Det ramlar på snabbt livet...

Nu har jag hittat boende till mig och min hund. Vi kommer på i Tyresö och i Bollmora nära naturen och vatten. Det kommer bli härligt.  Jag kommer hyra ett rum som del i en lägenhet och tillsammans med en kvinna som jobbar med hundar. Tänk vad vi ska lära oss jag och hunden. Jag ser fram emot det.

Jag har ju också jobbat två kvällar och vet ni, jag gillar det. Tycker det är trevligt att ringa till människor däremot är det lite förbluffande att vuxna människor slänger på luren innan man presenterat sig klart. Jag älskar däremot de lite krångligare personerna jag ringer. De där som inte tänker svara på vissa frågor, de där som konstrar litegrann och inte bara köper frågorna rätt av. Jag gillar att människor tänker själva och ifrågasätter. En skillnad jag märkt är dock att unga människor hellre svarar på frågor än de äldre. De som har svårt med hörseln vill gärna hjälpa men det blir svårt. Jag försöker vara så vänlig jag kan i bemötandet med andra och jag är tacksam för varje person som svarar.

Det allra bästa med det här jobbet är att jag inte behöver bära med mig någonting hem att fundera på efteråt. I samma ögonblick som jag kliver ut på Sturegatan så kan jag släppa jobbet och fokusera på annat.

Jag hoppas verkligen jag får lite lugn och ro nu. Lite lugn att arbeta och skapa ett nytt liv. Det känns lite konstigt att vara 44 år gammal och allt jag äger och har ryms i tre IKEA säckar. Däremot har jag ett rikt liv med fina vänner. Jag har vänner som faktiskt har ställt upp även när jag inte trodde någon fanns där. Mina barn är fantastiska och finns också där. Min mor och mina syskon är också ovärderliga även om jag träffar vissa för sällan. I det stora hela så känner jag mig ändå rik och nu är jag registrerad som svensk igen.

Blir det några nya äventyr så blir det på begränsad tid och med en bas i Sverige att hålla mig till.

Jag har lärt mig det att jag ger mig gärna ut på äventyr men jag vill gärna ha kvar tryggheten här hemma. Visst har det varit jobbigt att lämna allt, sälja eller ge bort allt. (Nu borde det ju trilla in pengar denna månad) Tur jag får lite pengar nu när jag måste börja om till att börja med att skapa ett sovrum.

Ibland känns det som man skulle vilja vara 4 år igen...

...kunna bara ställa sig och stampa med foten i golvet och skrika;

- Jag vill, jag vill, jag vill, JAG VILL!

Men livet blir inte enklare av det. Inte särskilt många människor påverkas av det man vill säga på det sättet och det är ju inte något slagkraftigt argument direkt. Att bara säga ja vill innebär ju inte att man FÅR som man vill men jag tycker det är viktigare att kunna formulera vad man vill än att säga eller skrika det många gånger.

Det viktigaste i livet är att sätta mål för vad man vill ska hända och t o m sätta upp en tidsplan för det. Hur ska man kunna veta när något händer? Säger du. Jo, det är det som är det fiffiga - ställer man in hjärnan på en viss sak så lagras det i det undermedvetna som en sanning. Det är därför det är så viktigt att man är noga med vad man säger till sig själv.

Hjärnan är så funtad att den inte lägger märke till ordet "inte" i ett påstående man gör. Tänk på det när du säger till dig själv t ex: Du får inte tänka på Jordgubbar! En uppmaning - vad händer i dig nu? - du tänker säkert på jordgubbar med grädde, jordgubbar och champagne eller bara solvarma jordgubbar, eller hur?

Ordet INTE försvann och hjärnan uppfattade bara uppmaningen.

Värt att tänka på när du börjar dagen framför spegeln med att säga att du ser trist, ful, blemmig eller något annat negativt till dig själv det första på morgonen. Hur tror du hjärnan tolkar det? Just det - som en uppmaning till sätt att tänka på sig själv.

Titta på dig själv i spegeln på morgonen och så säger du istället; vilken annorlunda frisyr jag har - med ett leende på läpparna och kärlek i ögonen. Sedan tänker du - vad snygg jag blir när jag är klar - istället.

OCH den första tanken när du slår upp ögonen varje morgon bör vara:

Vilken härlig dag undrar vad jag får uppleva den här dagen.

Du är en fantastisk människa, vi ser alla olika ut, har olika bakgrund - MEN vi är lika värdefulla allihop!

//positivmamman

Idag hoppas jag få positiva besked..

... skön träning och sen ska jag njuta av att sitta i solen på torget i Sundsvall. Härligt med shortsväder idag. Ibland känner man mer glädje än andra dagar.

Just nu känns det fantastiskt bra det mesta, det är bara mannen i mitt liv som fattas nu. Jag vet vem jag vill ha - HAN ska bara fatta det först. Han är min han har bara inte insett detta ännu.

Håller på att läsa en bok av Carolin Dahlman - Hitta kärlek som är en coachingbok om hur man bär sig åt att hitta den man vill ha och sedan för att fånga honom/henne och hur man ska få denna person att stanna kvar. Det är också en bok med raggningstips och korta kommentarer från både tjejer och killar om dejtingjungeln.

Jag är ju faktiskt ute efter att träffa någon att leva med - mitt problem är att jag inte vill ha fler barn tror jag - fast man verkligen kan tro det motsatta om många män så vill de flesta sprida sitt dna vidare.

Ett annat problem kan ju vara att jag är självständig, problemlösare och vet vad jag vill. Det skrämmer nog många män att jag inte är ett blont våp m. silikontuttar och för mycket smink och väger lika mycket som två mjölkpaket. Den rädslan är ju ganska korkad för vi ser ju alla olika ut. I längden så blir det ganska oinspirerande att vara tillsammans med någon som inte klarar att föra ett resonemang eller att argumentera för sin sak. I längden så är ju det viktigaste att man både älskar varandra och att man kan lära varandra en massa saker. Utveckling behöver alla människor. Ni får ju missförstå mig rätt angående blondiner här är det mer begreppet blondiner, oäkthet och ignorans jag menar. Hävdar fortfarande att alla människor har samma värde det är inte det jag menar. Det handlar mest om ett sätt att gestalta min åsikt.

Jag undrar om män fortfarande bara vill ha en tjej att skryta med inför kompisarna eller om det faktiskt finns någon man som vill ha en tjej de faktiskt kan leva med och utvecklas tillsammans med i det långa loppet?

Jag uppskattar också vackra män och deras vackra kroppar MEN jag skulle inte kunna ha ett långvarigt förhållande med ett vackert skal - det måste finnas innehåll också.

Tillbaka till min härliga känsla av framtidstro och glädje. Den 13 juni ska jag sjunga i Matfors och får med mig Spectras underbara pianist Robin East som ska kompa mig. Jag kommer vara i goda händer och ser fram emot det jättemycket.

//Enastående mamma