Att vara stark men ändå känslig...

Jag undrar ibland hur jag ska kunna hålla ihop som människa. Ibland känns det som hela jag slits sönder av motsägelsefulla känslor. Jag kan känna mig stark, jag kan känna att jag inte tror på mig själv. I nästa ögonblick kan jag känna mig stolt över det jag har klarat av. För att i nästa ögonblick ta åt mig och göra saker någon säger större än vad de är.

Hur får man ihop allt? Är det fler människor än jag som känner sig trasiga på det här viset? Ibland känns det som jag får lida något straff för förräderi som innebär att starka, långmanade vackra hästar ska drivas hårt för att slita itu mig. Det känns som jag har ett rep i varje lem och som dessa drar mig i mot en dramatisk död.

Varför vill jag så mycket när jag inte riktigt orkar med mig själv? Kroppen strejkar och jag mår faktiskt rätt uselt om jag ska vara ärlig. Jag är så trött så trött.

Jag har blivit ombedd av flera människor att skriva en bok om mitt och Johannas liv med hennes sjukdom. Så igår började jag med det. Jag skrev elva och en halv sida i ett nafs bara. Någon kommenterade mitt utkast på mitt förord och visserligen var kritiken befogad men jag måste verkligen jobba på min kommunikation. För jag ville inte bli korrigerad utan bara få ett utlåtande om man kunde i allmänhet skriva ett förord som jag gjorde. Då jag insett att det är för känsligt för mig att få kritik i detta skede så kommer jag inte göra om detta för då kanske det blir en tumme av kostymen.

Jag vet absolut att inget illa menades men jag är för känslig. Nu är jag fantastiskt trött. Jag skrev till strax efter tre i natt och vaknade vid halv elva. Skulle vara skönt med en tupplur och kanske det blir några fler sidor ikväll/natt.

Idag hoppas jag få positiva besked..

... skön träning och sen ska jag njuta av att sitta i solen på torget i Sundsvall. Härligt med shortsväder idag. Ibland känner man mer glädje än andra dagar.

Just nu känns det fantastiskt bra det mesta, det är bara mannen i mitt liv som fattas nu. Jag vet vem jag vill ha - HAN ska bara fatta det först. Han är min han har bara inte insett detta ännu.

Håller på att läsa en bok av Carolin Dahlman - Hitta kärlek som är en coachingbok om hur man bär sig åt att hitta den man vill ha och sedan för att fånga honom/henne och hur man ska få denna person att stanna kvar. Det är också en bok med raggningstips och korta kommentarer från både tjejer och killar om dejtingjungeln.

Jag är ju faktiskt ute efter att träffa någon att leva med - mitt problem är att jag inte vill ha fler barn tror jag - fast man verkligen kan tro det motsatta om många män så vill de flesta sprida sitt dna vidare.

Ett annat problem kan ju vara att jag är självständig, problemlösare och vet vad jag vill. Det skrämmer nog många män att jag inte är ett blont våp m. silikontuttar och för mycket smink och väger lika mycket som två mjölkpaket. Den rädslan är ju ganska korkad för vi ser ju alla olika ut. I längden så blir det ganska oinspirerande att vara tillsammans med någon som inte klarar att föra ett resonemang eller att argumentera för sin sak. I längden så är ju det viktigaste att man både älskar varandra och att man kan lära varandra en massa saker. Utveckling behöver alla människor. Ni får ju missförstå mig rätt angående blondiner här är det mer begreppet blondiner, oäkthet och ignorans jag menar. Hävdar fortfarande att alla människor har samma värde det är inte det jag menar. Det handlar mest om ett sätt att gestalta min åsikt.

Jag undrar om män fortfarande bara vill ha en tjej att skryta med inför kompisarna eller om det faktiskt finns någon man som vill ha en tjej de faktiskt kan leva med och utvecklas tillsammans med i det långa loppet?

Jag uppskattar också vackra män och deras vackra kroppar MEN jag skulle inte kunna ha ett långvarigt förhållande med ett vackert skal - det måste finnas innehåll också.

Tillbaka till min härliga känsla av framtidstro och glädje. Den 13 juni ska jag sjunga i Matfors och får med mig Spectras underbara pianist Robin East som ska kompa mig. Jag kommer vara i goda händer och ser fram emot det jättemycket.

//Enastående mamma