Det ramlar på snabbt livet...

Nu har jag hittat boende till mig och min hund. Vi kommer på i Tyresö och i Bollmora nära naturen och vatten. Det kommer bli härligt.  Jag kommer hyra ett rum som del i en lägenhet och tillsammans med en kvinna som jobbar med hundar. Tänk vad vi ska lära oss jag och hunden. Jag ser fram emot det.

Jag har ju också jobbat två kvällar och vet ni, jag gillar det. Tycker det är trevligt att ringa till människor däremot är det lite förbluffande att vuxna människor slänger på luren innan man presenterat sig klart. Jag älskar däremot de lite krångligare personerna jag ringer. De där som inte tänker svara på vissa frågor, de där som konstrar litegrann och inte bara köper frågorna rätt av. Jag gillar att människor tänker själva och ifrågasätter. En skillnad jag märkt är dock att unga människor hellre svarar på frågor än de äldre. De som har svårt med hörseln vill gärna hjälpa men det blir svårt. Jag försöker vara så vänlig jag kan i bemötandet med andra och jag är tacksam för varje person som svarar.

Det allra bästa med det här jobbet är att jag inte behöver bära med mig någonting hem att fundera på efteråt. I samma ögonblick som jag kliver ut på Sturegatan så kan jag släppa jobbet och fokusera på annat.

Jag hoppas verkligen jag får lite lugn och ro nu. Lite lugn att arbeta och skapa ett nytt liv. Det känns lite konstigt att vara 44 år gammal och allt jag äger och har ryms i tre IKEA säckar. Däremot har jag ett rikt liv med fina vänner. Jag har vänner som faktiskt har ställt upp även när jag inte trodde någon fanns där. Mina barn är fantastiska och finns också där. Min mor och mina syskon är också ovärderliga även om jag träffar vissa för sällan. I det stora hela så känner jag mig ändå rik och nu är jag registrerad som svensk igen.

Blir det några nya äventyr så blir det på begränsad tid och med en bas i Sverige att hålla mig till.

Jag har lärt mig det att jag ger mig gärna ut på äventyr men jag vill gärna ha kvar tryggheten här hemma. Visst har det varit jobbigt att lämna allt, sälja eller ge bort allt. (Nu borde det ju trilla in pengar denna månad) Tur jag får lite pengar nu när jag måste börja om till att börja med att skapa ett sovrum.

2013

Vad skönt att mina låga dagar är just dagslånga. Ofta hittar jag styrkan igen när jag minst anar det och ofta har jag ingen aning hur det går till. Jag hoppas att det är mitt 43 åriga liv som gett mig erfarenhet och verktyg att hantera även de lägsta dagarna. Jag har blivit rätt bra på det numer att bryta ihop och komma igen rätt snabbt. Jag ska också säga att för mig som är så skadskjuten är facebook en fantastisk källa till uppmuntran och kärlek. Det mest intressanta är ju att det ofta handlar om människor jag inte ens känner eller har träffat i verkliga världen, irl eller i köttrymden som jag hörde att det kallas, fniss. För nog är det väl lite fint att vi genom sociala medier faktiskt kan finna modet att finnas för andra och lyssna, lämna möjliga problemlösningar och samtidigt hålla en rätt bra distans till varandra. Jag som har svårt att sätta gränser mellan mitt liv och andras tycker det är väldigt skönt.

Det är så skönt att läsa vad kloka människor skriver, människor med andra erfarenheter och få tips hur man ska ta itu med sådant som hindrar en själv. Trots att man som jag brukar göra, inte orka med människor irl, ändå kunna ha ett socialt umgänge och liv på internet. Det är så skönt för då kan jag öva mig på min kommunikation och försöka hejda mig när jag är klantig eller uttrycker mig så det kan misstolkas. Det blir ju ett extra filter trots allt. För än hur mycket jag inte vill såra människor så visst händer det ändå ibland. Klantigt uttryckt åsikt, missbedömd situation och vad det nu kan vara.

Ja, nytt år igen - 2013 - vad händer då?

I år är MITT år! Det är mitt år på så sätt att jag ska sätta mig själv främst, säga nej mer och bara engagera mig i det som jag VILL göra. Mina barn är vuxna och detta året är mitt mål att hitta en lgh och flytta ut från dem så får de bli vuxna ihop och jag vara ensam. Det är ju så himla svårt att få tag i små lägenheter i Sundsvall så det är ju lättare att hitta EN liten 2:a än att hitta fyra stycken!

Vi har upprättat en slags cease firekänsla just nu. De är vuxna och vill klara sig själv och jag vill inte vara mamma, MAMMA längre. Jag behöver hitta vem jag är. Harriet har försvunnit så långt bort att jag inte riktigt har en aning om var hon tog vägen. Många delar av mig är liksom outvecklade, ofärdiga och stoppade i malpåse. Inte för att det är synd om mig på något sätt, utan bara för att det är nödvändigt för att kunna vara en bra mamma tror jag.

Vi älskar varandra men nu vill vi bryta oss fria från varandra alla för att starta nya liv, våra egna liv. Det känns sunt och mina barn är kloka så jag är inte det minsta orolig för deras skull. Jag finns ju dessutom till hands om det är något då jag vill fortsätta bo i samma stad som dem.

Bilden nedan är bara som en mental bild över hur en planlösning för min lägenhet skulle kunna se ut.