyra på bollen. Vi måste identifiera gärningsmännen, det krävs att någon känner igen dem.
Polisen har inga vittnen till händelsen i rondellen och kvinnan var för rädd för att kunna komma ihåg registreringsskylten.

Av Behrang Behdjou

-------------------------------------------------------------

Man kan ju bli galen för mindre. Varför måste människor vara så elaka? Varför är det så svårt att inte bli rädd för det man inte känner till?

//orolig mamman