2013

Vad skönt att mina låga dagar är just dagslånga. Ofta hittar jag styrkan igen när jag minst anar det och ofta har jag ingen aning hur det går till. Jag hoppas att det är mitt 43 åriga liv som gett mig erfarenhet och verktyg att hantera även de lägsta dagarna. Jag har blivit rätt bra på det numer att bryta ihop och komma igen rätt snabbt. Jag ska också säga att för mig som är så skadskjuten är facebook en fantastisk källa till uppmuntran och kärlek. Det mest intressanta är ju att det ofta handlar om människor jag inte ens känner eller har träffat i verkliga världen, irl eller i köttrymden som jag hörde att det kallas, fniss. För nog är det väl lite fint att vi genom sociala medier faktiskt kan finna modet att finnas för andra och lyssna, lämna möjliga problemlösningar och samtidigt hålla en rätt bra distans till varandra. Jag som har svårt att sätta gränser mellan mitt liv och andras tycker det är väldigt skönt.

Det är så skönt att läsa vad kloka människor skriver, människor med andra erfarenheter och få tips hur man ska ta itu med sådant som hindrar en själv. Trots att man som jag brukar göra, inte orka med människor irl, ändå kunna ha ett socialt umgänge och liv på internet. Det är så skönt för då kan jag öva mig på min kommunikation och försöka hejda mig när jag är klantig eller uttrycker mig så det kan misstolkas. Det blir ju ett extra filter trots allt. För än hur mycket jag inte vill såra människor så visst händer det ändå ibland. Klantigt uttryckt åsikt, missbedömd situation och vad det nu kan vara.

Ja, nytt år igen - 2013 - vad händer då?

I år är MITT år! Det är mitt år på så sätt att jag ska sätta mig själv främst, säga nej mer och bara engagera mig i det som jag VILL göra. Mina barn är vuxna och detta året är mitt mål att hitta en lgh och flytta ut från dem så får de bli vuxna ihop och jag vara ensam. Det är ju så himla svårt att få tag i små lägenheter i Sundsvall så det är ju lättare att hitta EN liten 2:a än att hitta fyra stycken!

Vi har upprättat en slags cease firekänsla just nu. De är vuxna och vill klara sig själv och jag vill inte vara mamma, MAMMA längre. Jag behöver hitta vem jag är. Harriet har försvunnit så långt bort att jag inte riktigt har en aning om var hon tog vägen. Många delar av mig är liksom outvecklade, ofärdiga och stoppade i malpåse. Inte för att det är synd om mig på något sätt, utan bara för att det är nödvändigt för att kunna vara en bra mamma tror jag.

Vi älskar varandra men nu vill vi bryta oss fria från varandra alla för att starta nya liv, våra egna liv. Det känns sunt och mina barn är kloka så jag är inte det minsta orolig för deras skull. Jag finns ju dessutom till hands om det är något då jag vill fortsätta bo i samma stad som dem.

Bilden nedan är bara som en mental bild över hur en planlösning för min lägenhet skulle kunna se ut.

Sjukhus och mera sjukhus

Idag är jag och dottern på Mölndals Sjukhus för att träffahennes ortoped. Vi ska komma fram till bästametoden och tidpunkten att byta en eller båda axellederna.det är soligt och fint här. I eftermiddag åker vi till Stockholm och Astrid Lindgrens Barnsjukhus för femtielfte gången. Där ska vi sova inatt och imorgon är det den medicinska studien som hägrar. Vi kommer vara hemma vid åttatiden på kvällen. Pust! Jag försöker verkligen fokusera på nuet och inte ta ut någon värk i förskott. Men lite rädd är jag allt särskilt som det bär av till Tallin på körresa redan på torsdagen. Det gäller att vila under onsdagen för vi har körövning på kvällen där också.

Jag är rejält sömnig kan jag lova men detordnar sig sedandet.

Något lite allvarligare är ju kommunikation. Hur kommer det sig att vissa människor når du inte fram till även om du med fingrarna skulle skapa en tratt och skrika så peruken lyfter? Jag blir fascinerad de lever i sin lilla bubbla och går aldrig utanför den ens tankemässigt. De vet bara att de har rätt, de är klokast och att alla andra är korkade som inte ser deras syn på världen. Dessa människor är också oempatiska och lever ett liv i dubbelmoral. Ettliv där de måste bestämma var detalj för att inte tappa fotfästet. Vad tråkigt liv med ofta begränsande vyer.

Finished

Efter mycket funderande hit och dit. Blivit behandlad illa, blivit missförstådd och trots att man kämpar för att göra allt för den personen man trodde skulle vara den man delade livet med.

När det till slut handlar om att det blir mer arbete än glädje och när man ser att man inte räknas i sina åsikter så får det vara nog. Jag kan inte behöva vara förälder till en karl, eller är jag naiv?

Finns det en man i det här landet som har en äkta god självkänsla? Tack och lov så tog jag mig ur innan det gick för långt. Ringarna kan man ju alltid smälta ned och få tillbaka några kronor i alla fall.

Jag är singel nu och får ta tag i den situationen - jag klarar mig själv för jag har klarat mig själv sedan jag var liten. Jag har stått ensam utan släkt länge - ser att det är samma situation - när jag inte känner mig älskad, accepterad och när precis allt jag är inte duger - då klarar jag inte mer. Jag anpassar mig allt jag kan och förklarar, förklarar och gör allt för min partner/förälder för att allt jag behöver är kärlek, närhet och acceptans.

Jag måste vara helt pedagogiskt obegåvad för jag blir ständigt misstolkad av de jag älskat mest - visst ibland är man ju klantig, dum och uttrycker sig fel. Jag är LÅNGT ifrån perfekt. Hävdar aldrig att jag är perfekt heller.

Vad svårt det är med kommunikation till just den man älskar ibland. Jag vill bara väl och ändå blir det så fel.

Är jag socialt obegåvad? Troligen inte för jag har många vänner. Är jag elak? Säkert ibland men väldigt sällan medvetet. Är jag svag? Sällan - kanske det är det som är svårast. Är jag för självständig? Antagligen. Är jag för korkad? Ibland definitivt. Är jag för snäll? Japp, alltid men blir bättre.

I slutändan så är jag ju ledsen över min uppslagna förlovning men just idag är jag även oerhört lättad. Jag har mina underbara barn, snart en bra lägenhet centralt som ligger bra till mitt i stan. En lägenhet med eget kontrakt där jag vet att jag får stanna så länge jag vill. Grundtryggheten är alltid den allra viktigaste och den har jag alltid med mig. Som en vän till mig brukar säga; Jag skulle aldrig ha klarat av att leva ditt liv, hur orkar du? Svaret på det är att måste man så kan man. Det är verkligen inte lätt att leva mitt liv - helt klart - men jag gör så gott jag kan och kämpar till sista blodsdroppen. För mina barn gör jag allt.

Önskar er alla en fantastisk dag och hoppas att era liv är alldeles underbara.

Guds rika välsignelse till er.