Idag är det tänkarväder. Så jag har funderat en hel del massa om det mesta idag.
Tycker inte ni att det är konstigt hur man ibland låter tankarna vandra? Själv så kan jag ibland bli fascinerad eftersom min hjärna verkar ha ett alldeles eget tankemönster. För att inte tala om kombinationen tanke och samtal. Det är då det kan bli verkligen förvirrande. Det är då mina syftningsfel brukar göra sina starka intåg. Då kan meningar bli halvt uttalade och tankar stanna kvar i huvudet en stund. Det måste vara påfrestande att föra en dialog med mig ibland när jag säger första delen av meningen och innan jag sagt den klart kopplar jag på nästa mening... Men jag har lärt mig förstå att det är just det som händer. I början blev jag arg och upprörd när människor såg ut som levande frågetecken när jag sa något. Idag är jag HÖGST medveten om att det antagligen är mitt alldeles egna fel. Jag har en underbar son som brukar göra mig medveten om mina syftningsfel och då kan vi skratta åt det ihop.
Jag undrar bara - vad utlöser detta? Beror det på stress? Svårigheter att koncentrera mig? För snabb tanke? Vad det än är så har jag och min familj ofta rätt roligt åt detta. Jag försöker verkligen förbättra mig och är tacksam att sonen gör mig mer uppmärksam på detta. Inte längre så konstigt att jag tycker att kommunikation är väldigt viktigt, för det kan ju bli så fantastiskt fel ibland.
Ofta inser man ju att ens språkbegåvning är oerhört begränsad och förstår varför betyget i Svenska B bara blev: Svenska Språket: VG och i Litterarutkunskap: MVG. Men man kan ju som sagt inte kunna allt. Ibland får man dock nöja sig med det man lyckas åstadkomma som - trots udda meningsbyggnad och härliga syftningsfel kanske missar målet, MEN man får väldigt roligt under resan.
